Glädjande nyheter

För en dryg månad sedan vädjade jag till er läsare om hjälp med att rädda en Lancia från skroten. En snabb sökning häromdagen avslöjade att bilen nu har bytt ägare. Jag har inga som helst bevis, men hävdar ändå med dårens visshet att det var inlägget här som slog an en sträng hos en eller flera av er. Så hurra för oss, vi har räddat ett stycke bilhistoria!

Om det nu mot förmodan är så att den nya ägaren själv hittat bilen på Blocket eller någon av de många andra, betydligt mera välbesökta, bilsidorna på Internet så må det vara hänt, men det låter ju helt absurt att så skulle vara fallet.

Photo © Jan McGeachie, used with permission

En gangster av den gamla skolan

På den trevliga (och numera även från tidningen Klassiker kända) bloggen bilspanaren lades i morse upp ett inlägg om Mercedes S-klass. Jag kunde till det bidra med en några månader gammal spotting, och har nu möjlighet att dra ännu ett strå till stacken.
Eftersom S-klassen för mig -liksom för Bilspanaren- är en favorit så känner jag mig manad att tidigarelägga ett planerat inlägg något. Som av en händelse fick jag i helgen nämligen syn på en (just det) Mercedes 230S från 1966.

Denna karossmodell kallas i folkmun fenmerca men på Mercedesspråk W111, och tillverkades 1959-71. Från 1968 ersattes dock fyradörrarsmodellen av den till utseendet snarlika W108.
Bilen här är alltså en 230, som betyder att den under huven har en 2,3 liter stor rak sexa på 120 hk, här kopplad till en fyrväxlad manuell låda.

Bilen ser ut att vara i bra skick, med ganska blank lack och utan synlig rost eller andra skavanker. De tre(!) tidigare ägarna måste ha tagit väl hand om den. Frågan är om den nuvarande ägaren gör det, då den har stått på parkeringen till samma studentboende i flera år. Den besiktigades senast 2004, men ser trots detta ut att användas; dammfri och med luft i däcken. Dock saknas navkapslarna vilket förtar en del av glamouren.

I bilspanarens inlägg skriver han att äldre S-klass ofta nedlåtande kallas Solvallamerca p.g.a. att de enligt elaka tungor bara ägs av gangstrar, och visst är jag böjd att hålla med om att de utstrålar vissa sådana signaler. Här är dock S-klassen så gammal att ägaren snarare klassas som entusiast än dubiös typ, även om folk som använder sina sedan länge obesiktigade bilar i viss mån ändå hör till den senare kategorin.

I islossningens spår V: Nittiosexa från sjuttiotvå, på lagring sedan åttioett

Jag avslutar min resa i islossningens spår med denna Saab 96. Bilden är på bästa paparazzomanér tagen med teleobjektiv på långt avstånd. Även motivet minner om en celebritet på dekis; En gång i tiden namnet på allas läppar, nu har dock fasaden flagnat betänkligt och spåren av ett allt för hårt leverne tydligt börjat synas, ett faktum som exploateras hämningslöst av kändisfotografen; mig.

Bilen är av årsmodell 1972, med endast fyra ägare och den har bara varit i trafik i runt tio år, med senast godkända besiktning 1981! Nog skulle det vara intressant att veta vad som föranledde dess tidiga avställning. Det kanske är bilvärldens motsvarighet till en barnskådespelare vi ser här; världsberömd en kort stund, sedan omsprungen och bortglömd.

Trots att den ser blå ut på bilden så är den svart i verkligheten,. Det är en färg som passar 96:an väl, men som ändå är ganska ovanlig på modellen.
Bilen står på samma tomt som en skåpbil med reklam för en lokal bilverkstad, något som kan tyda på att den står i begrepp att renoveras. Fast, om det inte har hänt på trettio år så är frågan om det någonsin kommer inträffa. Barnskådespelare får väl sällan en andra glansperiod, antar jag.

Detta inlägg får alltså markera slutet för serien i islossningens spår, liksom för islossningen i stort. Nu ska jag istället börja beta av de intressanta bilfynd som gjordes i Göteborg i helgen.

Stiliga stolar

Här ser ni mitt senaste tillskott till Porschen. Dessa stolar är standardstolar, och skiljer sig följaktligen en del från de sportstolar som sitter monterade nu, men de är i rätt färg och har det rätta (i mitt tycke jätteläckra) mönstret, pascha kallat.
Jag har inte riktigt bestämt mig om jag ska montera dem. Stolarna som sitter i bilen nu är visserligen rejält slitna och drar ner helhetsintrycket av inredningen, men de är mer skålade än dessa och mycket bekväma. Under min långresa till Norge i somras fick jag inte det minsta träsmak, ens efter nästan femtio mils körning.
Detta är något jag kan gå och grubbla på i väntan på att våren ska anlända. Under mitt Göteborgsbesök orkade temperaturen faktiskt upp till tio plusgrader, så det är nära nu...

En pinfärsk laståsna

Jag är nu tillbaka från Göteborg. Resan har varit mycket givande, inte minst ur ett bilspotting-perspektiv. Jag har sett och fotat ett antal kul bilar som kommer komma er till gagn längre fram. Men jag ger er dock ett litet snabbt smakprov redan nu:

Som ni borde känna till vid det här laget så ligger tyngdpunkten för denna blogg någonstans mellan 60- och 80-tal. I kväll är det dock dags att flytta den mot nutiden och nästan in i framtiden, i och med att bilen som syns här nedan knappt har hunnit lanseras än.
Jag ger er den helt nya Saab 9-5 SportCombi:

Jag tycker den nya niofemman är en mycket stilig bil, med undantag för partiet runt de bakre hjulhusen. På sedanen gör de att bakhjulen ser alldeles för små ut, men jag kan rapportera att kombin är mera lyckad i det avseendet. Eftersom kombin kommer dominera försäljningen här i Sverige så kommer gatubilden bli lite vackrare än om alla skulle köpa sedanmodellen.

I islossningens spår IV: Glenn, Glenn och Glenn

I helgen åker jag till Göteborg för att få andas lite riktig havsluft och hälsa på släkt och vänner. Så i en hyllning till västkustens pärla, staden av städer; Sveriges framsida, så bjuder jag er en exposé över vad som rullade av bandet på Torslandaverken under 1960- och 70-talet.

Först ut en svensk lyxvagn, den enda som tillverkades i Sverige under den här tiden: 164. Bilen har de tidiga utanpåliggande dörrhandtagen och infällda dimljus, och är alltså av årsmodell 1969-71. Uppmärksamma läsare har säkert redan sett att snöhögen bredvid är ytterligare en 164. Denna är dock lite svårare att åldersbestämma, eftersom den inte syns.
164:an känns just som en typiskt svensk lyxbil; rejäl och välbyggd men kanske inte med lika mycket pondus som, säg, en Mercedes SE från samma tid. För min inre syn får jag bilden av en lite bortkommen svensk mellanchef som är på samma konferens som ett antal tyska chefer, och på knackig skolengelska försöker konversera. Just därför är 164:an så sympatisk. Den har charm, till skillnad från SE:n som mest är en uppvisning i teknisk fulländning.

Vi tar oss fem år framåt i tiden och hamnar mitt i det färgglada sjuttiotalet. Min blogollega (mitt bidrag till nysvenskan) Bilspanaren hade för några dagar sedan med en nästan identisk bil, och visst känns orange som en inte ovanlig färg på en 142 från denna tid. Bilen här är en -74 med endast 6 ägare och 13 500 mil på mätaren. Dock har den inte besiktigats sedan 2003, och kräver nog lite omvårdnad innan den kan komma ut i biltrafiken igen.

Vi snabbspolar ytterligare fem år och hamnar i 1979. Detta år störtas Pol Pot och shahen av Iran, Björn Borg blir världsmästare och denna vackert himmelsblå 244DL registreras för första gången. Även denna har haft 6 ägare, men den har tillryggalagt ungefär dubbelt så lång körsträcka som 142:an ovan. Trots det, och trots att den är ganska rostig så är den fortfarande i trafik. Varför ägaren har valt att montera plexiglasskivor framför strålkastarna vet jag inte, men jag gissar att det är för att skydda dem mot stenskott.
Till årsmodell 1979 kom ett antal ändringar. Bl.a. byttes bak- och framljusen mot större varianter och backspeglarna gjordes nu i plast. I mina ögon är dessa årsmodeller av 240:n de fulaste. Designen är ett mischmasch av gammalt och nytt, gjort till synes utan närmare eftertanke.

Den sista bilen är visserligen ingenting som dykt upp i islossningens spår eftersom den används året runt, men jag tar med den ändå. För alla goda ting är tre, och de tre tingen här är goa gôbbar allihopa.

I islossningens spår III: En djävla skithög

Som jag tidigare har berättat om så är fotograferandet av vissa bilar (och då i synnerhet risiga amerikanare) förknippat med en viss olustkänsla. Oftast så är det ju bara hjärnspöken, men i det här fallet vete fåglarna. Inte bara för att denna risiga amerikanare är just en risig amerikanare, utan för att någon har prytt den med ett antal klistermärken vars budskap är allt annat än otydligt. Här återfinns rester av gamla klassiker såsom "Sjöbo - ett föredöme", "If you value your life as much as I value this car - back off!" och den gamla godingen "Indianerna stoppade inte invandringen - nu bor dom i reservat". Här får man helt enkelt med all önskvärd tydlighet förklarat för sig att ägaren är en osedvanligt osympatisk typ. Visserligen behöver det inte vara den nuvarande ägaren som fäst märkena, men eftersom de fortfarande syns så har ju han eller hon i alla fall inte gjort tillräckligt för att få bort dem.

Nå, det är ju inte bilens fel att den är eller har varit ägd av någon vars föräldrar var kusiner, så låt oss nu istället fokusera på Forden. Det är en svensksåld Fairlane -66, obesiktigad sedan 1995 och med 22 ägare. Med fyra mer eller mindre tomma däck och helt täckt av damm så är skicket sådant att bilen mycket väl kan ha stått på samma plats i femton år. Den är bestyckad med den minsta V8-motorn som gick att utrusta sin Fairlane med, en maskin på 289 kubiktum (4,7 l) och ca 200 hk.

Numera står den alltså och förfaller i en carport i en förort, med en uppsyn lika deprimerande som de politiska åsikter som basuneras ut från klistermärkena på bakrutan. Så något regelrätt vårtecken är detta egentligen inte, eftersom bilen förmodligen kommer stå där den står även nästa vinter. Och vintern efter det. Och efter det.

Nicely understated. Frankly antiquated.

Häromdagen nådde nyheten oss att det anrika märket Bristol är försatt i likvidation och min första reaktion på det var förundran över att det inte skett förrän nu. Jag har alltid sett Bristol som en dinosaurie, en otidsenlig kvarleva från en tid då man kunde tjäna pengar på att handtillverka lyxbilar i små serier.

Jag har aldrig haft någon egentlig relation till Bristol, men ändå tycker jag det är lite sorgligt att dess saga nu kan vara all. Det återstår att se om någon av de stora tillverkarna köper upp kvarlevorna och återupplivar märket, men ärligt talat så är jag tveksam. Jag misstänker att Bristol helt enkelt är lite för udda för ett annat bilmärke att ha som galjonsfigur, som t.ex. Bentley för VW eller Rolls-Royce för BMW. Men, vi ska komma ihåg att dessa två sistnämnda brittiska märken var ungefär lika uträknade som Bristol är nu, innan tyskarna satte klorna i dem. Nu har de, tack vare sina moderbolag fått sina respektive uppsving. Så kanske finns det hopp om Bristol ännu, men kanske får vi betala priset genom att finna oss i att se amerikanska hiphopare rappa om dem:

My Bristol up on twenty-fo's
Get my pistol and my ho's

Vi får se vad framtiden har att erbjuda, men fram tills dess ger jag er ett axplock av vad Bristol har gett oss i det förflutna:

I islossningens spår II: Den döende dandyn

Min odyssé bland vårtecknen fortsätter med en extra formskön snöhög: En Alfa Bertonecoupe. Den har troligen stått där ett tag, kanske i egenskap av reservdelslager eftersom grill och andra kromdetaljer försvunnit.

Många gånger i samband med att jag publicerar sådana här bilder så uttrycker jag en önskan om att någon ska rädda bilen och få ut den i trafik igen, men inte i detta fall. Till och med jag, trots min romantiska föreställning om att alla bilar går att rädda, inser att den här förmodligen är för långt gången för att vara någon idé att renovera. För om det är något italienarna kan så är det att göra vackra bilar, men om det är något de inte kan så är det att rostskydda dem.

Trots allt så känns det på något vis ganska bra att den står där den står. Den utstrålar ett lugn som tilltalar mig; lugnet hos den som har förlikat sig med sitt öde.

Här tycker jag det är på sin plats med en rekommendation att klicka på bilden för att se den i större format. Den mindre versionen gör inte riktigt bilen rättvisa.

I islossningens spår I: Snikmodellens revansch

Solens strålar har nu på allvar börjat värma vårt frusna hörn av världen och sakta men säkert krymper snöhögarna som återfinns här och var i vår närhet. Under dessa återfinns oftast just ingenting, men emellanåt framkommer det att de i flera månader har agerat kamouflage åt något intressant. Som t.ex. en Porsche 924:

För 28 år sedan lämnades nyckeln över till bilens stolta första ägare. Nu står den, halvt bortglömd, i ett hörn av den trettonde ägarens trädgård. Som instegsmodell har den förmodligen levt ett ganska hårt liv; ett hastigt värderas har gjort den till lovligt byte för unga förmågor och varje ägarbyte har ytterligare påskyndat dess förfall.

924:an var aldrig den tuffaste Porschen; de flesta av delarna kom från Audi och VW och den var inte speciellt snabb, ens med sjuttiotalets mått mätt. Just däri ligger dess styrka idag; Det är en bil att tycka lite synd om, en bil att förbarma sig över. Förflyter bara tillräckligt lång tid så får snikmodellerna alltid sin revansch. Det har hänt med 912 och 914 och det händer just nu med 924. Vem vet, tids nog kanske det händer med Boxster också.

Ett vårligt pep-talk

När vi nu går in i vårmånaderna så passar jag på att bjuda på en förhandstitt om vad som komma skall. Egentligen togs bilden redan i början av februari, på en dag då solen värmde lite extra och snön smälte i rask takt. Sedan dess har ju vädret ånyo blivit kallare och mer snö har fallit, men låt oss i alla fall vila tryggt i förvissningen om att våren är på väg.

Raljant om Bilsport Classic

Härförleden fick jag av en händelse en biltidning tillstucken mig; föregående nummer av Bilsport Classic. Efter min nyvunna självinsikt om att jag faktiskt gillar amerikanska bilar också så kastade jag mig glupskt över den. Språket i de flesta av artiklarna kände jag igen från andra håll; tämligen trevliga redogörelser över amerikanska femtio- och sextiotalsbilar i ny- eller finare-än-nyskick; Ett OK tidsfördriv, men ingenting jag tycker är speciellt intressant.

Dock dök det emellanåt upp en artikel om bilar som är mer i min smak; patinerade, något modifierade och ägda av yngre förmågor. Entusiastiskt började jag läsa dessa artiklar, för att ögonblicket senare inse att de tycks vara skrivna av en glad amatör utan fullständiga kunskaper i svensk meningsbyggnad. Följaktligen är vissa av artiklarna helt obegripliga, medan andra bara är en smula förbryllande.

"[...]en plirande, magerlagd man med bläck i armen och hemmarullad tobak[?] i mungipan."

Men det som irriterar mig mest, det som får det att krypa under skinnet på mig och som får mig att vrida mig av obehag, är det flåshurtiga språket. Artikelförfattaren (en komplimang i sammanhanget) brinner av iver att ge sin text nerv och liv. Tyvärr blir det så uppenbart och rentav övertydligt så han misslyckas i sina försök. Istället blir det ett ganska parodiskt rabblande av slanguttryck som för tankarna till en amatörskådespelare som försöker spela söderkis.

"Vad gör man då om man står med två rätt kassa kärror [...] jo, man drar en redig loska i kardorna och strippar skrotet, samt slår ihop de användbara delarna från två kärror till en någorlunda fungerande automobil."

I grund och botten kanske artiklarnas krystade språk är ett uttryck för skribentens egna tvivel på sin förmåga. Kanske han är osäker på om hans ambitioner att förmedla en känsla i sina texter når fram till läsaren. I sådana fall kan jag bara säga; Det gör de. Men det är inte ambitionen som är huvudsaken utan känslan man önskar förmedla.
Eller så handlar det om att upphovsmannen är så cynisk att han tror att de som läser Bilsport Classic inte kan uppfatta subtiliteter i en text. I sådana fall kan jag bara skratta gott.
Och i vilket fall tänker som helst jag fortsätta att inte köpa tidningen.

Fusklagad snåljåp

Som hängiven bilspottare är det ibland svårt att veta om bilen man fotograferar är kombinerad entusiast- och bruksbil, eller bara en billig bil som kommer skrotas så fort den inte går igenom besiktningen. Denna VW Jetta -81 hör dock otvetydligen till den senare kategorin. Efter 30 år och 25 500 mil har rosten fått ett rejält grepp om skärmkanter och dörrskarvar: Detta har man löst genom att laga hela den nedersta decimetern på bilen med silvertejp, kilovis med spackel och svart body. Det är ju en lagning som håller, eftersom varken spackel eller silvertejp rostar.
Motorn är en 1,6-liters fycylindrig diesel på 50 hk som, i kombination med att bilen i år blir skattebefriad, torde ge ett transportmedel som är (för att låna Peels reklamslogan) almost cheaper than walking. I alla fall så länge spacklet håller.

Jetta lanserades 1979 som en två- eller fyrdörrars sedanversion av Golf. Liksom sin storasyster ritades den av samma man som designade alla andra tyska sjuttiotalsbilar; Giorgetto Giugiaro. Jettan var riktad direkt mot USA-marknaden, där Golfens halvkombikaross fortfarande sågs på med viss skepsis. För att ytterligare skilja mellan modellerna var Jettan dessutom rikligare utrustad. Motoralternativen var ett antal bensinmotorer med förgasare eller insprutning och två dieslar, med eller utan turbo.
Trots den uppenbara inriktningen mot Nordamerika sålde Jetta bra även på denna sida Atlanten, inte minst här hemma i Sverige.

Oavsett om det handlar om bruks-, entusiastbilar eller bilar som är lite grann av bägge så är det alltid roligt att se bilar som har tjänstgjort under lång tid. För i en värld av silvergråa Volvo V70 behöver man då och då se en silvertejpad Volkswagen.

En kort, en lång

På parkeringen utanför ett stort möbelvaruhus av oklar nationalitet såg jag denna trevliga tysk stå parkerad. Javisst, det är ännu en Audi, men likheterna med föregående fynd är få. Ty där den tidigare var bland det mest exklusiva Audiköparen kunde unna sig, är detta lite av en snikmodell. Bilen här är en 80 CC från 1986, det sista året med det kantiga utseendet. Senare modeller fick den något överjästa Typ 89-karossen.

Antalet ägare är endast två, och det är inte någon högoddsare att gissa att den första ägaren till bilen var en äldre herre. Detta eftersom bilen är av den sista årsmodellen innan karossbyte, den saknar de flesta former av extrautrustning och den är i ett mycket gott skick. Det som talar emot denna teori är att den har gått 26 000 mil, vilket är ungefär tre gånger så långt som de flesta pensionärskörda bilar har.

Bilen har de nyare bakljusen, vilka kom 1984 och skulle återknyta till Audi 100:s design. Dock harmonierar de på "åttin" ganska dåligt med Giugiaros i övrigt nätta formgivning. I denna bloggs barndom publicerade jag en bild på en tidig Audi 80, med de smalare och i mitt tycke snyggare lyktorna.

När bilderna togs så stod bilen förmodligen i begrepp att agera laståsna. Därför har ägaren monterat takräcke. Detta var en populär extrautrustning när jag var barn, men numera ser man det sällan (om man ignorerar Mondeon bredvid och Land Rovern framför). Alltså var det dubbelt roligt att hitta denna trevliga åttiotalare, med tidsenlig huvudbonad. Dessutom fick jag vid ett rödljus på hemvägen en liten tyskbonus; en Mercedes W123 Lang. En suddig mobilbild hann jag ta även av den:

Ett erkännande

Det är dags för mig att krypa till korset och erkänna något som jag länge dolt, t.o.m. för mig själv. Jag gillar amerikanska bilar. Så, då var det sagt.

Jag har länge tyckt att amerikanska bilar bara är överlastade pråmar helt utan finess, och i vissa fall tycker jag fortfarande det. Men det är något visst med dem trots allt; de lata, lågvarviga V8:orna, den enkla men hållbara mekaniken, storleken. De är vänliga jättar som står ut med det mesta utan knot. Så vadan min tidigare aversion mot s.k. jänkare?

Kanske har jag gjort misstaget att bara tänka på amerikanska femtiotalare när jag hört orden "amerikansk bil" nämnas. Överlag är jag inte så intresserad av femtiotalets bilar, men inte låter jag det påverka mig i mina åsikter om brittiska eller tyska eller franska bilar. Så varför skulle jag låta det påverka mig ifråga om bilar från det Stora Landet i Väst?

Eller har jag låtit mina egna fördomar om bilägarna påverka min syn på bilarna? Nidbilden av Porscheägare är inte speciellt smickrande heller, men inte rör det mig i ryggen. Så vilken rätt har jag att ogilla Chevrolet bara för att en del av ägarna har brylcreme i håret och lyssnar på Eddie Meduza?

Trogna läsare av denna blogg har kunnat följa denna metamorfos i några av mina inlägg, där tonen gentemot amerikanska bilar har blivit mindre och mindre styvmoderlig:
Från det här, via det här för att sluta här. Men det som slutligen fick mig att ge upp kampen med mig själv var upptäckten av bloggen Bildrömmar och Drömbilar. Helt plötsligt fann jag mig absorberad i en värld av Edelbrockinsug, small block-V8:or och lagom mycket krom. Och som jag trivdes!

Senaste nytt från 1979

Det vanliga förfarandet när det kommer till mina bilspottingar är att jag tar en bild med min mobiltelefon, glömmer bort den, hittar den tre månader senare och att den efter ytterligare några dagar dyker upp här. Så icke idag, ty idag ger jag er en spotting som gjordes för inte fullt tre timmar sedan. Rykande färsk alltså, vilket är mer än man kan säga om objektet i fråga.

Chevrolet Caprice, från och med årsmodell 1977 kallad Caprice Classic, var en lyxigare version av Chevrolet Impala. I USA var denna en mycket vanlig polis- och taxibil, men den var faktiskt inte helt ovanlig här hemma i Sverige heller, där den såldes som sedan och som kombi. Den sistnämnda utrustades inte sällan med äkta plastträdekor på karossen.
Bilen som nätt och jämnt syns här är en Caprice Classic -79. Man skulle kunna föranledas att tro att det är en gammal amerikansk polisbil, men eftersom den är svensksåld så låter detta inte helt troligt.

Under sjuttio- och början av åttiotalet ansågs amerikanska bilar tillhöra det som idag kallas premiumsegmentet. De erbjöd överdådiga utrymmen, mjuk fjädring, hög utrustningsnivå och V8-motorer, allt fodrat med galon och krossad plysch. Som brukligt är med amerikanska bilar så fanns en uppsjö motoralternativ (bl.a. en diesel), men vanligast i Sverige var 5,7-litersåttan på ca 170 hk, och det är just denna motor som bilen här är bestyckad med. Dessvärre har den lyxiga fasaden krackelerat betänkligt under årens lopp. Bilen är avställd, men har så bara varit sedan i november, och alltså är det möjligt att det rör sig om en sommarbil som till våren kommer skottas fram ur sitt vintriga garage. Jag hoppas.

Bilspotting på svenska: Bilspotting

Jag fortsätter att grotta ner mig i parkeringshusens underbara värld. Idag presenterar jag Audis flaggskepp från förr (Audi V8 undantaget); 200.
Om en 200 var dubbelt så bra som två Audi 100 låter jag vara osagt, men i Sverige var den i alla fall dyrare än två etthundror tillsammans. Det var alltså en välbärgad svensk som 1990 beställde detta exemplar.

Här i Sverige valde importören att bara ta hem den mest exklusiva 200:an, standardutrustad med turbo, AC, färddator och Audis redan då legendariska fyrhjulsdrift; quattro. Den korta tillvalslistan inskränkte sig till skinnklädsel och taklucka, och beställaren har minsann kryssat för bägge två.
Som ny utvecklade den femcylindriga motorn 220 hk, vilket räckte för att skicka iväg denna klumpeduns till 100 på runt åtta sekunder. Det var snabbt på den tiden...

Detta exemplar befinner sig i det åldersmässiga vakuum som infinner sig när bilar blir 15-25 år gamla. Det är då framtidens entusiastexemplar skiljs från de övriga, de som slutar sina dagar på skroten. Några markörer för att just denna bil tyvärr tillhör den senare kategorin är att rutorna har tonats, två stuprör har ersatt avgasröret och att fälgarna bytts ut mot nyare fälgar från en A6.

Bilspotting på tyska: Autospottung

Detta inlägg är lika mycket till för min egen del som för er. Vi behöver alla idag en påminnelse om att det faktiskt går mot en varmare, skönare, ljusare tid. En tid då man kan ta sin entusiast- eller bruksbil och ta en tur i grönska, solsken och fågelsång. Det är inte långt kvar nu. En styv månad eller så.

Här är en man som gjort just detta. Denna man är tysk. Han kör Porsche. Han glömmer ljuset på när han ska in på Burger King utanför Heilbronn, strax norr om Stuttgart.
Den tyske mannens Porsche är en Carrera 3,2. Dessa skiljer sig visuellt från SC:n på tre punkter; dimljusen, som på 3,2 är infällda i frontspoilern, reflexrampen, som på 3,2 även huserar de bakre dimljusen, samt emblemet därbak, där det på 3,2:orna står Carrera istället för 911SC. Om man bortser från dessa tre punkter så är de båda modellerna identiska.

Blocket i backspegeln V: Alternativet

Denna bil kunde jag faktiskt ha blivit ägare till. Den kom ut på blocket ungefär samtidigt som jag, sittandes på min kammare i Norge, för första gången formulerade tanken "Nu när jag har pengar på fickan, är det inte dags att förverkliga barndomsdrömmen?". Jag ringde på annonsen, men köpte i slutändan den 911 jag nu är ägare till innan jag hann åka och titta på bilen som visas här.

Den är i ett fantastiskt tidstypiskt originalskick, heltigenom blå och den har t.o.m. Porsches originalmonterade kasettbandshållare kvar!

Jag träffade bilens nya ägare på Träffpunkt 80, och vi har kontakt emellanåt. Härförleden införskaffade han på Tradera något som ytterligare förstärker originaliteten; en Blaupunkt Köln-stereo som torde ha suttit monterad när bilen levererades till sin första ägare.
Skarpsynta läsare noterar att bilen saknar sargar till strålkastarna, men även sådana sitter monterade nu.

Jag kan även passa på att slå ett slag för den blogg som den nya ägaren driver. Den är väl värd att kika på, i synnerhet för er som intresserar er för Le Mans. Om jag inte är felinformerad så har denna bil t.o.m. fått agera färdmedel ner dit. Detta är helt enkelt ett praktexemplar som hamnat i helt rätt händer.

Bilder tagna från Blocket. Upphovsrättsinnehavare? Kontakta mig.

Ett modigt val av vinterbil

Mitt bilspottingsarkiv blir gradvis mer och mer uttunnat, men då och då fylls det på med nya fynd från gatumiljön. Nu senast ramlade jag över den perfekta vinterbilen för den suicidale bilisten. Med luftkylning och svansmotor är en VW 1300 -67 på sommardäck något av ett framgångskoncept i minusgrader och ishalka.
Just detta exemplar är lagom modifierat: framskärmarna är utbytta mot breddade varianter i glasfiber, kofångarna är bortmonterade och fälgarna är bredare än original. Resultatet är ganska lyckat, även om vare sig de breddade framskärmarna eller backspeglarna faller mig på läppen.

1967 var året bubblan fick skivbromsar fram och 12 volts elsystem. Dessutom kunde man beställa sin bil med den nya 1500 cc stora motorn på 44 hk. Bilen här har dock 1300-motorn på 40 hk, vilken lanserades året innan. Fördelen med denna motor är att den inte tillåter bilen att komma upp i hastigheter som skulle kunna medföra någon fara för förare eller medtrafikanter.

En appell

När jag såg denna blocketannons så kände jag ett hugg i magtrakten. Här har vi en svensksåld Lancia Fulvia Berlina -64 som stått avställd sedan innan jag föddes. Enligt annonsen har den lite rost, men inget irreparabelt. Den är t.o.m. körbar. Och säljaren står i begrepp att, om han inte hittar en köpare, skrota den! Dessvärre har jag ingen möjlighet att förvara ytterligare en bil, men hade jag haft det så hade jag köpt denna, bara för att rädda den från skroten. Säljaren verkar även han ovillig att låta den gå till de sälla jaktmarkerna, varför man säkert kan få ner priset om man lyckas övertyga honom om att bilen kommer att komma till ett bra hem.

Fulvian var Lancias minsta modell, tillverkad mellan 1963-76. Den ersatte Appian och blev den modell som grundlade Lancias rykte som rallybilstillverkare av rang. Drivningen sköttes av en mycket smal V4, med endast 13° mellan cylindrarna. Bilen här är en tidig Berlina, utrustad med den minsta motorn på 1091 kubik och 58 hk vilken driver framhjulen via en fyrväxlad låda. Just denna modell tillverkades endast 1963-64 och är alltså ganska sällsynt, t.o.m. för att vara en Lancia.

Så detta är helt enkelt en vädjan till dig motorvän som har en lada, en garageplats eller någon annan förvaringsmöjlighet. Rädda denna Fulvia! Ring annonsören direkt, ty tiden är knapp! Annonsen hittas här.

Edit 110218: Annonsen har nu försvunnit från Blocket, förmodligen p.g.a. att tiden har löpt ut. Men om någon av er ändå vill komma i kontakt med säljaren så har jag sparat annonsen med kontaktuppgifter. Hör i så fall av er till mig så vidarebefordrar jag dessa.

Bilder tagna från Blocket. Upphovsrättsinnehavare? Kontakta mig.

Historiens vingslag

Fram tills ganska nyligen trodde jag det fanns två alternativ för vingen på impact bumper-Porscharna (d.v.s. årsmodellerna 1974-89); Man kunde ha vinge. Eller inte.
Ovanstående bild, hämtad från internet, avslöjar dock att det fanns flera olika alternativ för hur dessa kunde se ut, och de varierades en hel del under denna karossmodells levnad.

Jag har i några tidigare inlägg berört ämnet Porschevingen och dess utveckling genom historien och tycker nu att det är på plats med en regelrätt översikt. Trots att bilden ovan säger mer än tusen ord i ämnet så tänker jag flika in lite text också, mest för att förtydliga.

De olika Porschevingarna som syns är i tur och ordning:

• Tidig carreravinge, snarlik den s.k. whale tail som monterades på Turbo 3,0.
• Ingen vinge, 911:ans enda tänkbara utseende fram till 1973.
• Två sena carreravingar, tillval som monterades på 911 SC och 3,2 Carrera.
• Två Turbo 3,3-vingar, extrautrustning på samma modeller.

För att göra det hela ännu krångligare gick det även att få sin Carrera 2,7 -74 med en klassisk duck-tail, men det lämnar jag därhän och nöjer mig med att publicera ett bildexempel. På denna bild syns även den nedre frontspoilern som för högfartsstabilitetens skull måste ackompanjera bakvingen.

Pictures taken off the Internet. Own the copyright? Contact me.

På väg mot Nirvana

De flesta bilar går efter avslutad tjänstgöring någorlunda liknande öden till mötes; de pressas ihop till små kuber, återvinns till konservburkar eller dumpas vid en vägkant. Dock finns det ett litet fåtal bilar som istället för att rulla genom pärleporten konverterar till bilvärldens svar på hinduismen, och som därigenom garanteras nästintill evigt liv. De som omregistreras till A-traktorer.

Dessa fordon hålls rullande med gaffatejp, ståltråd och en stor portion bondtur. Och inte ens när de är nedgångna bortom räddning så tillåts de dö. Då flyttas helt enkelt papper och registreringsskylt över till ett något mindre förfallet objekt, och deras livscirkel fortsätter liksom hade de återfötts.

Igår, på en av mina promenader i senvintersolen hittade jag två lysande exemplar av dessa reinkarnerade reliker.

Här har vi en Ford Transit av 1970 års modell. Enligt bilregistret så är den röd men som syns så har den fått ett färgschema typiskt för A-traktorer; svartrollad.
Under årens lopp har den bytt ägare inte mindre än 33 gånger, vilket även det är typiskt för denna fordonstyp. De köps av motorintresserade 15-16-åringar som kör dem tills de tar sitt B-körkort och sedan säljer traktorn vidare till en ny 15-16-åring. Reinkarnation i ägarleden också, således.

Traktor två är sinnebilden av hur en A-traktor ska se ut: Duett med träflak och gangsterkeps, lackad av någon som tröttnade efter det att grundfärgen applicerats. Jag kan inte ge er någon ytterligare information än det uppenbara, eftersom ägaren har plockat bort den lagstadgade främre registreringsskylten.

Jag är kluven i mitt förhållande till A-traktorer. Som uppvuxen på landet så förstår jag tjusningen med att köra något som i praktiken är en bil (om än en mycket långsam sådan) ett par år innan man egentligen får köra. Samtidigt så inser mitt vuxna jag att de inte fyller någon som helst funktion. Men det gör ju å andra sidan inte en Porsche heller, egentligen. Så vilken rätt har jag att smäda en världsreligion?

Blocket i backspegeln IV: Dubbelspelaren

Denna bil är en av ganska få tidiga nioelvor som legat ute på Blocket i två omgångar; först i augusti 2009 och därefter i januari förra året. Enligt annonserna är bilen i ett mycket bra skick, och eftersom den sedermera hamnade i en bekants ägo så kan jag intyga att så verkligen är fallet.
Den har endast tillryggalagt runt 15 000 mil och har undgått att förädlas av någon av sina tolv tidigare ägare.

I en tidigare "Blocket i backspegeln" gjorde jag er uppmärksamma på den tidiga Carreraspoilerns utseende. Denna sjuttioåtta är extrautrustad med en modernare turbospoiler, vilken känns igen på den extra stora gummikanten runt vingen. I mitt tycke är denna vinge en av de fulare, i synnerhet på en bil utan turbobreddning. Vingen blir liksom för stor för bilen i övrigt. Tydligen tyckte bilens nya ägare också det, eftersom vingen nu är bortplockad.

Bilder tagna från Blocket. Upphovsrättsinnehavare? Kontakta mig.

Om det som inte göms i snö

Frekventa läsare av denna blogg vet att jag ofta gnäller över att man inte ser några intressanta bilar på vintern. Och visst står de flesta entusiastbilarna undangömda under den mörka delen av året. Men här kommer några bevis på att det ändå inte är helt stelfruset i leden:

Denna Aston Martin DB9 Volante stod parkerad direkt utanför entrén till mitt jobb. Vi får väl kalla utsikten löneförmån.

Denna Porsche 996 Carrera 4S sågs utanför McDonald's i Åkersberga. Det är något med sportbilar i snö som får mig att tänka på exklusiva schweiziska skidanläggningar och vackra kvinnor i päls och diamanter. Och förstås på snabbmatshak i förorter.

Vid sidan av lyxbilarna är det mest fransoser som jag har sett i vinter. Tidigare har jag ju gett er såväl en Citroën 2CV som en BX Break, och nu är det dags för en baguettebärare till; en Renault Rapid. Detta är alltså en personbil som är baserad på en transportbil som är baserad på en personbil, och tillika en bil som aldrig såldes i Sverige. Exemplaret på bilderna är av årsmodell 1996 och importerades till Sverige 2003. En modern efterföljare till R4 Laban eller, om man så vill, en föregångare till Kangoo. Jag föredrar förstås det förstnämnda. Skicket är som sig bör på en fransk bruksbil; rätt risigt.

Och på tal om Frakrike; Se här vad som dyker upp efter några dagars töande; En dumpad Peugeot 205. Snart kommer de alla vara borta från gatubilden och vi kommer undra var de tog vägen, dessa snygga småbilar som faktiskt var småbilar på riktigt.