Fredag: Ferrarin från Florida

När helgen närmar sig, och när dåligt väder avlöses av bättre så kommer de fram igen; de italienska fullbloden. I fredags var det en dag av just denna sort, som lockade fram dessa exotiska skapelser ur sina tilläggsisolerade, luftkonditionerade bon. Ägaren till en av dessa skapelser fattade det för mig gynnsamma beslutet att ta en tur till stället där jag arbetar och parkera just utanför.

Alla av er ser säkert att det är en Ferrari, och de av oss som någonsin sett ett avsnitt av Magnum, P.I. ser nog också att det är en 308. Den riktigt skarpögde kanske till och med har upptäckt sidomarkeringsljusen, de helorange blinkerslamporna fram, de markerade stötfångarna och den lilla registreringsskylten som avslöjar att det handlar om en USA-import. Vad som däremot är omöjligt att se är att bilen är av årsmodell 1984, och alltså en QV. QV står för quattro valvole, eller på svenska fyra ventiler. Vissa saker låter vackrare på italienska!

Om man bortser från de Amerikaspecifika detaljerna, vilka oftast gör bilar fulare, så uppskattade jag verkligen skicket bilen var i. Enligt Transportstyrelsen har bilen gått runt 6000 mil, vilket för en Ferrari är ganska långt, och det speglas i skicket. Inte så att bilen verkar sliten, men patinerad. Lacken hade den där lätt åldrade glansen och skinnet på sätena var lagom inslitet, likt det på en välanvänd plånbok. Att fälgarna är original, och däcken som klär dem är smala och med klassiskt hög profil är andra positiva saker. Och så är ju färgkombinationen den i sammanhanget rätta rosso corsa med läder i crema.
Bilen ankom svensk hamn 1999, efter 15 år i Staterna. Enligt registreringsskyltshållaren såldes bilen av Bob's Toy Cars(!) i Fort Lauderdale, Florida.

Ferrari 308 lanserades redan 1975 som en ersättare till en av världens vackraste bilar; 246 Dino. De första bilarna hade kaross i glasfiber, innan man 1976 bytte material till stål. 1981 ersattes de tidigare Weberförgasarna till Bosch K-jetronicinsprutning, vilket medföljde en sänkning av effekten från 255 till 214 hk. Två år senare höjdes effekten igen, nu till 240 hk, i och med introduktionen av fyrventilstoppar (den tidigare omnämnda QV).
1985 ersattes 308:an av den nästan identiska (men lite fulare) 328:an, vilken senare ersattes av den ännu fulare 348:an, vilken i sin tur ersattes av den snyggare 355:an. Men det är tre helt andra historier.

Den gode, den onde, den fule

Firandet fortsätter med en återknytning till bloggens barndom. I ett tidigt inlägg publicerade jag en bild av en Aston Martin, parkerad på Prinsgatan i Göteborg. Idag publicerar jag ytterligare två bilder på ytterligare två bilar, parkerade på samma gata. För er som inte känner till nämnda gata så ligger den i Linnéstaden, en mer fashionabel del av Göteborgs innerstad. Detta märks inte minst på att man ofta ser intressanta eller bara dyra bilar där. Nu bjuds det på en av varje sort, samt en liten bonus. Först en intressant:

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen. Jag gillar inte amerikanska bilar, egentligen. Men i mitt fall åtföljs alltid det uttalandet av ett exempel på en amerikansk bil som ändå tilltalar mig. Den här gången har turen kommit till Ford Mustang. Denna sextiosexa uppfyller alla kriterier för att vara "en amerikansk bil som jag ändå gillar"; Den är liten, den är inte vulgär, den är sossebeige och den har den minst eftertraktade karossen.

Och så kommer vi till den dyra bilen. Jeremy Clarkson säger ofta att Ferrari nuförtiden inte gör speciellt snygga bilar, och jag håller med. Denna 430 Spider är helt enkelt inte välproportionerad, med sitt långa främre överhäng, sina mångna luftintag och -utsläpp och sina hjul som ser två nummer för små ut för bilen. Jag låter den vara med som ett bevis för att bilar var snyggare förr. Corvetten i bakgrunden får vara med som ett bevis för att de flesta amerikanska bilar är fläskiga dinosaurier av tvivelaktig byggkvalitet. Egentligen.

Video: Ferrari 458 Italia

Häromdagen, just söder om den norska gränsen, blev jag omkörd av Ferraris senaste bidrag till omvärlden; 458 Italia. Jag hängde på, vilt filmandes. Resultatet återfinns nedan. Två ting är på sin plats; först ett tack till föraren av Ferrarin, som valde att inte hänga av mig utan lät mig hållas. Det andra är en ursäkt för mitt milt sagt mediokra filmarbete.

Om bilar som investering

Alla har vi väl någon gång läst annonserna i en tidning om klassiska bilar och förundrats över värdestegringen på vissa modeller? Jag har det sannerligen, och allt som oftast i samband med detta tänkt tanken ”Man skulle ha köpt en sådan när de var billiga”. Jag kan nu erbjuda er en exklusiv inblick i framtiden såväl som ett par tips på sportbilar vars priser redan har eller snart kommer att ge sig av uppåt.

Ferrari Testarossa
Har du en halv miljon över och känner för att köpa en bil som i slutändan kan bli en riktigt bra affär? Slå då till på en av åttiotalets ikoner; bilen som under ett årtionde inspirerade otalet Vallåkrabyggen och gav upphov till ett helt begrepp inom stylingen; Testarossagälarna.
Ett varningens ord dock; som alltid med den här typen av bilar räcker det inte med att ha tillräckligt med pengar för att köpa bilen, man måste ha tillräckligt med pengar för att äga den också! Men har man det kan man med största säkerhet se fram emot en fördubbling av priset inom två-tre år. Se på Testarossans föregångare, 512 Berlinetta Boxer, där man nu får betala en miljon för ett solitt exemplar.

Porsche 911 Turbo
Bereden väg i garaget för en annan pojkrumsikon; den ständigt aktuella Porsche 911 Turbo av första och andra generation.
För mellan 250-300 000 kronor får du hinkvis med ketchupeffekt och en bakvinge som skulle ge en blåval mindervärdeskomplex. Se bara till att få med de ursprungliga, breda och svindyra Fuchsfälgarna. Årsmodellerna 1975-77 hade trelitersmotor och 260 hk, men mindre vikt att släpa runt på och är således smidigare. Dessa betingar också ett något högre värde idag. Mellan 1978-89 var cylindervolymen 3,3 liter och effekten 300 hk. Under modellens sista levnadsår letade en modifierad version av G50-växellådan ner i Turbon, varför även denna blev 5-växlad.

Porsche 924
OK, så du har inte en halv, eller ens en kvarts miljon att spendera? En Porsche 924 i bra skick kostar en tiondel av vad en Turbo gör, men kan ändå generera en rund liten vinst vid en framtida försäljning.
Min gissning är att 924 kommer gå samma väg som dess föregångare; VW-Porsche 914, som först på senare tid (i takt med att majoriteten av dessa bilar förvandlats till rödbruna pulverhögar) fått någon uppskattning.
Der Volks-Porsche Neunhundertvierundzwanzig har redan börjat öka i popularitet, det vittnar inte minst hastigheten med vilken de försvinner från Blocket om.
Populärast är 924 S med 2,5-litersmotor från 944, först nedtrimmad till 150 hk (för att inte 924 S skulle vara snabbare än 944), men senare med samma 163 hk som storebrodern.
Tidiga bilar hade 4-växlad låda (5-växlad som tillval) och trumbromsar bak. Dessa bilar känns igen på 4-bultsmönstrade hjulhubbar.

Mercedes SLC (W107)
SL-varianterna (cabbarna) av denna modell har länge varit på uppgång, men av någon anledning har coupemodellerna halkat efter. Detta kommer snart att ändras. 1,7 ton tysk kvalitet och långfärdskomfort får du för runt 50 lappar. Populära tillval är automatlåda och läderklädsel, men jag och många med mig ser även charmen i den outslitliga MB-tex-klädseln.

Men, för all del, glöm inte heller Nissan 200SX, Alfa GTV6 (80-talarna) eller Ferrari/Dino 208/308 GT4. Listan kan göras lika lång som den till innehållet i ditt drömgarage!

All pictures taken off the Internet. Own the copyright to any of them? Contact me.