Italiensk plåtschlagare*

De gånger som ett blogginlägg har handlat om en amerikansk bil så är den inte sällan av märke Plymouth. Idag är det dags för ännu en: Denna Volare -77 stod (lämpligt nog) parkerad utanför en hamburgerrestaurang ett stenkast från mitt pörte. Normalt sett brukar den här typen av bilar inte väcka mitt intresse nämnvärt, men något hos just detta exemplar talade till mig. 

Först trodde jag att det var vardagligheten hos bilen som gjorde att min blick drogs till den, men med tanke på hur mycket krom och prål som pryder den så är jag tveksam. Sedan tänkte jag att det kanske har att göra med att den påminner om civilbilen alla poliser åker omkring i i samtliga åttiotalsfilmer (men kanske framförallt dödligt vapen). Och så småningom undrade jag om det inte var p.g.a. att bilen, ehuru inte vardaglig, ändå är i originalutförande. Och nog kan det te sig så, vid en snabb anblick. Men om man skärskådar bilderna något så börjar man upptäcka detaljer som plyschtärningarna i backspegeln, dekalen på bakrutan och de mycket fula eftermarknads-V8-emblemen på framskärmarna. Så frågan kvarstår; vad i hela friden var det jag såg (och ser) hos denna lätt bedagade USA-pråm? Som så ofta så misstänker jag att sanningen ligger någonstans mitt emellan. I denna miljö så är det lätt att få på sig amerikanska glasögon, och med sådana sett så är den lika uppseendeväckande som en Volvo 745. Just därför passade den för 25-30 år sedan utmärkt som civilpolisbil. Och kisar man så ser man inte ens eftermarknadstillbehören. 

Plymouth Volare och dess syskon Dodge Aspen lanserades 1975 som -76 års modeller. De ersatte då Dodge Dart, Plymouth Valiant och Plymouth Duster, även om dessa tillverkades parallellt under det första året. Karossalternativen bestod av en tvådörrars kupé, en fyrdörrars sedan och även en stationsvagn. Framdrivning sköttes av antingen en 3,7-liters rak sexa eller en av två V8-alternativ på antingen 5,2 eller 5,9 liter. Vi får hoppas att bilen på bilderna har något av de sistnämnda alternativen under huven, annars blir V8-emblemen inte bara fula utan även löjeväckande. 

*Nej, denna bil har ingenting med Italien att göra. Dock betyder namnet, Volare, ungefär "att sväva" på italienska, och som av en händelse är Volare även titeln på en gammal schlager. Och bilar är oftast i plåt. Många bäckar små och långsökt var ordet!

En bedagad Plyma

När termometern visar på tolv minusgrader och marken är täckt av i alla fall ett par centimeter snö, så är det vad vi brukar kalla lågsäsong för bilintresserade. Så, om man har en blogg som handlar om bilar, vad göra för att få ihop material? Svar: man tittar bakåt. Mer specifikt så plockar man fram sin gamla mobiltelefon och tittar igenom bildmaterialet som, halvt bortglömt, ligger däri.
När jag gjorde just detta så fann jag två bilder som knyter an till mitt tidigare inlägg om Plymouth Valiant. Jag hittade alltså ytterligare bilder på -just det- en Plymouth Valiant. Denna dock nyare, och betydligt mer patinerad än den förra.

Denna karossmodell ersatte den som jag tidigare berört, och den tidigare ganska djärva karossen blev nu betydligt mer slätstruken -hörde jag till och med tråkigare?
Bilen på bilderna är en svensksåld -68 med endast 4 ägare, vilket brukar borga för gott bruksskick, men så icke här. Varför? En förklaring står att finna i bakrutan; en dekal med texten Nasco Yankees. För er som inte är så bevandrade i den västgötska raggarkulturen kan jag upplysa om att Nasco Yankees är en förening för män och kvinnor som har gemensamt en förkärlek för amerikanska bilar, sydstatsflaggor, starksprit och Eddie Meduza. Denna har sitt säte i Falköping, där även bilderna togs.
Det finns ett antal ord och slogans som, så snart de landat på en bil, har kapacitet att öka slitaget nästan oändligt mycket. Nasco Yankees är en sådan, så även "Bevara raggarkulturen - kulturminne", "Förbjud sportradion", "Det föds en parkeringsvakt varje dag. Använd P-piller" och den numera ganska föråldrade "Kör som polisen; En i framsätet, sex i baksätet". Just den sistnämnda ser man emellanåt, men ingen tycks komma ihåg den polisiära sexskandalen som den sprang ur.

En tapper Plyma

Vägen mellan min hemort och Vaxholm är en mycket trevlig bekantskap: kurvig, lagom kuperad och naturskön. Alltså är det inte så konstigt att en av årets sista turer innan avställning gick just längs denna väg. Väl framme tog jag en promenad i det vackra höstvädret för att titta på omgivningarna. I just dessa omgivningar sprang jag på en Plymouth Valiant Signet -65 som verkade, liksom jag, njuta av årets sista varma solstrålar.

Just 1965 var året då Valianten bytte tillverkarnamn, från Chrysler till Plymouth. Rester från det gamla namnet dröjer sig dock kvar på detta exemplar, i form av de snygga stänkskydden.

Modellen var inte helt ovanlig i Sverige och den användes även som jag tidigare nämnt av polisen. Denna bil är svensksåld med typiskt svensk utrustning; rak sexcylindrig motor och manuell växellåda.

Jag är inte någon stor fantast av det som populärt kallas jänkejärn, men just dessa kompakta bruksmodeller från sextiotalet, utan krom och prål i överflöd, har ett sympatiskt drag. De är lite grann som intellektuella amerikaner. Man räknar med att alla som bor i USA är överviktiga obildade flaggviftare, men träffar man tillräckligt många så blir man emellanåt positivt överraskad.

På höstpromenad

Jag bjuder här på några bilder som jag tog under en promenad i höstsolen. Jag har märkt att jag, sedan jag började med den här bloggen, har blivit än mer observant på intressanta bilar och miljöer. Det har helt enkelt blivit svårt för mig att "stänga av".

Nå, dags att byta navelskådande mot bilskådande. Denna bild togs på en bakgård en kvarts gångväg hemifrån. På denna gård står en Plymouth Valiant Duster -71 och en Ford Capri mk II. Denna modell tillverkades mellan åren 1974-77 och i grönmetallic med vinyltak var den under sjuttiotalet lika moderiktig som hockeyklubbspolisonger och utsvängda gabardinbyxor. När jag passerade var det som att vara förflyttad trettiofem år tillbaka i tiden.
Plymouth:en är intressant då dessa användes som polisbilar under sjuttiotalet. Enligt Transportstyrelsen är bilen på bilden såväl flerfärgad som svensksåld, varför det inte är helt gripet ur luften att gissa att det är en utrangerad polisbil vi ser.

Lite senare passerade jag ytterligare en sjuttiotalspärla, en BMW 1602 -75, utrustad med tidstypiska gula dimljus. Dessutom är det roligt att se att ägaren även valt att montera däck med tidstypiskt mönster. Detta är annars något som kan förstöra helhetsintrycket av en äldre bil.

Ytterligare lite senare snubblade jag dessutom över en navkapsel till en Saab 99. Jag ser för min inre bild hur denna tidigare suttit monterad på en gubbkörd bil, naturligtvis beige till färgen. För det är just denna färg som bär upp dessa gubbnavkapslar bäst.