Var försiktig med det du önskar dig

I mitt inlägg "Fönsterspotting" nämnde jag en Mazda 929 kupé som jag skulle vilja fånga på bild. Gissa vad som häromdagen stod parkerat på exakt samma ställe som Fiaten i tidigare nämnda inlägg?

Att bilen stod på samma ställe betyder ju dock tyvärr att bilderna blir lika uschliga denna gång, men den komiska effekten blir ju å andra sidan desto större. Jag hoppas kunna fånga några bättre bilder på detta exemplar längre fram, men tills dess får ni hålla till godo med dessa.
Årsmodellen är 1983, antalet ägare 4 och mätarställningen 25 169 mil.

Detta inlägg blir ett av de kortaste i denna bloggs historia, men eftersom jag har arbetat tolv dagar i rad så flödar inte kreativiteten nämnvärt. Trevlig helg och väl mött vid annat tillfälle!

Glädjande nyheter

De senaste dagarna har vi Saabfrälsta lidit alla helvetets kval, eftersom det fram tills för några timmar sedan såg ut som att Saabmuseets inventarier skulle komma att spridas för vinden. Men så ikväll kom glädjebeskedet att Trollhättans kommun tillsammans med (flygplanstillverkaren) Saab och familjen Wallenberg vann konkursförvaltarens budgivning. Museet är därigenom räddat och vi kan alla andas ut!

Eskapism i gulgrönt och blått

I dessa tider av ovisshet, med knackigt ekonomiskt läge, ett Saabmuseum vars inventarier riskerar att spridas för vinden och en ynkrygg till sjökapten som grundstöter sitt fartyg i ett försök att imponera för att sedan, likt råttan, fly fältet, så behöver man en fast punkt. Man behöver sällskap av en trotjänare, någon som är lugn, sansad och trygg i sig själv. Cue Mercedes W123. Jag har tidigare (här, här, här och här) på olika sätt visat på modellens förträfflighet, och jag kommer nu ännu en gång att lovsjunga den. För i dessa tider så behöver man som sagt ibland något oföränderligt att hålla fast vid, ett slags snuttefilt om man så vill. Och det är just det W123:an är för mig, en snuttefilt. Så nu, kära vänner, ger jag er en möjlighet att under ett par minuter glömma världens hemskheter.

Denna 240D är av årsmodell 1977, har haft åtta tidigare ägare och har tillryggalagt drygt 30 000 mil. Kort sagt; många kriser av olika slag har passerat under dess livstid.

Dessa har dock inte förtagit dess majestätiska, rakryggade hållning, även om hjulsidorna från Biltema och solskyddsfilmen från samma ställe måhända har gjort det.

Denna 280TE från 1984 importerades 2003 av samma person som nu äger den. 38 000 mil, navkapslar i plåt och total avsaknad av solskyddsfilm - som det ska vara.

Så, nu har vi tillsammans slagit ihjäl lite tid. Nu återgår vi till grubblerierna om tillståndet i världen.

Den bestialiska verkligheten gör sig påmind

Denna Opel Manta i gott bruksskick snubblade jag över dagarna innan lucia. Årsmodell -77, med tidstypiska kantiga lådhögtalare på hatthyllan, som gjorda för att dekapitera förare och passagerare vid en eventuell kollision.

Trots åtta ägare (vid fototillfället, mer om det senare) och att den bevisligen brukats året runt verkade den förvånansvärt frisk. Frisk på ytan, kanske man borde tillägga, för ganska exakt en månad senare, i fredags närmare bestämt, bytte bilen ägare en åttonde gång. De som förvärvade den var Folksam motorskador, vilket inte kan misstolkas.

Jag hoppas innerligt att man har vett att inte låta bilen gå till skroten, för tala om ovärdigt slut. Man kämpar på för att hålla rosten stången (och lyckas ganska väl), för att sedan falla på en skuren motor. Med tanke på att de flesta Oplar (och alla andra märken också för den delen) gått ett diametralt motsatt öde till mötes så torde det finnas ett stort antal motorer sans bil som inget hellre önskar än att ge denna lagom medfarna krigare livet åter.

Den enda trösten i denna historia är att, eftersom bilen nu ägs av ett företag, så har jag inga moraliska dubier inför att publicera dess registreringsnummer, något som jag tycker ger ett helt annat liv åt bilderna.

Bloggmässigt finputs

Jag har nu lagt till etiketter för att markera vilket decennium som de olika spottade bilarna är sprungna ur, allt hämningslöst plagierat från Old Parked Cars. En positiv bieffekt av detta är att man får ett hum om hur åldersfördelningen ser ut här på bloggen. Etiketten 70-tal är för tillfället mest populär, vilket också tyder på att bloggens underrubrik inte är helt gripen ur luften. Etiketten 00-tal är en "slasketikett" som innefattar allting nyare än årsmodell 1999.

Fönsterspotting

För ett par dagar sedan fick jag syn på denna Fiat Regatta Weekend vilken stod parkerad utanför min arbetsplats. Dessvärre var det lite för mycket att göra för att jag skulle kunna smita ut för att ta några bättre bilder, men hade det varit färre kunder inne så hade jag inte tvekat för en sekund att springa ut i tofflorna och med den vita rocken fladdrandes kring benen. Ty en bilspottare drivs av samma kraft som den som driver en åttaåring till att lägga alla sina veckopengar på Pokemon; Gotta catch'em all!

Nå, en Fiat Regatta Weekend alltså. En åttiofemma, i fint, orört skick. Tio tusen mil på mätaren.
Weekend betyder, som en del av er säkert vet och som ni andra säkert gissat, kombi på Fiatspråk. Unikt för denna kombi var att den bakre kofångaren kunde fällas ned för att underlätta in- och urlastning. Varför man valde denna lösning istället för att låta bakluckan gå längre ner (eller låta kofångaren följa med bakluckan upp och därigenom skydda lacken i garage med låg takhöjd) vet jag inte, men någon unique selling point behövde väl bilen, antar jag.

Fiat Regatta var en halvhyfsat populär modell i Sverige, även om de flesta bilarna nog var sedaner. Faktiskt var det bara i Sverige och Latinamerika som den hette Regatta, på övriga marknader hette den Regata.
Två motorer fanns hos oss; en 1,5-liters radfyra med enkel överliggande kamaxel, vilken utvecklade 82 hk, samt en 1,6-liters med dubbla kamaxlar och 99 hk. Denna bil har den svagare motorn och kallas alltså en smula överdrivet för Regatta 85.

Det är märkligt vilken sorts bilar som gör en mest uppspelt. Detta exemplar var riktigt roligt att se. Förhoppningsvis får jag dessutom snart tillfälle att fotografera den Mazda 929 coupe som brukar synas utanför apoteket. Ännu en bortglömd åttiotalare!

In memoriam

Vi dröjer oss kvar i Falköping för en kort hyllning till Saab - bilmärket som nu för alltid tycks ha lämnat oss. Det lämnar ett tomrum, inte bara hos oss frälsta utan även, inbillar jag mig, hos folk i allmänhet. Saab var en biltillverkare som alltid befann sig i ekonomiskt trångmål, vilket tvingade dem att hålla fast vid modellerna under lång tid. Detta resulterade i bilar som ofta var en smula gammalmodiga, men alltid egensinniga och aldrig någonsin tråkiga.
Jag tror att vetskapen om att man inte hade pengar nog att ta fram nya pressverktyg gjorde att man redan från början gav bilarna en formgivning som inte nödvändigtvis följde modets nycker, men som därigenom höll sig modern under längre tid. Att kalla förra generationens 9-3 en tidlös klassiker är måhända att ta i en smula, men jämför en tio år gammal 9-5 med en lika gammal V70 och se vilken som åldrats med störst värdighet.

Här ser vi ett praktexempel på en Saab av den gamla skolan; En 96 tvåtakt från 1962. Denna form är den ursprungliga, med trubbig nos och stående grill. Den är inte speciellt rostig, men matt och flammig i lacken. Hade det rört sig om en Volkswagen hade den nog kallats rat-looker, men på Saabspråk finns inget motsvarande ord, möjligtvis då rallystukad och i detta fall även dekaltrimmad. Bloggkollegan Bilspanaren har i sitt senaste inlägg även han med en Saab 96 prydd med allehanda sportiga dekaler.

Förr om åren var ett enkelt sätt att få sin bil att ge ett tuffare intryck, oavsett om det rörde sig om en Amazon, en Folkvagn eller, som här, en Saab, att plocka bort kofångarna. Varför man här har nöjt sig med att bara plocka bort den bakre har jag ingen aning om, men resultatet är ändå lyckat.
Jag är osäker på om fälgarna är rätt för årsmodellen, om jag skulle våga mig på en gissning skulle jag nog säga att de är från en senare modell. Kort sagt styling helt i linje med Saabs filosofi; Ändra så lite som möjligt och med så liten budget som möjligt.

Ironiskt nog var det alltså Saabs armod som i viss mån gav märket dess själ men som i slutändan även orsakade dess frånfälle. Vila i frid Saab, vi kommer sakna dig.

Tillbaka till rötterna

Bilderna i de kommande inläggen är alla tagna i Falköping, staden där jag till viss del växte upp och har mina rötter. Ur ett bilspottningsperspektiv så är mindre städer att föredra, eftersom bilparken generellt tenderar att vara äldre och därför mer intressant.

Denna BMW 528i verkar fortfarande användas som bruksbil. Dubbdäcken och det faktum att den fortfarande var påställd i november styrker det.
Detta är faktiskt den första generationens 5-serie vilken hade den interna beteckningen E12 och som tillverkades mellan 1972-81. Bilen här är av årsmodell 1980.

Trots framtoningen som bruksfordon så är den sparsamt använd. Mätarställningen var vid den senaste besiktningen inte mer än drygt 12 000 mil. Denna ägde dock rum för hela fem år sedan, och har kanske ökat något sedan dess.
De senaste registreringsbevisen utfärdades i höstas, vilket kan tyda på ett ägarbyte. Ett av få, bör tilläggas, eftersom det totala antalet nu är uppe i tre. Kanske det rör sig om en gubbil?
Det vore en sportig gubbe i sådana fall, 2,8-literssexan på runt 180 hk var den näst kralligaste motorn man kunde ha, endast överträffad av M535i. Ägaren kostade i alla fall på sig, detta var knappast en billig bil när det begav sig.
Skicket är som man kan förvänta sig, bilen är blank i lacken och rak i plåten, även om det har börjat krypa en del vid tanklocket och bakdörren. Detta stör dock inte så mycket som den saknade listen på densamma.

Jag gillar tidiga BMW, de har en nätthet i linjeföringen som utstrålar tidlös elegans. Långt ifrån nutidens överjästa berlinermunkar. Inga excesser, inget prål och inget skryt. Ingenting som skriker ut "FLYTTA PÅ DIG! JAG ÄR VIKTIG OCH HAR BRÅTTOM!". Det enda som avslöjar prislappens storlek är emblemen på bakstammen och i grillen; 528i. Vill du vara så vänlig att flytta på dig. Respekt, som ungdomarna skulle säga.

...ända tills man i backspegeln får syn på en likadan front, men med ett emblem som säger M535i, alltså.