Better slowly fade away than to burn out

Förrförra inlägget avslutades med en Land Rover, och dagens inlägg inleds med ännu en. Denna gång har jag dock mer information om årsmodell, skick och antal ägare. Dessutom har jag en ganska god gissning om vem den första ägaren var.

Låt oss börja med årsmodellen. Det faktum att den har strålkastarna innanför framskärmarna avslöjar att det handlar om en Serie I, II eller en tidigare IIA, eller om man så vill, årsmodell 1948-69. Detta ger oss alltså ett lagom spann om 21 år att gissa på. Som jämförelse kan vi konstatera att Volvo under samma tidsrymd hann gå från 140-serien till 850-serien.
Nå, Transportstyrelsen är vår vän och en snabb sökning ger oss svaret att Land Rovern är av årsmodell 1964 och alltså av serie IIA. Exteriört skiljer sig denna serie på intet sätt från föregångaren, på samma sätt som serie I, III och efterföljaren Defender även de är svåra att skilja åt.

Den röda färgen, tillsammans med förvaringsfacken på flaket och märket på bakstammen avslöjar att detta är en av brandförsvarets gamla bilar. Dock gör den 78 hk starka bensinmotorn att man inte får ha alltför bråttom till eldsvådorna. Kanske var det därför den nu är utrangerad, kanske blev den det p.g.a. ålder. Klart är i alla fall att det är en oerhört vackert patinerad pickup som syns på bilderna. Valet (eller var det bristen på stål?) att göra karossen i aluminiumlegering har visat sig vara ett genidrag för att få bilarna att åldras snyggt. Precis som ett par blåjeans blir de bara snyggare ju mer man använder dem. Men till skillnad från ett par blåjeans kan man ännu inte köpa en dyr design-Land Rover som redan från början är matt och sliten i lacken.