Återbesöket del 2: Mercadoktorn

Det är ganska sällan som mina gatufynd publiceras i kronologisk ordning, ofta väljer jag att låta vissa bilder "ligga till sig" ett tag, antingen för att de är värda att hålla på till ett speciellt tillfälle, för att de är för dåliga att publiceras just då och därför får avvakta en period av nyhetstorka, eller för att jämnt fördela vår-, sommar-, höst- och vinterbilder över året. Varför just dessa bilder inte har visats förrän nu beror nog på en blandning av anledningarna ett och tre.

Hur som helst så är det nu dags för ett återbesök på stället där jag hittade vinterbilsdrömmen som jag skrev om häromveckan. Eller ja, egentligen så såg jag den här bilen redan i höstas, så något återbesök är det ju inte frågan om. Nå, låt oss lämna hårklyverierna därhän och ägna oss åt väsentligheterna!

Jag tjatar alltid om den där brukspatinan, om magin hos de där bilarna som är jämnt inslitna och som är välvårdade utan att bli alltför ompysslade. De som när man ser dem gör att man förflyttas till tiden inte då bilen i fråga var splitter ny, utan när den var kanske fyra-fem år gammal och ganska ny. Och det är en tid till vilken vi förflyttas idag.

Eftersom Mercedesen vi ser här är av årsmodell 1967 så hamnar vi någonstans runt 1971-72. Bilen har vid det här laget hunnit avverka två tidigare ägare och har hamnat hos en som troget sköter om den, men som för den skull inte är rädd att använda den. "Vad gör väl en repa här eller en avskavd, inte helt matchande navkapsel där? Bilar är till för att användas." Så kanske ägaren tänkte för sisådär 40 år sedan. Det intressanta är att år 2013 så är situationen densamma, fortfarande tre ägare och fortfarande i ett magiskt, till synes orenoverat, skick. Den stod parkerad utanför en Mercedesverkstad, och nog är tanken på att den nuvarande ägaren lämnar in sin bil för rundsmörjning kittlande (även om det förmodligen egentligen handlar om en anställds hobbybil).

Karossmodellen heter på Mercedesspråk W110, vilken tillverkades mellan 1961 och -68. W110 var den enklare fyr- (och senare även sex-) cylindriga lillasystern till den mer luxuösa W111 (vilken jag skrivit om här). Årsmodellerna 1961-65 fanns med en bensin- och en dieselmotor, båda raka fyrcylindriga med 1,9 liters slagvolym. Till 1966 års modell flyttade blinkersen ned från framskärmarnas ovansidor till positionen vi ser här på bilderna. Motoralternativen reviderades också i och med att bensinmotorn fick ökad borrning från 85 till 87 mm, vilket gav knappt två liters cylindervolym. Dessutom bestyckades den med dubbla förgasare vilket resulterade i 95 hk. I och med detta bytte modellen också namn till 200. Dessutom introducerades den större 2,3-liters raka sexan i modellen, vilken med tysk logik fick det sexiga namnet 230. Dieselmotorn fick i och med namnbytet till 200D en femlagrad vevaxel mot tidigare tre, men var i övrigt identisk med 190D.

Bilen här är måhända "bara" en 200, men detta är en Mercedes från en tid då man inte försökte imponera på grannen med en massa sportiga attribut, "Avantgarde"-paket och fler hästkrafter än en Findus färdiglasagne, utan då stjärnan i fronten räckte. En tid då skillnaden mellan den enklare 200 och den dyrare 230 bestod i, förutom motorn under huven och emblemet på bakluckan, var att den senare hade armstöd för baksätespassagerarna som standard. Det räckte. Man köpte inte en Mercedes för utrustningens utan för kvalitetens skull. Beprövad teknik utan modenycker och ingenjörskonst som säkerställer god funktionalitet även efter 45 år. Motsatsen till avantgardism, med andra ord. Antivantgarde-paket till er nya E-klass, någon?