Vid vägs ände

Denna Mercedes 240D 3,0 har bokstavligen kommit dit. Vid infarten till en skogsväg har den dumpats och glömts bort tillräckligt länge för att den ska börja återgå till naturen.

Hur det kom sig att den hamnade här lär vi aldrig få veta, men kanske fanns det planer på att återuppliva den. En låda glödstift på golvet vid passagerarsätet tyder på det, likaså att nyckeln inte sitter i tändningslåset. Å andra sidan stod dörrarna på förarsidan på glänt, vilket inte tyder på någon direkt omsorg om bilen.

Den tycks ha stått här ett tag, i alla fall tillräckligt länge för att det ska börja växa saker i dropplisten.

Av någon anledning anges årsmodellen till 1970 i Transportstyrelsens papper, men detta är en omöjlighet. 240D 3,0 fanns nämligen inte som annat än 1974-76 års modeller. Att det verkligen inte är en -70:a styrks dessutom av backspeglarnas form och position.

Även på insidan ser vi att det rör sig om en senare bil; Sicherheitslenkrad, eller säkerhetsratt på svenska. Tidigare bilar hade tunn kringla i bakelit; Snyggare, men mindre bekvämt att slå ansiktet i vid en krock.

Gissningsvis är detta en tidig -74:a, eftersom den enda hela baklyktan är av den tidiga, släta, typen.

För en gångs skull kan jag ge er en exakt mätarställning, så att säga direkt från källan. Men vilken siffra som ska stå framför åttan kan vi bara gissa. Tre? Fyra? Sex? Inget av alternativen är egentligen omöjligt.

Om ägaren vet vi ingenting, men av upphängningen av avgasröret att döma kan vi sluta oss till att denne inte vårdat bilen särskilt ömt.

Under sjuttiotalet var träpanelen ofta i plast, men inte hos Mercedes. Så äkta att det ger flisor!

En imposant front att få i backspegeln. Högkvalitativt tyskt krom håller sig snyggt länge.

Mercedes femcylindriga trelitersdiesel kan på ett sätt ses som en trendsättarmotor. Detta var en av de första dieslarna som på allvar kunde konkurrera med bensinmotorer. Effektuttaget om åttio hästkrafter är ganska modest med dagens mått mätt, men i mitten av sjuttiotalet sågs det som tillräckligt. Detta var alltså en dieselmotor som lockade andra än yrkeschaufförerna, och således pekade den ut vägen mot den framtid som vi idag lever i, där diesel har blivit trendigt och man ånyo väljer ekonomi (även fast man kallar det miljö) framför kraft.

På spaning efter den tid som flytt

Som jag skrev i mitt förra inlägg så har jag idag varit ledig. Eftersom vädret visade sig från sin bästa sida beslutade jag mig för att ta en liten tur med Porschen. Jag valde att styra kosan norrut, längs den s.k. kustvägen (vilken visserligen går längs med kusten, men inte så nära att man ser havet någonstans). Roslagen visade sig från sin bästa sida; strålande sol, lagom varmt och denna tårdrypande vackra väg.

Jag gjorde ett stopp vid Wira bruk, en alldeles sagolikt idyllisk plats. Strax bredvid bruket låg något som såg ut att ha varit en bilverkstad.

Den var sedan länge igenbommad, men en dörr på kortsidan var det inte. Min nyfikenhet och fascination för sådana här ställen drev mig till att titta in. Rummet till vänster innanför dörren upptogs av en stor oljetank och dito panna, men rummet till höger var desto mer intressant.

Det var inte särskilt stort, ca. 20 kvadratmeter. I hörnet hängde ett antal gamla elektriska installationer. På väggen såg det ut att en gång ha hängt en anslags- eller griffeltavla vilket gav rummet en känsla av klassrum.

Hörnet var avdelat till förråd, i vilket det stod tre gamla Nilfisk-dammsugare. Sådana fynd kittlar mig lite extra, eftersom det vittnar om att de sista personerna som lämnade huset räknade med att återvända. På golvet utanför stod ett gammalt Electrolux-kylskåp och på detta en kartong som en gång i tiden innehållit borsyra, bäst före november -73. Vad den nu innehöll undersökte jag inte närmare.

För den som, liksom jag, fascineras av denna typ av övergivna miljöer rekommenderar jag varmt ekonomie doktor Jan Jörnmarks hemsida.

Väl hemma så hittade jag i närheten av garaget ett annat utrangerat föremål; en gammal sidventilsmotor. Hur den hamnat där kan man bara spekulera i, men den låg utanför en halvt förfallen gammal stuga, så förmodligen har den någon gång legat där inne. Det kanske är dags för en ny etikett här på bloggen; sparespotting. Denna kan användas när jag hittar reservdelar, snarare än bilar. Dit hör förstås även Hundkojan som jag hittade i november.

För att visa att jag inte har glömt att denna blogg i huvudsak handlar om bilar, bjuder jag på tre bilder från parkeringen vid Wira bruk, som idag fick celebert besök:

Ut i kylan

Eftersom kung Bore har tagit ett rejält grepp om min hemort så har jag i veckan tvingats bege mig till garaget för att ändra inställningen på bilbatteriladdaren, från normal- till köldläge.
Trots att jag har gått samma väg många gånger, har jag aldrig fått syn på hundkojan som ligger strax bredvid. Jag skriver hundkojan, men mer rättvisande borde vara den f.d. hundkojan eftersom det endast är ett tomt skal, och knappt ens det. Bilderna avslöjar en del rosthål, men bilen ser ändå inte helt förstörd ut. Man kan dock fråga sig vem som skulle förbarma sig över detta renoveringsobjekt, med tanke på hur många Minis som fortfarande finns kvar i mer eller mindre brukbart skick. Vidare syns att bilen vid något tillfälle fått en smäll där fram. Kanske var denna det som föranledde dess utträde ur trafiken. Och här ligger den nu, vält på sidan och täckt i snö. Ett vackert stilleben i novembermörkret.