Denna Mercedes 240D 3,0 har bokstavligen kommit dit. Vid infarten till en skogsväg har den dumpats och glömts bort tillräckligt länge för att den ska börja återgå till naturen.
Hur det kom sig att den hamnade här lär vi aldrig få veta, men kanske fanns det planer på att återuppliva den. En låda glödstift på golvet vid passagerarsätet tyder på det, likaså att nyckeln inte sitter i tändningslåset. Å andra sidan stod dörrarna på förarsidan på glänt, vilket inte tyder på någon direkt omsorg om bilen.
Den tycks ha stått här ett tag, i alla fall tillräckligt länge för att det ska börja växa saker i dropplisten.
Av någon anledning anges årsmodellen till 1970 i Transportstyrelsens papper, men detta är en omöjlighet. 240D 3,0 fanns nämligen inte som annat än 1974-76 års modeller. Att det verkligen inte är en -70:a styrks dessutom av backspeglarnas form och position.
Även på insidan ser vi att det rör sig om en senare bil; Sicherheitslenkrad, eller säkerhetsratt på svenska. Tidigare bilar hade tunn kringla i bakelit; Snyggare, men mindre bekvämt att slå ansiktet i vid en krock.
Gissningsvis är detta en tidig -74:a, eftersom den enda hela baklyktan är av den tidiga, släta, typen.
För en gångs skull kan jag ge er en exakt mätarställning, så att säga direkt från källan. Men vilken siffra som ska stå framför åttan kan vi bara gissa. Tre? Fyra? Sex? Inget av alternativen är egentligen omöjligt.
Om ägaren vet vi ingenting, men av upphängningen av avgasröret att döma kan vi sluta oss till att denne inte vårdat bilen särskilt ömt.
Under sjuttiotalet var träpanelen ofta i plast, men inte hos Mercedes. Så äkta att det ger flisor!
En imposant front att få i backspegeln. Högkvalitativt tyskt krom håller sig snyggt länge.
Mercedes femcylindriga trelitersdiesel kan på ett sätt ses som en trendsättarmotor. Detta var en av de första dieslarna som på allvar kunde konkurrera med bensinmotorer. Effektuttaget om åttio hästkrafter är ganska modest med dagens mått mätt, men i mitten av sjuttiotalet sågs det som tillräckligt. Detta var alltså en dieselmotor som lockade andra än yrkeschaufförerna, och således pekade den ut vägen mot den framtid som vi idag lever i, där diesel har blivit trendigt och man ånyo väljer ekonomi (även fast man kallar det miljö) framför kraft.
Denna Mercedes 240D 3,0 har bokstavligen kommit dit. Vid infarten till en skogsväg har den dumpats och glömts bort tillräckligt länge för att den ska börja återgå till naturen.
Hur det kom sig att den hamnade här lär vi aldrig få veta, men kanske fanns det planer på att återuppliva den. En låda glödstift på golvet vid passagerarsätet tyder på det, likaså att nyckeln inte sitter i tändningslåset. Å andra sidan stod dörrarna på förarsidan på glänt, vilket inte tyder på någon direkt omsorg om bilen.
Den tycks ha stått här ett tag, i alla fall tillräckligt länge för att det ska börja växa saker i dropplisten.
Av någon anledning anges årsmodellen till 1970 i Transportstyrelsens papper, men detta är en omöjlighet. 240D 3,0 fanns nämligen inte som annat än 1974-76 års modeller. Att det verkligen inte är en -70:a styrks dessutom av backspeglarnas form och position.
Även på insidan ser vi att det rör sig om en senare bil; Sicherheitslenkrad, eller säkerhetsratt på svenska. Tidigare bilar hade tunn kringla i bakelit; Snyggare, men mindre bekvämt att slå ansiktet i vid en krock.
Gissningsvis är detta en tidig -74:a, eftersom den enda hela baklyktan är av den tidiga, släta, typen.
För en gångs skull kan jag ge er en exakt mätarställning, så att säga direkt från källan. Men vilken siffra som ska stå framför åttan kan vi bara gissa. Tre? Fyra? Sex? Inget av alternativen är egentligen omöjligt.
Om ägaren vet vi ingenting, men av upphängningen av avgasröret att döma kan vi sluta oss till att denne inte vårdat bilen särskilt ömt.
Under sjuttiotalet var träpanelen ofta i plast, men inte hos Mercedes. Så äkta att det ger flisor!
En imposant front att få i backspegeln. Högkvalitativt tyskt krom håller sig snyggt länge.
Mercedes femcylindriga trelitersdiesel kan på ett sätt ses som en trendsättarmotor. Detta var en av de första dieslarna som på allvar kunde konkurrera med bensinmotorer. Effektuttaget om åttio hästkrafter är ganska modest med dagens mått mätt, men i mitten av sjuttiotalet sågs det som tillräckligt. Detta var alltså en dieselmotor som lockade andra än yrkeschaufförerna, och således pekade den ut vägen mot den framtid som vi idag lever i, där diesel har blivit trendigt och man ånyo väljer ekonomi (även fast man kallar det miljö) framför kraft.
Inlägg
-Ja en tidig -74a eftersom de senare detta år fick räfflade bakljus!
SvaraRaderaJag trodde att bytet till räfflade bakljus sammanföll med att backspeglarna flyttade upp till sidorutan (och blev betydligt större). Tydligen fanns det undantag!
RaderaFina bilder! Inredningen ser ju inte så pjåkig ut - Kvalität!
SvaraRaderaJag trodde också att räfflorna kom samtidigt som övriga uppdateringar. 74:an har också en annorlunda front med lägre och bredare grill, men det visste du säkert redan.
Tack! Det blir lite skillnad när man har tid att gå runt och leta vinklar utan att oroa sig för att bli påkörd. Bilderna är behandlade i Camera+ med hjälp av filtret Clarity.
RaderaTrots att bilen stått så länge så kunde man fortfarande tydligt känna doften av sjuttiotalsmercedes inne i bilen. T.o.m. lukten är "built to last"!
Och faktiskt kände jag inte till den nya grillen. Då har man lärt sig något nytt idag igen!
Finfina bilder, speciellt den första med elegant ljusinsläpp mellan träden och bommen i förgrunden. De vackra bilderna till trots, tycker jag att bilen i fråga förtjänar ett bättre öde.
SvaraRaderaTack för det! Planen var att fota med riktig digitalkamera, men eftersom jag glömde den hemma fick iPhonen tjänstgöra. Jag är mer än nöjd med resultatet! Och jag håller med om att denna bil förtjänar att hållas vid liv, även om det är något fascinerande med förfallet.
Radera