Rapport från Frankfurtmässan, del 1

Att skriva ett sammandrag över Internationale Automobil-Ausstellung i Frankfurt är totalt meningslöst, av den enkla anledning att mässan är så enorm. För att den som inte har varit där ska få ett hum om vilka arealer som täcks in så ger jag er en bild:

Detta är en översiktsbild över en av totalt sju hallar, och ytan som disponeras av Toyota (mitt i hallen) är drygt 2 000 kvadratmeter. Förutom dessa sju hallar så finns det ett stort utomhusområde, samt en hel extrabyggnad där Audi huserar. Eller för att ge en annan bild; vi promenerade omkring på mässan i nästan tio timmar och hann inte se allt. Så att försöka ge en heltäckande rapportering är inte bara allt för tidskrävande, det är också tråkigt för er att läsa. Alltså gör jag några korta nedslag på olika ställen.
Nå, så låt oss börja!

Volvo hade en ovanligt stor monter där dragplåstret hette V60 plug-in hybrid. Tänk er en V60 med en sladd hängandes ut från framskärmen. Bilen här är ett koncept med det urtöntiga namnet You. Min gissning är att detta kommer bli nästa S80.

Någon utbrast att designen är helt ny, men mig lurar ni inte. Linjen på motorhuven är ju tagen rakt av från PV444. Ändå kul att se att man kan spåra det berömda DNA:t...
Förresten, i framtiden kommer man inte kunna få sin Volvo med något annat än en fyrcylindrig motor. Toppmodellerna kommer istället utgöras av hybrider. Det ni!

Några andra som satsar på hybridteknik är amerikanerna. Cadillacs sätt att rädda världen på skiljer sig dock något från alla andras (jag har markerat de viktigaste uppgifterna):

Bara 1,1 liter milen i snittförbrukning! Man får passa sig så inte den globala uppvärmningen vänds allt för fort så att vi får en ny istid på halsen! Stilla er, GM!

Tysk stilstudie - 1.

"A new SUV genre that will expand your horizons". Vilka är nu detta som utlovar sådana framsteg i utvecklingen? VW? Audi? Lexus?

Nä. Ssang Yong. Och det där är ingen ny typ av SUV. Det är en pickup med maxihytt.

Inredningen domineras av exklusiva materi...nähänä, inte det heller. Klocka från 1984.

Typsnittet på växelväljaren kommer från samma år som digitalklockan...uppfanns.

Tysk gastronomi. Korv på snurra.

Alla med självaktning som rapporterar från bilmässor (eller andra typer av mässor för den delen) måste ägna några rader åt att spåra trender. Jag spårade upp många krigsärrade tävlingsbilar i montrarna. Här en Peugeot Le Mans-racer.

Minis bidrag: den nya Countryman i rallyskrud.

Den mest krigsärrade återfanns dock hos Porsche; en GT3R stilriktigt lagad med svart gaffatejp.

Tysk stilstudie - 2.

En stor monter upptogs av bilar från min favorittid; förr. Här en Wartburg Tourist (ironiskt namn på en östtysk bil) i Ambulansmundering (ironiskt uppdrag för en ganska kort bil) och med texten "Snabb medicinsk hjälp" på sidan (ironisk text på en mycket långsam bil).

Det går nog i alla fall snabbare än att låta den skadade krypa till sjukhuset själv.

Detta får avsluta dagens rapport, men jag har mer att bjuda på, vänta ni bara!

Avbön

I mitt senaste inlägg ondgjorde jag mig över vita 911:or. En bekant kommenterade detta och öppnade mina ögon för det faktum att den legendariska SC RS var vit. Om ni som läser detta inte är lika insnöade som jag och alltså inte känner till just denna modell så är ni ursäktade, eftersom den är långt ifrån någon dussinvara. Mellan åren 1984-87 byggdes inalles 21 exemplar av dessa lättade, turbobreddade rallybilar. Och färgvalet inskränkte sig alltså till vitt och inget annat.

SC RS baserades inte på den samtida Carreran, utan på den tidigare SC:n. Detta p.g.a. ett kryphål i FIA:s homologiseringsregler, vilket möjliggjorde en produktionssiffra på endast 20 exemplar så länge basen var en modell som inte längre producerades. 3-litersmotorn hämtades även denna från 911SC, men den modifierades bl.a. genom att mekanisk Kugelfischerinsprutning ersatte den ursprungliga K-jetronicvarianten. Effekten blev ca 290 pålitliga hk, mot 204 i standardmodellen.

Detta skulle kunna vara nog bevis för att åttiotalets 911:or passar bra i vitt, men jag slutar inte där. För under en stunds slösurfande hittade jag dessa fantastiska bilder på en vit bil i vinterlandskap. Snörök, kakformsfälgar och alptoppar är en kombination som får mig att falla handlöst.

Pictures taken off the Internet. Own the copyright to any of them and disagree to them being published here? Contact me.

Acceptable in the 80's

Jag återvänder till världen jag nyligen gläntade på dörren till; Porschar utanför min arbetsplats. Denna gång är subjektet en bil fem år nyare än min; en Carrera 3,2 från 1987.
Carrera 3,2 lanserades 1983 som -84 års modell och ersatte den tidigare SC:n. Det var i och med denna modell som beteckningen Carrera bytte betydelse, från att ha markerat de sportigare modellerna i 911-serien till att bli namnet på instegsmodellen. Utvändigt skiljs 3,2:orna från SC:n genom att den förstnämnda har infällda dimljus i framspoilern och texten Carrera på motorluckan. De största förändringarna återfanns under skalet, där den främsta var den nya motorn på -hör och häpna över den tyska logiken- 3,2 liter och 231 hk.
Detta är alltså en -87:a. Att det handlar om någon av årsmodellerna 1987-89 kan man se även utan tillgång till Transportstyrelsens databas, eftersom man till årsmodell 1987 inkorporerade det bakre dimljuset i reflexrampen.

Vi dröjer oss kvar vid bakändan av bilen och konstaterar att bilen här begåvats med ett avgassystem från någon av de otaliga eftermarknadsföretagen. Då Porsche när det begav sig fokuserade på att få så effektiv värme och civiliserad gång som möjligt, trots luftkylning, monterades restriktiva värmekammare och ljuddämpare vilka ströp motoreffekten mer än nödvändigt. Alltså finns det mycket att vinna på att byta avgassystem, för vem kör sin elva på vintern och vem vill ha en tyst sportbil?

Möjligen hann detta exemplar rulla ett år någon annanstans innan den kom hit, eftersom den togs i svensk trafik först 1988. Som så många sportbilar av denna ålder har den hunnit med ett otal ägare, i detta fall femton stycken.
Tidiga 911:or passar bra i vitt, men från och med 1978 (i och med lanseringen av SC:n) ändrades detta. Inte för att åttiotalsbilarna nästan automatiskt blir klichéer (80-talet är ju så avlägset så allt är förlåtet, se bara på Träffpunkt 80), men färgen maskerar de bredare nioelvornas mer dramatiska linjespel. Men om man nu prompt ska ha en vit Carrera så är det väl lika bra att göra't fullt ut, med vinge och hela baletten. Och helst med ett par Ray-Ban Wayfarer på instrumentpanelen, även om just dessa tycks saknas här.

Imorgon utlovas fint väder, vilket betyder att jag tar min åttiotalist till jobbet igen. Förra veckans eskapad gav blodad tand!

Några sista minuten-köptips

Det börjar dra ihop sig till den årliga Träffpunkt 80 på Grytsbergs säteri i natursköna Sörmland. Förra året bjöd på vackert väder och god uppslutning, trots att träffen var förlagd till valdagen. Som den sanna demokrat och tillika bilnörd jag är såg jag förstås till att förtidsrösta för att kunna deltaga. Ett referat från i fjol återfinns här.

Nå, åter till nutiden. Om man vill deltaga men saknar lämpligt färdmedel så börjar det alltså brinna i knutarna, men misströsta inte ty jag har samlat några säljesannonser för fordon som pryder sin plats på gräsmattorna! Årets tema är eftermarknadstillbehör, men det struntar jag fullkomligt i och presenterar ett antal bilar i lagom originalskick. Helt utan inbördes ordning presenterar jag listan:

1. Saab 900 GL

Om man vill ha en fin Saab 900 är det hög tid att slå till nu. De pensionärskörda enägarbilarna börjar sina, men här har vi en fin -84 med den trubbiga nosen. Dessutom utrustad med 5-växlad låda vilken gör landsvägskörningen behagligare. Blå exteriör, blå plysch, originalstereo och sommardäck på original aluminiumfälgar i minilite-design. Får man dessutom med navkapslarna till plåtfälgarna så är det inget att orda om!

2. Peugeot 505 GTI

Jag vet inte varför, men det är tunnsått med Peugeot 505 på Blocket. Kanske detta beror på att ägarna inte vill göra sig av med bilarna, kanske är det för att det finns så få kvar. Här har vi i alla fall ett exemplar, dessutom ett välutrustat sådant med såväl automatlåda som AC (vilket dock inte fungerar). Den är långmilad, men verkar ändå vara i ett prydligt skick och den har liksom Saaben de ursprungliga aluminiumfälgarna.

3. Mercedes E200

En modell som är lite för ny för att ännu ha fått klassikerstatus, men här har vi ett exemplar som har alla förutsättningar för att bli ett ompysslat entusiastfordon; gubbgrå, relativt lågmilad och ännu en gång med de ursprungliga navkapslarna.

4. Citroën CX 25 TRI

En modell som är ännu ovanligare än Peugeoten; Citroën CX Break (vars etymologi vi tidigare utrett). Vit och med vita navkapslar så kommer denna smälta in finfint på finbilsparkeringen.

5. Jaguar XJS

Tillhör du dem som tycker att en hobbybil ska ha två dörrar och sportiga ambitioner? Tillåt mig presentera Jaguar XJS, dessutom till ett ganska förmånligt pris. Detta p.g.a. att bilen är högerstyrd, vilket av vissa anses vara fel sida medan andra, främst anglofiler och lantbrevbärare föredrar. Denna saknar dessutom den lynniga 5,3-liters V12:an och har istället den betydligt lättare (och snålare) 3,6-liters raka sexan.

Bilder tagna från Blocket. Om du innehar upphovsrätten till någon av dem och motsätter dig publicering här, kontakta mig.

I'm an alien, I'm a legal alien...

Av alla Volvos modeller är nog den mest intressanta P1800ES. Sällan har väl en bilmodell brutit så med de traditioner som omgivit märket? Men det som är dubbelt intressant är att den trots allt har behållit många av Volvos kärnvärden. De stora glasytorna ger god runtomsikt och bakluckan helt i glas (ett designelement som sedan dess återfunnits på såväl 480 som C30) underlättar backmanövrar. Dessutom ger shooting brake-designen ett relativt rymligt bagageutrymme, men låt oss återkomma till det längre fram.

ES-modellen (ES för Estate, kombi) byggdes endast under två modellår, 1972-73. I Volvos hemstad Göteborg, en stad känd för sina flåshurtiga ordvitsar, fick modellen snabbt smeknamnet fiskbilen. Detta inte på grund av sitt fisklika utseende utan p.g.a. att det ökade bagageutrymmet gjorde det möjligt för fiskhandlarna att använda dem som firmabilar.

Just denna ES stod parkerad utanför hotell-BB i Danderyd. Den var i ett mycket fint skick och stod parkerad på det där sättet som är så typiskt för någon som vårdar sin bil ömt.
Automatlådan gör detta till mindre av en sportbil och mer av en GT-vagn, något som den var redan från början.
Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att skilja de båda årsmodellerna från varandra. Lyckligtvis kan man här ta registreringsskylten till hjälp. Bilen här är L reg, vilket betyder 1972.

Shooting brake - ett uttryck jag länge undrat över och nu slagit upp. Ursprungligen var detta en typ av hästvagn med plats för ett antal jägare och deras vapen (brake eller break är en typ av ställning som användes vid träning av draghästar, jfr. engelskans break in). Sedermera fick detta ge namn åt en bil med coupékaross men med ett större bagageutrymme, som gjort för jägare även om de flesta som utnyttjade det extra utrymmet var golfspelare.
På franska hette samma typ av hästvagn break de chasse, vilket levde kvar i den franska benämningen för kombi, break, ända fram tills kombibilar slutade kallas kombibilar och istället fick heta Sports Wagons, Sports Tourers och andra saker som reklamskaparna kom på för att få skåpbilar att låta sexigt.

Under 1960- och 70-talen var denna design ganska populär, i synnerhet i Storbritannien och i alla fall om man ser till antalet modeller som tillverkades; Lotus Elite och Reliant Scimitar GTE för att nämna ett par. Lyckligtvis är shooting brake-designen idag ganska ovanlig. Jag tror det beror på att någon som köper en sportcoupé i allmänhet inte vill göra avkall på formgivningen för att få en praktisk bil. Att köpa en sportcoupé är ju att göra avkall på det praktiska för att få en formskön bil. Att köpa en shooting break borde alltså vara att önska sig en opraktisk och snygg men samtidigt en praktisk och ful bil. En Volvo, men ändå inte. En P1800ES.

Perfekt pendling

Man upphör aldrig att förvånas, heter det ju, och i torsdags kväll blev jag påmind om detta. På ett sätt blev jag dubbelt överraskad, eftersom personen som överraskade mig var...jag själv. Det som hände var att jag fick ett infall att ta Porschen till jobbet dagen därpå, och överraskningsmomentet bestod i att jag, som inte ser mig själv som den spontana typen, följde mitt infall. Så fredagens morgonbestyr fick klaras undan lite snabbare än vanligt för att jag skulle ha tid att rangera om bilarna och plocka fram det tyska fullblodet ur garaget.

Själva resan bjöd inte på något särskilt att rapportera, förutom att jag (som alltid) mådde som en prins bakom ratten. Men mitt val av transportmedel fick en effekt som sträckte sig långt vidare än bara tiden för resan; Hela dagen fick ett romantiskt platinmetallicfärgat skimmer kring sig, trots regnskurar av apokalyptiska mått.
Hemfärden styrdes längs den natursköna roslagsvägen, i solsken men med en himmel inte fri från dramatiska regntunga skyar och med bra musik i stereon.

Jag kanske slår in öppna dörrar här, men jag tror mig vara någonting på spåren. Det är svårt att hitta tid till att lufta sin entusiastbil, så detta inlägg är ingenting annat än ett upprop; Ta den till jobbet någon gång ibland! Ge den lite motion samtidigt som du förgyller en arbetsdag, i mitt fall en fredag, eller varför inte en mulen tisdag? Vägen till jobbet blir roligare och väl där, om du känner dig lite däven innan lunch, så räcker det med att sticka ner handen i fickan och känna nyckeln och fyllas av glädje över att din ögonsten står på parkeringen. Jag kommer definitivt göra detta fler gånger.

Den som väntar på något gott...

Hallå? Är ni kvar?

Som ni säkert märkt så har uppdateringstakten saktat in betänkligt, detta förstås p.g.a. nytillskottet i familjen. Tänk att något så litet kan ta så mycket tid och energi i anspråk. Just nu avnjuter jag dock en öl med en (nästan) sovande son bredvid mig, och eftersom delad tid är dubbel tid (eller hur det nu var) så ägnar jag några minuter åt en intressant bil som häromdagen stod parkerad utanför mataffären. Det är förresten inte vilken bil som helst, utan en av de bilarna som jag för några månader sedan beklagade mig över att ha missat, så nu är det dags att ta något slags revansch.

1972 rullade denna Mercedes ur W114-serien av bandet i Sindelfingen. W114 indikerar sexcylindrig motor (i detta fall på 2,8 liter), medan de enklare fyrcylindriga bilarna kallades W115. Denna coupémodell var ovanlig med endast drygt 67 000 tillverkade exemplar, och de fyrtio år som passerat sedan dess har knappast gjort den till en vanlig syn i gatubilden. För att ställa antalet tillverkade coupéer i relation till det totala antalet W114/115 så svarade tvådörrarsvarianten för 3,5% av det totala antalet bilar.
Transportstyrelsen anger årsmodellen till 1973, men det är fel och det är rätt. 1974 fick nämligen modellen större backspeglar och något som sedan dess blivit Mercedes signum; Ribbade bakljus. Bilen här saknar ju båda delarna, vilket är tur för ägaren då mindre backspeglar alltid är att föredra.

Eftersom jag redan har avslöjat att bilen här drivs av en 2,8-litersmotor så har de klipskare av läsarna säkert redan klurat ut att det rör sig om en 280CE. Sedan 1985 i svensk trafik, och med tio ägare sedan dess. Skicket? Mitt favoritskick, småslitet. Jag är dock osäker på de nyare aluminiumfälgarna, förstås hade jag helst sett de ursprungliga plåtfälgarna med tillhörande navkapslar. Den gigantiska gnagaren som sitter på dragkroken hade jag också plockat bort om jag finge råda, men det extra backljuset skulle jag nog låta vara kvar. Det skänker, tillsammans med dragkroken, lite mysigt bruksvärde till denna glamourösa, om än något bedagade, lyxcoupé. Det blir ungefär som att ha graningekängor till smoking.

Den "ironiska" generationen

I ännu ett infall av eskapism så flyr jag till mina drömmars plats; Arninge. Ofta hör man att folk med entusiastbilar gärna parkerar bredvid andra entusiastbilar. "För att undvika dörruppslag från oaktsamma bilister", hävdar säkert de flesta. "Och för att det ser trevligt ut" är jag inte sen att inflika. Objekten för dagen är två sextiotalare, något bedagade men ändå med ägare som uppenbart bryr sig om dem. Varför väljer man annars att utrusta sin Chrysler 300 med breda däck och fälgar? I mina ögon en något missriktad omtanke, men ändå bevis för att detta är ägarens ögonsten.

En Chrysler 300, alltså. Dessa kallas 300 non letter series, för att skilja dem från den lyxigare letter series, som i sin tur fick sitt namn av att varje årsmodell fick en ny bokstav ur alfabetet. Bilen här är av årsmodell 1965. Den kom till Sverige 2009, gissningsvis från USA, och har sedan dess hunnit med hela fem ägare.

Som brukligt är hos amerikanska bilar hittar man under motorhuven en V8, och som brukligt har denna ganska stor cylindervolym. 7,2 liter för att vara exakt.

Amazonen bredvid har råkat ut för s.k. dekaltrimning, ett djärvt tilltag av dess ägare om man betänker vilket fint skick den verkar vara i. Eftermarknadsemblem på bakluckan förfular vilken bil de än sitter på, men i detta fall gränsar det till helgerån. Dock måste jag säga att jag gillar de röda fälgarna med snobbringar. Hade ägaren nöjt sig där, så hade han/hon fått antydan till hot rod-tappning på bilen, men klisterkromet där bak förstör intrycket. Det är som att tillsätta en nypa chili för att få lite lagom sting på fläsket och löksåsen, för att sedan dränka hela anrättningen i ketchup. Det blir liksom för mycket. I och för sig är ju de från sent 60- och tidigt 70-tal kända som den ironiska generationen, så kanske är det det det handlar om?

Lyckligtvis är det ju en smal sak att plocka bort plastkromet, t.o.m. något enklare än att separera ketchup från löksås. Husmansrätten är en -67:a och den klåfingriga/humoristiska ägaren är nummer sex i ordningen.

Nyhetstorka i biltrafiken?

Nu är det hög tid att skörda frukterna av mitt hårda arbete. Och med hårt arbete menar jag förstås "köra omkring i min Porsche och bli fotograferad" och med frukter menar jag förstås biltidning. Eller, för att uttrycka mig något mindre svårbegripligt; numret av Teknikens Värld Klassiska Bilar till vilket min bil fick agera omslagsflicka har äntligen landat i handeln. Till min stora förvåning (och glädje) har man ägnat den hela tre(!) uppslag plus omslaget. Det är inte utan att jag ställer mig frågan om den i dagstidningssammanhang så välkända nyhetstorkan spillt över på de motorinriktade tidskrifterna, när man väljer att ge min gamla elva så stort utrymme.

Att Porsche 911 är något av en vattendelare bland bilintresserade är knappast någon nyhet. Antingen älskar man dem (jfr. James May, Richard Hammond) eller så avskyr man dem (jfr. Jeremy Clarkson). Det intressanta med detta är att det oftast tycks vara skribenter från den första gruppen som testar modellen i fråga, men att den reporter som skrev om min bil inte verkade vara något riktigt 911-fan, vilket på sina ställen i texten lyser igenom. Detta skall dock inte tolkas som någon kritik, utan bara ett kallt konstaterande. Å andra sidan kan jag också kallt konstatera att han körde bilen i sammanlagt fem-tio minuter i högst 40 km/tim (för att få till bra bilder), och att detta är en något för kort tid och något för låg hastighet för att riktigt kunna insupa bilens karaktär.

Naturligtvis har ett par faktafel smugit sig in i artikeln, men det är jag en tillräckligt stor människa för att förlåta. Jag är hur som helst mycket hedrad över publiciteten och hoppas på höga läsarsiffror! Och på tal om det; tidningen finns i handeln nu och kostar dig sextionio kronor.

Tillbaks i en ny verklighet

I lördags så anlände då tingesten som föranlett såväl flytt till kedjehus som inköp av kombi: vår förstfödde son. Dock har vi p.g.a. en enveten gulsot inte fått komma hem från sjukhuset förrän idag. Hans nedkomst och vår hemkomst firas lämpligast med bilspotting. Förstås.

Saab 96 -69 är fortfarande inte helt ovanlig som bruksbil och jag misstänker att denna är just en sådan, även om den kanske inte körs vintertid.

1969 var det första året för de rektangulära strålkastarna vilka ersatte den runda varianten och som följde med modellen ända fram till nedläggningen (och som återfanns på modellerna 99 och 90 ända fram till 1987). Den har dock kvar de eleganta kromlisterna på skärmarna, vilka inte försvann förrän 1971. Sammantaget gör detta bilen till en av de snyggaste 96:orna i mitt tycke, även om jag personligen hade valt en av årsmodell 1970. Detta för att man till detta år valde att koppla strålkastarna över tändningslåset för att man på så vis inte kan glömma ljuset på. Att inte flera biltillverkare gör på detta vis!

Bilen är inne på ägare nummer tio, och skicket vittnar om många års hård och trogen tjänst. Den var dock inte så rostig som man skulle kunna tro, men den hade däremot en ganska bucklig bakskärm.

Bilen och miljön uppmuntrar till fotomanipulativa eskapader. Det jag har gjort är att lägga på filtret 70's i Camera+.

Dags för mig att samla krafter inför nattens och morgondagens ljuva stunder av familjeliv; Amning (sköts av min fru), rapning (sköts av vår son) och blöjbyte (sköts av mig). Dessa ljuva stunder hade dock varit ännu ljuvare om de inte inträffade med fullt så korta mellanrum, men detta är ju svårt att påverka. Alltså, kära läsare, godnatt.

Vid stugan under bron mötas vi...

Sommaren börjar lida mot sitt slut, och så även min semester. I ett försök att krama ut det sista ur denna min favoritårstid så plockade jag igår ut Porschen och styrde mina färde till Café Brostugans parkering. Som vanligt var det gott om nyare bilar, men sämre ställt med de tidiga. Några åttiotalare, däribland min egen, och en gammal 356 hjälpte dock till med att få upp medelåldern till en hälsosammare nivå.

Min bil närmast kameran, bredvid en tidigare omskriven, välanvänd SC -80 och en Carrera som nästan blir en klyscha, röd och bevingad.

993:an beskrivs av många som "den sista riktiga Porschen". Jag vet inte vad man ska säga om det, men den sista luftkylda är det i alla fall. Här 1996 års Carrera 2, modifierad med diverse detaljer från RS-modellen.

En annan nästintill klyschig Carrera; en vit -85:a med vinge.

En helt fabriksny 997 Speedster gjorde en allt annat än diskret entré. Detta är en bil som inte tilltalar mig ett dugg, av den enkla anledningen att man helt enkelt byggt en bil som reklamavdelningen konstaterat att kunderna efterfrågar, med lagom mycket retrodetaljer inslängt. Dessutom lider den av den för Speedstermodellerna så typiska puckelryggen.

Den i särklass äldsta -och i mina ögon även den tuffaste- bilen; en 356A från 1959. Motorn är en standard 1600 på 60 hk. För den som inte har något att bevisa.

Guldkant på vardagen

Vi drar till med ett Arninge-fynd till; denna kväll en lyxigare laståsna. Eller vad sägs om solskyddsrand i vindrutan, extrakrom, snobbringar och skyport? Bilen är en Volvo 245 GL från 1980, bilen som signalerade att du lyckats extra bra i ditt jobb som resande säljare i trikå-/rep-/fröbranschen. Och, eftersom du inte var rädd att visa din framgång lite extra så såg du förstås till att betala extra för att få bilen i guldbrunmetallic.

Bilen är inne på ägare nummer sex och har under de tjugonio år som gick fram tills dess senaste besiktning rullat 33 000 mil.
Få bilar är så djupt rotade i den svenska folksjälen som just Volvo 240. Bara genom att titta på dessa bilder så hör jag i mitt huvud det säregna "blåsande" motorljudet från B21-motorn, klangen när förardörren stängs, gnisslet från kopplingspedalen och det hysteriska klickandet från bältesvarnaren. Och då är jag ändå Saabmänniska...

Vid ett par tillfällen (här och här) har jag ondgjort mig över den fula designen av fronten på Volvo 240 från 1979 och -80, men de gäller bara de enklare L- (luxe) och DL- (de luxe) modellerna. GL (grand luxe) fick de bredare, mera flärdfulla strålkastarna som syns här. Sedermera slopades L- och DL-beteckningarna och istället blev GL basmodell och GLT och GLE (touring respektive executive) de mera påkostade, men det är en annan historia.

Luftigare planlösningar

I förrgår bytte jag en form av inredningsarbete mot en annan. Jag har länge irriterat mig på mittkonsolen i Porschen som inte fyller någon vettigare funktion än att skramla när man kör. En gång i tiden huserade den en kasettbandshållare, men eftersom såväl den som kasettstereon sedan länge är förkomna så gjorde jag slag i saken och monterade ur den. Till saken hör att äldre 911:or inte har någon mittkonsol, så i och med mitt tilltag har jag gett kupén ett mera klassiskt utseende. Egentligen skulle även mattan bytas ut, men det låter jag bero tills finanserna tillåter (d.v.s. tills jag har köpt alla andra saker som borde köpas till Porschen).

Med mittkonsol...
...och utan.

Samma dag tog jag även en tur i sensommarvärmen. Under denna gjorde jag ett fynd som får anses som ganska märkligt om man betänker var det gjordes; långt från en flygplats.

Experimentflygplan kategoriseras av att vara amatörbyggda, oftast från byggsatser. Enkelt uttryckt är de för luftrummet vad kit-cars är för biltrafiken, och de känns igen på att registreringsbeteckningen börjar med X eller Y. Planet här är av konstruktion Avid Amphibian. Vid något tillfälle har den fått en smäll på stabilisatorn, och det skulle kunna förklara varför den nu står vid vägkanten med vingarna demonterade och en presenning över motorn. Få saker ser så sorgliga ut som till synes övergivna flygplan. Det skulle i sådana fall vara båtar på land, men sådana intresserar mig inte.