If it's not broken, fix it!

I ett inlägg från ungefär ett år sedan presenterade jag en stor silverfärgad Citroën, parkerad på en av Göteborgs gator. Och för att hålla traditionen vid liv presenterar jag ännu en, parkerad på en av stadens många andra gator. Förra gången gällde inlägget en DS, denna gång dess efterföljare.

Citroën CX lanserades 1974, vilket betydde att CX och DS såldes parallellt under några månader. Ungefär samtidigt som lanseringen fick dock Citroën slut på pengar, vilket gjorde att motortypen som planerades till CX:en, en treskivig wankel, fick slopas. Eftersom modellen redan från början planerats för denna motortyp fick man inte plats med något annat än en fyrcylindrig radmotor.
Pengabristen gjorde till slut att Citroën tvingades gå samman med Peugeot.

I gatulyktornas ljus får bilen en lätt ondskefull framtoning. Visst passar miljön bilen helt perfekt?

Den första generationens CX tillverkades fram till 1985 och kännetecknas som så ofta av mer utanpåliggande kofångare. Hastighetsmätaren utgjordes av en roterande trumma snarare än en konventionell mätare, ungefär som en badrumsvåg. Känns det förresten igen? Man erbjuder en lösning på ett problem ingen någonsin har haft. Denna var dock svår att läsa av och ersattes till 1986 års modell av en helt vanlig hastighetsmätare. Man erbjöd alltså en lösning på lösningen på problemet som ingen hade men som i sig visade sig vara ett problem. Bilen här är en -87:a och alltså av andra generation.

Något som ni säkert kan hålla med om är irriterande ibland är att blinkersen går tillbaka innan man har hunnit svänga. Säg att man t.ex. ska göra en vänstersväng på en väg som har en fil för just vänstersvängar. Då signalerar man vänster och byter fil varvid körriktningsvisaren återgår till utgångsläget, trots att man ännu inte har svängt. Till CX:en löste Citroëns eminenta ingenjörer problemet genom att man helt enkelt tog bort blinkersens automatiska återgång. Så från att ha haft en funktion som är lite irriterande ibland så fick man en funktion som var irriterande hela tiden. Visserligen en lösning på ett reellt problem, men kanske ingen vidare bra sådan.

Jag vill minnas att CX var en ganska vanlig bil när jag växte upp under åttiotalets senare hälft. Dessvärre verkar inte så många finnas kvar idag. Bilen här är svensksåld och har hunnit med elva ägare och tjugotusen mil under åren.

Länge har Citroën byggt ganska tråkiga bilar, den enda spännande modellen utgjordes länge av C6 (vilken ju ärvde CX:ens konkava bakruta). Glädjande nog verkar man vara på väg tillbaka till sina milt sagt egensinniga rötter. Se t.ex. på deras senaste tillskott till modellpaletten; DS5, där man till och med har kopierat det klassiska sjuttiotalsmönstret till stoppningen. I mina ögon ett helt riktigt beslut, för (för att citera en cittra)...

Nypremiär med nygamla besvär

Efter mycket om och men fick jag då äntligen gjort det som jag föresatte mig redan när jag köpte bilen; justerat ventilerna. På en konventionell bil med motorn fram och ventilerna ovanpå motorn är detta lätt gjort. På en Porsche med boxermotor är det inte fullt lika lätt, men jag lyckades ändå justera samtliga tolv ventiler på ungefär lika många timmar. En bekant kom med de uppmuntrande orden "första gången brukar man få göra om det efter en vecka eftersom det är lätt att få spelet för stort", så alltså såg jag till att göra det noggrant. Igår var det dags för uppstart och premiärtur... och naturligtvis tickar ventilerna värre än någonsin, vilket indikerar -just det- för stort spel. Nå, förhoppningsvis har jag nu fått in snitsen, så nästa gång kanske justeringen går något mera geschwint.

Trelitersmotorn i 911SC är känd som en ganska skottsäker pjäs, dock med en svaghet; pinnskruvarna som håller topparna har en tendens att bli sköra och gå av. Enligt dokumentationen som följde med bilen har dessa bytts vid något tillfälle, och de nya har också hållit. Goda nyheter, med tanke på att jag annars fått delrenovera motorn för många sköna tusenlappar.

När jag låg under bilen och pillade med bladmåtten så fick jag syn på denna text på ljuddämparen. Att originaldämparen har ersatts har det aldrig rått något tvivel kring, men vad för pipa som monterats i stället har alltid varit en gåta fram tills nu. Här ser vi, klart och tydligt, att den nuvarande slutdämparen är handgjord i rostfritt 1988 av "X off Sweden". Herr eller fru X är bevisligen duktigare på avgassystem än vad han/hon (eller, för att uttrycka sig moderiktigt, hen) är på engelska.
Gårdagens provtur avslöjade också att originalratten som jag omsorgsfullt monterade i mellandagarna hamnade snett, så detta ska också åtgärdas. Ett mindre projekt i sammanhanget.

Vid vägs ände

Denna Mercedes 240D 3,0 har bokstavligen kommit dit. Vid infarten till en skogsväg har den dumpats och glömts bort tillräckligt länge för att den ska börja återgå till naturen.

Hur det kom sig att den hamnade här lär vi aldrig få veta, men kanske fanns det planer på att återuppliva den. En låda glödstift på golvet vid passagerarsätet tyder på det, likaså att nyckeln inte sitter i tändningslåset. Å andra sidan stod dörrarna på förarsidan på glänt, vilket inte tyder på någon direkt omsorg om bilen.

Den tycks ha stått här ett tag, i alla fall tillräckligt länge för att det ska börja växa saker i dropplisten.

Av någon anledning anges årsmodellen till 1970 i Transportstyrelsens papper, men detta är en omöjlighet. 240D 3,0 fanns nämligen inte som annat än 1974-76 års modeller. Att det verkligen inte är en -70:a styrks dessutom av backspeglarnas form och position.

Även på insidan ser vi att det rör sig om en senare bil; Sicherheitslenkrad, eller säkerhetsratt på svenska. Tidigare bilar hade tunn kringla i bakelit; Snyggare, men mindre bekvämt att slå ansiktet i vid en krock.

Gissningsvis är detta en tidig -74:a, eftersom den enda hela baklyktan är av den tidiga, släta, typen.

För en gångs skull kan jag ge er en exakt mätarställning, så att säga direkt från källan. Men vilken siffra som ska stå framför åttan kan vi bara gissa. Tre? Fyra? Sex? Inget av alternativen är egentligen omöjligt.

Om ägaren vet vi ingenting, men av upphängningen av avgasröret att döma kan vi sluta oss till att denne inte vårdat bilen särskilt ömt.

Under sjuttiotalet var träpanelen ofta i plast, men inte hos Mercedes. Så äkta att det ger flisor!

En imposant front att få i backspegeln. Högkvalitativt tyskt krom håller sig snyggt länge.

Mercedes femcylindriga trelitersdiesel kan på ett sätt ses som en trendsättarmotor. Detta var en av de första dieslarna som på allvar kunde konkurrera med bensinmotorer. Effektuttaget om åttio hästkrafter är ganska modest med dagens mått mätt, men i mitten av sjuttiotalet sågs det som tillräckligt. Detta var alltså en dieselmotor som lockade andra än yrkeschaufförerna, och således pekade den ut vägen mot den framtid som vi idag lever i, där diesel har blivit trendigt och man ånyo väljer ekonomi (även fast man kallar det miljö) framför kraft.

Better slowly fade away than to burn out

Förrförra inlägget avslutades med en Land Rover, och dagens inlägg inleds med ännu en. Denna gång har jag dock mer information om årsmodell, skick och antal ägare. Dessutom har jag en ganska god gissning om vem den första ägaren var.

Låt oss börja med årsmodellen. Det faktum att den har strålkastarna innanför framskärmarna avslöjar att det handlar om en Serie I, II eller en tidigare IIA, eller om man så vill, årsmodell 1948-69. Detta ger oss alltså ett lagom spann om 21 år att gissa på. Som jämförelse kan vi konstatera att Volvo under samma tidsrymd hann gå från 140-serien till 850-serien.
Nå, Transportstyrelsen är vår vän och en snabb sökning ger oss svaret att Land Rovern är av årsmodell 1964 och alltså av serie IIA. Exteriört skiljer sig denna serie på intet sätt från föregångaren, på samma sätt som serie I, III och efterföljaren Defender även de är svåra att skilja åt.

Den röda färgen, tillsammans med förvaringsfacken på flaket och märket på bakstammen avslöjar att detta är en av brandförsvarets gamla bilar. Dock gör den 78 hk starka bensinmotorn att man inte får ha alltför bråttom till eldsvådorna. Kanske var det därför den nu är utrangerad, kanske blev den det p.g.a. ålder. Klart är i alla fall att det är en oerhört vackert patinerad pickup som syns på bilderna. Valet (eller var det bristen på stål?) att göra karossen i aluminiumlegering har visat sig vara ett genidrag för att få bilarna att åldras snyggt. Precis som ett par blåjeans blir de bara snyggare ju mer man använder dem. Men till skillnad från ett par blåjeans kan man ännu inte köpa en dyr design-Land Rover som redan från början är matt och sliten i lacken.

Längtan till helgen

Till helgen kommer äntligen den långa längtan vara över för min del. Då kommer vårens ankomst markeras på lämpligt sätt, d.v.s. med påställning och förhoppningsvis en vårtur. Först ska dock ventilerna justeras, ett projekt som ses an inte helt utan oro. För vem vet vilka hemskheter som kan döljas av ventilkåporna? Jag hoppas innerligt att jag slipper några obehagliga överraskningar.

För att peppa mig och ge mig något att se fram emot så lägger jag upp en bild från sessionen med Teknikens Värld.

Foto: Glenn Lindberg

I islossningens spår VI: Ingen dussinbil längre

Det är dags för mig att damma av den gamla rubriken "I islossningens spår..." som jag använde mig av i ett antal inlägg för ganska exakt ett år sedan.
Objekten för dagen är två bilar som (hjälpligt) syns från vägen när jag kör till jobbet, och i ärlighetens namn har jag haft span på dem sedan långt innan isen överhuvudtaget lade sig över vårt land. Men det gör inte den första bilen desto mindre intressant, ty det är nämligen inget annat än en Ford Escort mk I - kombi!

Dessvärre stod bilen parkerad i någons trädgård, så jag fick nöja mig med några bilder på lite håll. Och sedd från detta avstånd så ser den ganska komplett och inte alls ut att vara bortom räddning, även om jag misstänker att tiden halvt nedsjunken i gräsmattan inte har gjort underverk för karosseriet.

Bilen är av 1971 års modell, och besiktigades senast 1998 varefter den ställdes av. Dock utfärdades ett nytt registreringsbevis 2006, så det är inte säkert att bilen har stått på detta ställe fullt så länge som fjorton år.

Som en passus kan nämnas att fram till för bara någon dag sedan låg ytterligare en Escort mk I med kombikaross ute på Blocket.

Den andra bilen är - och det här riskerar att bli något av ett antiklimax - en Land Rover Defender pickup. Årsmodell - okänd. Skick - okänt. Antal ägare - okänt. Men väl en trevlig siluett att skåda mellan trädens stammar. Man får passa på nu, innan grönskan helt omsluter den och den inte längre går att urskilja.

Välskött och ompysslad av någon

I inlägget om gubbilar ställde jag bilder av två 142:or mot varandra, båda två tagna i Falköping under samma helg, men där slutade likheterna. Nu är det dags för en repris, i och med att jag idag presenterar bilder av ännu en Opelkombi (Caravan på Opelspråk) tagna i min forna hemstad, men denna gång rör det sig om en Rekord -82 i till synes gott skick. Bilderna togs utanför Falbygdens Ost, ostlagret med specialiteter som Morfars Brännvinsost och 1878, och där jag som sextonåring inledde min bana som förvärvsarbetande.

Åter till bilen. Den har haft fyra ägare och enligt Transportstyrelsen tillryggalagt 5300 mil. Eftersom Opel länge envisades med kort kilometerräknare drar jag slutsatsen att det skall vara en etta eller rentav en tvåa framför. De snygga plåtfälgarna i aluminiumimitation och med snobbringar är original och skänker ekipaget en viss flärd. Överlag så var bildesign lättare innan krocksäkerhet blev ett ledord, i och med att man kunde göra stolparna tunna och glasytorna stora. För visst är den ganska snygg i all sin kantighet?

För den som är hugad spekulant på en Rekord så finns på Blocket en lågmilad -86:a i den där blåa färgen som tycktes pryda nästan alla Rekord, och det till vrakpriset 8500 kr. Annonsen hittar ni här.

Bortglömd och saknad av ingen

Denna Opel Kadett Caravan -80 har stått parkerad på samma ställe i Falköping under lång tid. Senaste godkända besiktning var i september 2000, så kanske har den stått där i mer än tio år. Förmodligen har någon haft för avsikt att laga den eller kanske sälja den, men det har inte blivit av. Någon annan har kanske försökt förmå ägaren att frakta bort den, men till slut givit upp då det ändå aldrig sker.

Så den står kvar, bortglömd, och för varje år som går så smälter den mer och mer in i omgivningen. Några fler flagor av lacken lossnar och sprids för vinden medan den som fortfarande sitter fast på plåten blir lite mattare. Däcken släpper ur lite mera luft och lite mer av metallen rostar. Trots att bilen står parkerad mitt i en stad så har den ännu inte vandaliserats, utan naturens återtagande av sina resurser tillåts ske i ultrarapid. En studie i vackert förfall.

Menar ni verkligen allvar, Volvo?

Så har vi då nåtts av nyheten att våra svenska stoltheter har fått tillökning. Jag talar förstås om nya Volvo V40, vars utseende läckte ut på nätet i veckan. En bekant till mig med inblick i Volvos marknadsföringsstrategi när det gäller denna modell har berättat att man kommer dra stora växlar på det nya glastaket. En detalj som enligt Volvo är såväl unik som nyskapande.

Om man på allvar tror att allmänheten kommer luras av detta prat så tycks man inte hysa alltför höga tankar om sina potentiella kunder. Glastak har ju Peugeot sysslat med i gott och väl tio år, men inte heller de var ju först. Redan i mitten av femtiotalet kunde man njuta av solsken på flinten i Ford Fairlane Crown Victoria (inte ens här slipper man helt undan den rojalistiska uppståndelsen!) Skyliner, vars främre takdel gjordes i genomskinlig plast.

Men om man tänker på det så är ju detta bara en fortsättning på den under tjugo- och trettiotalet populära sedanca-karossen, i Amerika kallad Town Car, där chauffören satt oskyddad i den främre delen av bilen och dess passagerare åtnjöt lyxen att slippa bli regnade på, eftersom den bakre delen var täckt.

Fast å andra sidan, om man tänker på det ett varv till så torde ju idén till denna karossmodell vara tagen från 1800-talets hästvagnar, s.k. Coaches, där kusken satt under bar himmel framför eller ovanpå passagerarutrymmet. Så nej Volvo, ert glastak -som på bilderna dessutom ser löjligt litet ut- är vare sig unikt, nyskapande eller uppfunnet av er. Vi har synat er bluff, redan innan ni har spelat ut er hand.

Pictures taken off the Internet. If you own the copyright and disapprove to them being published here, please contact me.

Småstadens diskreta charmknuttar del III: Lukes pappas gamla bil

För tredje och sista(?) gången besöker vi så parkeringsplatsen i Hallstahammar för att där studera raggarbilen i dess naturliga miljö. Dagens objekt är verkligen ett praktexemplar där få av de i 140-kretsar populära stilgreppen saknas:

• Demonterad främre kofångare
• Sänkningssats (i sann raggaranda förmodligen bestående av kapade spiralfjädrar)
• Bortplockade lister
• Svartmålat krom
  
• Mattsvart lack
• Extraljus
• Tonade rutor
• Modernare aluminiumfälgar, i detta fall från en 260 från tidigt 80-tal
  
• Extramätare på instrumentpanelen

Det enda jag saknar är ett bakrutejalusi och kanske det för denna modell under 80-talet så populära tilltaget; dubbla bakljus.

Jag har, som ni säkert lagt märke till, svårt för s.k. styling, men jag måste tillstå att denna bil har något visst. Avsaknaden av krom och allt det svarta gör att den ser ganska ondskefull ut. Den har haft totalt arton ägare, så chansen är ju ganska stor att en av dessa var en fjunig Darth Vader, innan han rakade av sig moppemuschen och bytte upp sig till Dödsstjärnan.

Småstadens diskreta charmknuttar del II: Ettförtifemman

Efter mitt lilla utbrott över Porsche Sveriges avsaknad av PR-mässig tajming så återgår härmed verksamheten till det normala. Vi återvänder alltså till parkeringen i Hallstahammar för ännu en raggarbil, denna gång dock en bil som är en något vanligare syn i såväl stadsbilden som på denna blogg; en Volvo 145. Liksom Opeln i det förrförra inlägget så har även denna bil försetts med modernare fälgar och den tycks dessutom ha sänkts ett par centimeter, allt för det rätta raggarstuket.

Årsmodellen har mina Volvokunniga läsare säkert redan luskat ut; 1973. Det första året med den nya fronten och det sista med de smalare kofångarna.
Sedan bilen togs i trafik den 26 juli samma år har den hunnit med inte färre ägare än 22 och inte färre mil än 36 500. Någon gång under sin levnad har den även hunnit med att ha inte färre än fyra extraljus, men dessa lyser nu endast med sin frånvaro(!).

Det är alltid intressant att studera hur bilarnas storlek har förändrats under årtiondena. Att 145:ans barnbarnsbarnbarnsbarn V70 är betydligt större är inte speciellt förvånande, men att en Astra är så stor kom som något av en överraskning.

Menar ni verkligen allvar, Porsche?

Jag vittjade just brevlådan på dess innehåll, och fann däri en försändelse från Porsche Sverige. Av framsidan kan man utläsa mitt namn bland en massa andra namn, och avsikten är förstås att få mig att känna mig som en del av en exklusiv skara. En skara där man är du och bror med något slags elit. Så varför fylls jag inte av en oförställd glädje och jubel i mitt bröst? Kanske för att jag inte vill vara del av någon elit, kanske för att just denna samling namn inte är särskilt imponerande. Vem blir stolt över att buntas ihop med ett antal skådespelare vars talang sträcker sig från halvhyfsad, via medioker och usel för att till sist landa i Keanu Reeves liga? Är det meningen att jag ska kunna skryta över att jag råkar köra samma bilmärke som Victoria och Carl Philip? Jag? En övertygad republikan som skäms över att mitt hemland fortfarande krampaktigt håller fast vid ett odemokratiskt och heltigenom förlegat statsskick?
Vilken David som avses i listan är inte helt självklart, men min gissning är att man snarare avser mannen med de många frisyrerna och den anorektiska hustrun snarare än killen som slog ihjäl en jätte för ett par tusen år sedan.

Nej, hörni Porsche, det här får ni allt göra om. Varför inte istället ta namnen på folk som faktiskt gillar eller har gillat sina Porschar? Folk som på riktigt förknippas med märket? Hellre Jerry och Steve än Arnold och Reese. Eller var dessa de enda som ställde upp på att få sina förnamn tryckta i reklamsammanhang?

Vad som var inuti? Reklam för ett kreditkort. Så jag kan köpa saker som jag inte har råd till nu och betala dem i framtiden, när jag fortfarande inte har råd. Tack, men nej tack.

Småstadens diskreta charmknuttar del I: Rekordraggaren

När jag ändå är inne på saker som hände i slutet av förra året, så kan jag lika gärna dela med mig av en bil som jag såg på juldagen.
Jag har länge hävdat att landsbygden är bättre jaktmarker om man tycker om gamla fordon, och för att bevisa detta så kommer dagens bildmaterial från Hallstahammar, den smått deprimerande bruksorten utanför Västerås och tillika min hustrus barndomsbygd. Här hittades denna Opel Rekord kupé -64 i raggarskick. Bland de raggare som inte varit tillräckligt stadda i kassa för en amerikanare har Oplarna ju alltid utgjort billigare substitut, tack vare sin amerikanskinfluerade formgivning. I detta avseende är Rekorden inget undantag, även om jag framförallt kommer att tänka på den Sovjetiska Gaz-24 Volga (som ju säkerligen också sneglat på amerikanerna, även om de nog inte skulle erkänna det själva).

Som de flesta Oplar från den här tiden var Rekorden en stilig vagn, om man bortser från att hjulen tycks vara två nummer för små.

Denna bil är inne på sin elfte ägare och är mörkröd enligt Transportstyrelsen. I sann raggaranda är dock färgschemat mattsvart. Under huven återfinns en motor på1,7 (1,68) liter och 60 hk, vilket ger tillräckliga fartresurser för att i promenadtakt glida längs boulevarderna. Andra raggarepitet är de obligatoriska plyschtärningarna i backspegeln och den samhörighetsmarkerande texten i bakrutan. Den svenska flaggan, stolt släpande i vägdammet efter bilen är en mer avantgardistisk touch.

Parkeringen på vilken denna bil stod kommer jag ha anledning att återkomma till i framtiden. Även temat raggare kommer vara detsamma.

Bekräftelse i biltrafiken

I slutet av förra året publicerade jag en spottad Saab 900 från -88, som verkade en smula underlig då den trots årsmodellen hade den tidigare, upprätta, fronten. Nu har jag fått klarhet i frågan, från läsaren Mattias Johansson. Han skriver:

"Teorierna stämmer. 1988 såldes en modell som bara hette "900", med förgasarmotor, fyrväxlat, och gamla fronten, som ett prisbilligt alternativ som fyllde luckan efter Saab 90. Nästa steg hette "900c" och innebar fem växlar och nya fronten."

Jag tackar så mycket för informationen, och illustrerar dagens inlägg med en bild som jag tog på hemväg från jobbet, bakom ratten på min Saab av nyare årsmodell:

Vackert så det förslår!

Var försiktig med det du önskar dig

I mitt inlägg "Fönsterspotting" nämnde jag en Mazda 929 kupé som jag skulle vilja fånga på bild. Gissa vad som häromdagen stod parkerat på exakt samma ställe som Fiaten i tidigare nämnda inlägg?

Att bilen stod på samma ställe betyder ju dock tyvärr att bilderna blir lika uschliga denna gång, men den komiska effekten blir ju å andra sidan desto större. Jag hoppas kunna fånga några bättre bilder på detta exemplar längre fram, men tills dess får ni hålla till godo med dessa.
Årsmodellen är 1983, antalet ägare 4 och mätarställningen 25 169 mil.

Detta inlägg blir ett av de kortaste i denna bloggs historia, men eftersom jag har arbetat tolv dagar i rad så flödar inte kreativiteten nämnvärt. Trevlig helg och väl mött vid annat tillfälle!

Glädjande nyheter

De senaste dagarna har vi Saabfrälsta lidit alla helvetets kval, eftersom det fram tills för några timmar sedan såg ut som att Saabmuseets inventarier skulle komma att spridas för vinden. Men så ikväll kom glädjebeskedet att Trollhättans kommun tillsammans med (flygplanstillverkaren) Saab och familjen Wallenberg vann konkursförvaltarens budgivning. Museet är därigenom räddat och vi kan alla andas ut!