En kort, en lång

På parkeringen utanför ett stort möbelvaruhus av oklar nationalitet såg jag denna trevliga tysk stå parkerad. Javisst, det är ännu en Audi, men likheterna med föregående fynd är få. Ty där den tidigare var bland det mest exklusiva Audiköparen kunde unna sig, är detta lite av en snikmodell. Bilen här är en 80 CC från 1986, det sista året med det kantiga utseendet. Senare modeller fick den något överjästa Typ 89-karossen.

Antalet ägare är endast två, och det är inte någon högoddsare att gissa att den första ägaren till bilen var en äldre herre. Detta eftersom bilen är av den sista årsmodellen innan karossbyte, den saknar de flesta former av extrautrustning och den är i ett mycket gott skick. Det som talar emot denna teori är att den har gått 26 000 mil, vilket är ungefär tre gånger så långt som de flesta pensionärskörda bilar har.

Bilen har de nyare bakljusen, vilka kom 1984 och skulle återknyta till Audi 100:s design. Dock harmonierar de på "åttin" ganska dåligt med Giugiaros i övrigt nätta formgivning. I denna bloggs barndom publicerade jag en bild på en tidig Audi 80, med de smalare och i mitt tycke snyggare lyktorna.

När bilderna togs så stod bilen förmodligen i begrepp att agera laståsna. Därför har ägaren monterat takräcke. Detta var en populär extrautrustning när jag var barn, men numera ser man det sällan (om man ignorerar Mondeon bredvid och Land Rovern framför). Alltså var det dubbelt roligt att hitta denna trevliga åttiotalare, med tidsenlig huvudbonad. Dessutom fick jag vid ett rödljus på hemvägen en liten tyskbonus; en Mercedes W123 Lang. En suddig mobilbild hann jag ta även av den:

Ett erkännande

Det är dags för mig att krypa till korset och erkänna något som jag länge dolt, t.o.m. för mig själv. Jag gillar amerikanska bilar. Så, då var det sagt.

Jag har länge tyckt att amerikanska bilar bara är överlastade pråmar helt utan finess, och i vissa fall tycker jag fortfarande det. Men det är något visst med dem trots allt; de lata, lågvarviga V8:orna, den enkla men hållbara mekaniken, storleken. De är vänliga jättar som står ut med det mesta utan knot. Så vadan min tidigare aversion mot s.k. jänkare?

Kanske har jag gjort misstaget att bara tänka på amerikanska femtiotalare när jag hört orden "amerikansk bil" nämnas. Överlag är jag inte så intresserad av femtiotalets bilar, men inte låter jag det påverka mig i mina åsikter om brittiska eller tyska eller franska bilar. Så varför skulle jag låta det påverka mig ifråga om bilar från det Stora Landet i Väst?

Eller har jag låtit mina egna fördomar om bilägarna påverka min syn på bilarna? Nidbilden av Porscheägare är inte speciellt smickrande heller, men inte rör det mig i ryggen. Så vilken rätt har jag att ogilla Chevrolet bara för att en del av ägarna har brylcreme i håret och lyssnar på Eddie Meduza?

Trogna läsare av denna blogg har kunnat följa denna metamorfos i några av mina inlägg, där tonen gentemot amerikanska bilar har blivit mindre och mindre styvmoderlig:
Från det här, via det här för att sluta här. Men det som slutligen fick mig att ge upp kampen med mig själv var upptäckten av bloggen Bildrömmar och Drömbilar. Helt plötsligt fann jag mig absorberad i en värld av Edelbrockinsug, small block-V8:or och lagom mycket krom. Och som jag trivdes!

Senaste nytt från 1979

Det vanliga förfarandet när det kommer till mina bilspottingar är att jag tar en bild med min mobiltelefon, glömmer bort den, hittar den tre månader senare och att den efter ytterligare några dagar dyker upp här. Så icke idag, ty idag ger jag er en spotting som gjordes för inte fullt tre timmar sedan. Rykande färsk alltså, vilket är mer än man kan säga om objektet i fråga.

Chevrolet Caprice, från och med årsmodell 1977 kallad Caprice Classic, var en lyxigare version av Chevrolet Impala. I USA var denna en mycket vanlig polis- och taxibil, men den var faktiskt inte helt ovanlig här hemma i Sverige heller, där den såldes som sedan och som kombi. Den sistnämnda utrustades inte sällan med äkta plastträdekor på karossen.
Bilen som nätt och jämnt syns här är en Caprice Classic -79. Man skulle kunna föranledas att tro att det är en gammal amerikansk polisbil, men eftersom den är svensksåld så låter detta inte helt troligt.

Under sjuttio- och början av åttiotalet ansågs amerikanska bilar tillhöra det som idag kallas premiumsegmentet. De erbjöd överdådiga utrymmen, mjuk fjädring, hög utrustningsnivå och V8-motorer, allt fodrat med galon och krossad plysch. Som brukligt är med amerikanska bilar så fanns en uppsjö motoralternativ (bl.a. en diesel), men vanligast i Sverige var 5,7-litersåttan på ca 170 hk, och det är just denna motor som bilen här är bestyckad med. Dessvärre har den lyxiga fasaden krackelerat betänkligt under årens lopp. Bilen är avställd, men har så bara varit sedan i november, och alltså är det möjligt att det rör sig om en sommarbil som till våren kommer skottas fram ur sitt vintriga garage. Jag hoppas.

Bilspotting på svenska: Bilspotting

Jag fortsätter att grotta ner mig i parkeringshusens underbara värld. Idag presenterar jag Audis flaggskepp från förr (Audi V8 undantaget); 200.
Om en 200 var dubbelt så bra som två Audi 100 låter jag vara osagt, men i Sverige var den i alla fall dyrare än två etthundror tillsammans. Det var alltså en välbärgad svensk som 1990 beställde detta exemplar.

Här i Sverige valde importören att bara ta hem den mest exklusiva 200:an, standardutrustad med turbo, AC, färddator och Audis redan då legendariska fyrhjulsdrift; quattro. Den korta tillvalslistan inskränkte sig till skinnklädsel och taklucka, och beställaren har minsann kryssat för bägge två.
Som ny utvecklade den femcylindriga motorn 220 hk, vilket räckte för att skicka iväg denna klumpeduns till 100 på runt åtta sekunder. Det var snabbt på den tiden...

Detta exemplar befinner sig i det åldersmässiga vakuum som infinner sig när bilar blir 15-25 år gamla. Det är då framtidens entusiastexemplar skiljs från de övriga, de som slutar sina dagar på skroten. Några markörer för att just denna bil tyvärr tillhör den senare kategorin är att rutorna har tonats, två stuprör har ersatt avgasröret och att fälgarna bytts ut mot nyare fälgar från en A6.

Bilspotting på tyska: Autospottung

Detta inlägg är lika mycket till för min egen del som för er. Vi behöver alla idag en påminnelse om att det faktiskt går mot en varmare, skönare, ljusare tid. En tid då man kan ta sin entusiast- eller bruksbil och ta en tur i grönska, solsken och fågelsång. Det är inte långt kvar nu. En styv månad eller så.

Här är en man som gjort just detta. Denna man är tysk. Han kör Porsche. Han glömmer ljuset på när han ska in på Burger King utanför Heilbronn, strax norr om Stuttgart.
Den tyske mannens Porsche är en Carrera 3,2. Dessa skiljer sig visuellt från SC:n på tre punkter; dimljusen, som på 3,2 är infällda i frontspoilern, reflexrampen, som på 3,2 även huserar de bakre dimljusen, samt emblemet därbak, där det på 3,2:orna står Carrera istället för 911SC. Om man bortser från dessa tre punkter så är de båda modellerna identiska.

Blocket i backspegeln V: Alternativet

Denna bil kunde jag faktiskt ha blivit ägare till. Den kom ut på blocket ungefär samtidigt som jag, sittandes på min kammare i Norge, för första gången formulerade tanken "Nu när jag har pengar på fickan, är det inte dags att förverkliga barndomsdrömmen?". Jag ringde på annonsen, men köpte i slutändan den 911 jag nu är ägare till innan jag hann åka och titta på bilen som visas här.

Den är i ett fantastiskt tidstypiskt originalskick, heltigenom blå och den har t.o.m. Porsches originalmonterade kasettbandshållare kvar!

Jag träffade bilens nya ägare på Träffpunkt 80, och vi har kontakt emellanåt. Härförleden införskaffade han på Tradera något som ytterligare förstärker originaliteten; en Blaupunkt Köln-stereo som torde ha suttit monterad när bilen levererades till sin första ägare.
Skarpsynta läsare noterar att bilen saknar sargar till strålkastarna, men även sådana sitter monterade nu.

Jag kan även passa på att slå ett slag för den blogg som den nya ägaren driver. Den är väl värd att kika på, i synnerhet för er som intresserar er för Le Mans. Om jag inte är felinformerad så har denna bil t.o.m. fått agera färdmedel ner dit. Detta är helt enkelt ett praktexemplar som hamnat i helt rätt händer.

Bilder tagna från Blocket. Upphovsrättsinnehavare? Kontakta mig.

Ett modigt val av vinterbil

Mitt bilspottingsarkiv blir gradvis mer och mer uttunnat, men då och då fylls det på med nya fynd från gatumiljön. Nu senast ramlade jag över den perfekta vinterbilen för den suicidale bilisten. Med luftkylning och svansmotor är en VW 1300 -67 på sommardäck något av ett framgångskoncept i minusgrader och ishalka.
Just detta exemplar är lagom modifierat: framskärmarna är utbytta mot breddade varianter i glasfiber, kofångarna är bortmonterade och fälgarna är bredare än original. Resultatet är ganska lyckat, även om vare sig de breddade framskärmarna eller backspeglarna faller mig på läppen.

1967 var året bubblan fick skivbromsar fram och 12 volts elsystem. Dessutom kunde man beställa sin bil med den nya 1500 cc stora motorn på 44 hk. Bilen här har dock 1300-motorn på 40 hk, vilken lanserades året innan. Fördelen med denna motor är att den inte tillåter bilen att komma upp i hastigheter som skulle kunna medföra någon fara för förare eller medtrafikanter.

En appell

När jag såg denna blocketannons så kände jag ett hugg i magtrakten. Här har vi en svensksåld Lancia Fulvia Berlina -64 som stått avställd sedan innan jag föddes. Enligt annonsen har den lite rost, men inget irreparabelt. Den är t.o.m. körbar. Och säljaren står i begrepp att, om han inte hittar en köpare, skrota den! Dessvärre har jag ingen möjlighet att förvara ytterligare en bil, men hade jag haft det så hade jag köpt denna, bara för att rädda den från skroten. Säljaren verkar även han ovillig att låta den gå till de sälla jaktmarkerna, varför man säkert kan få ner priset om man lyckas övertyga honom om att bilen kommer att komma till ett bra hem.

Fulvian var Lancias minsta modell, tillverkad mellan 1963-76. Den ersatte Appian och blev den modell som grundlade Lancias rykte som rallybilstillverkare av rang. Drivningen sköttes av en mycket smal V4, med endast 13° mellan cylindrarna. Bilen här är en tidig Berlina, utrustad med den minsta motorn på 1091 kubik och 58 hk vilken driver framhjulen via en fyrväxlad låda. Just denna modell tillverkades endast 1963-64 och är alltså ganska sällsynt, t.o.m. för att vara en Lancia.

Så detta är helt enkelt en vädjan till dig motorvän som har en lada, en garageplats eller någon annan förvaringsmöjlighet. Rädda denna Fulvia! Ring annonsören direkt, ty tiden är knapp! Annonsen hittas här.

Edit 110218: Annonsen har nu försvunnit från Blocket, förmodligen p.g.a. att tiden har löpt ut. Men om någon av er ändå vill komma i kontakt med säljaren så har jag sparat annonsen med kontaktuppgifter. Hör i så fall av er till mig så vidarebefordrar jag dessa.

Bilder tagna från Blocket. Upphovsrättsinnehavare? Kontakta mig.

Historiens vingslag

Fram tills ganska nyligen trodde jag det fanns två alternativ för vingen på impact bumper-Porscharna (d.v.s. årsmodellerna 1974-89); Man kunde ha vinge. Eller inte.
Ovanstående bild, hämtad från internet, avslöjar dock att det fanns flera olika alternativ för hur dessa kunde se ut, och de varierades en hel del under denna karossmodells levnad.

Jag har i några tidigare inlägg berört ämnet Porschevingen och dess utveckling genom historien och tycker nu att det är på plats med en regelrätt översikt. Trots att bilden ovan säger mer än tusen ord i ämnet så tänker jag flika in lite text också, mest för att förtydliga.

De olika Porschevingarna som syns är i tur och ordning:

• Tidig carreravinge, snarlik den s.k. whale tail som monterades på Turbo 3,0.
• Ingen vinge, 911:ans enda tänkbara utseende fram till 1973.
• Två sena carreravingar, tillval som monterades på 911 SC och 3,2 Carrera.
• Två Turbo 3,3-vingar, extrautrustning på samma modeller.

För att göra det hela ännu krångligare gick det även att få sin Carrera 2,7 -74 med en klassisk duck-tail, men det lämnar jag därhän och nöjer mig med att publicera ett bildexempel. På denna bild syns även den nedre frontspoilern som för högfartsstabilitetens skull måste ackompanjera bakvingen.

Pictures taken off the Internet. Own the copyright? Contact me.

På väg mot Nirvana

De flesta bilar går efter avslutad tjänstgöring någorlunda liknande öden till mötes; de pressas ihop till små kuber, återvinns till konservburkar eller dumpas vid en vägkant. Dock finns det ett litet fåtal bilar som istället för att rulla genom pärleporten konverterar till bilvärldens svar på hinduismen, och som därigenom garanteras nästintill evigt liv. De som omregistreras till A-traktorer.

Dessa fordon hålls rullande med gaffatejp, ståltråd och en stor portion bondtur. Och inte ens när de är nedgångna bortom räddning så tillåts de dö. Då flyttas helt enkelt papper och registreringsskylt över till ett något mindre förfallet objekt, och deras livscirkel fortsätter liksom hade de återfötts.

Igår, på en av mina promenader i senvintersolen hittade jag två lysande exemplar av dessa reinkarnerade reliker.

Här har vi en Ford Transit av 1970 års modell. Enligt bilregistret så är den röd men som syns så har den fått ett färgschema typiskt för A-traktorer; svartrollad.
Under årens lopp har den bytt ägare inte mindre än 33 gånger, vilket även det är typiskt för denna fordonstyp. De köps av motorintresserade 15-16-åringar som kör dem tills de tar sitt B-körkort och sedan säljer traktorn vidare till en ny 15-16-åring. Reinkarnation i ägarleden också, således.

Traktor två är sinnebilden av hur en A-traktor ska se ut: Duett med träflak och gangsterkeps, lackad av någon som tröttnade efter det att grundfärgen applicerats. Jag kan inte ge er någon ytterligare information än det uppenbara, eftersom ägaren har plockat bort den lagstadgade främre registreringsskylten.

Jag är kluven i mitt förhållande till A-traktorer. Som uppvuxen på landet så förstår jag tjusningen med att köra något som i praktiken är en bil (om än en mycket långsam sådan) ett par år innan man egentligen får köra. Samtidigt så inser mitt vuxna jag att de inte fyller någon som helst funktion. Men det gör ju å andra sidan inte en Porsche heller, egentligen. Så vilken rätt har jag att smäda en världsreligion?

Blocket i backspegeln IV: Dubbelspelaren

Denna bil är en av ganska få tidiga nioelvor som legat ute på Blocket i två omgångar; först i augusti 2009 och därefter i januari förra året. Enligt annonserna är bilen i ett mycket bra skick, och eftersom den sedermera hamnade i en bekants ägo så kan jag intyga att så verkligen är fallet.
Den har endast tillryggalagt runt 15 000 mil och har undgått att förädlas av någon av sina tolv tidigare ägare.

I en tidigare "Blocket i backspegeln" gjorde jag er uppmärksamma på den tidiga Carreraspoilerns utseende. Denna sjuttioåtta är extrautrustad med en modernare turbospoiler, vilken känns igen på den extra stora gummikanten runt vingen. I mitt tycke är denna vinge en av de fulare, i synnerhet på en bil utan turbobreddning. Vingen blir liksom för stor för bilen i övrigt. Tydligen tyckte bilens nya ägare också det, eftersom vingen nu är bortplockad.

Bilder tagna från Blocket. Upphovsrättsinnehavare? Kontakta mig.

Om det som inte göms i snö

Frekventa läsare av denna blogg vet att jag ofta gnäller över att man inte ser några intressanta bilar på vintern. Och visst står de flesta entusiastbilarna undangömda under den mörka delen av året. Men här kommer några bevis på att det ändå inte är helt stelfruset i leden:

Denna Aston Martin DB9 Volante stod parkerad direkt utanför entrén till mitt jobb. Vi får väl kalla utsikten löneförmån.

Denna Porsche 996 Carrera 4S sågs utanför McDonald's i Åkersberga. Det är något med sportbilar i snö som får mig att tänka på exklusiva schweiziska skidanläggningar och vackra kvinnor i päls och diamanter. Och förstås på snabbmatshak i förorter.

Vid sidan av lyxbilarna är det mest fransoser som jag har sett i vinter. Tidigare har jag ju gett er såväl en Citroën 2CV som en BX Break, och nu är det dags för en baguettebärare till; en Renault Rapid. Detta är alltså en personbil som är baserad på en transportbil som är baserad på en personbil, och tillika en bil som aldrig såldes i Sverige. Exemplaret på bilderna är av årsmodell 1996 och importerades till Sverige 2003. En modern efterföljare till R4 Laban eller, om man så vill, en föregångare till Kangoo. Jag föredrar förstås det förstnämnda. Skicket är som sig bör på en fransk bruksbil; rätt risigt.

Och på tal om Frakrike; Se här vad som dyker upp efter några dagars töande; En dumpad Peugeot 205. Snart kommer de alla vara borta från gatubilden och vi kommer undra var de tog vägen, dessa snygga småbilar som faktiskt var småbilar på riktigt.

På studiebesök hos överklassen

Apoteket jag arbetar på ligger i Danderyd, ett ställe där folk är lite snyggare, lite rikare och lite mera väluppfostrade än någon annan stans. Eftersom Danderydsbon i gemen har pengar att röra sig med, så finns här också ett stort antal företag som riktar sig direkt till den med resurser i överflöd. Här finns bilförsäljare i drivor som säljer tjogvis av BMW, Mercedes och Audi till mängder av hugade spekulanter. I Danderyd hittar man även Sveriges enda återförsäljare av Aston Martin, Bentley och Koenigsegg. Kort sagt är detta ett veritabelt Mecka för sportbilsentusiasten. Så i tisdags, efter ett kort morgonmöte på jobbet, styrdes kosan till bilhandlarkvarteren.

Då jag klev in i ovan nämnda återförsäljares showroom (bilhall är ett svenskt ord som av någon anledning är på utdöende) så hälsades jag välkommen av två fagra receptionister och en vit Koenigsegg CCXF. Strax bredvid stod en McLaren Mercedes SLR och ett par Bentley Continental. Här återfanns även en rad Aston Martins som i vår kommer levereras till sina nya ägare. Jag såg ett par DB9, en DBS och en V8 Vantage. Alla dessa bilar är var och en imponerande i sitt detaljutförande, sina prestanda och sina prislappar, men det sammanlagda intrycket av dem är verkligt imponerande. Ändå var det något som saknades. Allting var lite för perfekt, på något vis.

Allt detta ändrades när jag nådde den innersta delen av lokalen, och en trappa med en pil märkt pre-owned. När jag tog trappan ner till källaren blev jag imponerad på riktigt. Synen som mötte mig var en klassisk bilhall, ett taskigt upplyst krypin med lågt i tak, murrig färgsättning, med speglar på väggarna och bilar inklämda lite som de passade. Men istället för hafsigt upputsade BMW, Volvo och några Fordar fanns här bara exotiska bilar; Ferrari, Aston, Porsche och Rolls-Royce. Och i och för sig två Fordar också; en GT och en Y-ford från 1932.
Jag gick runt och botaniserade en stund och kom faktiskt även åt att ta ett par smygbilder. Dessvärre blev de, p.g.a. min rädsla över att bli påkommen med att fotografera, ganska skakiga.

De tidigare omnämnda Fordarna. Y-forden var i ett fantastiskt patinerat originalskick och var nyligen såld. Bilderna gör inte GT:n rättvisa, den var långt mer vulgär i verkligheten.

Den ursprungliga anledningen till att jag åkte hit; en Porsche 912 med kort hjulbas. En bil som bäst beskrivs som "mysig" i sin mossgröna färg och sin klassiska brittiska registreringsskylt (tänk om vi kunde ha ett liknande skyltarrangemang i Sverige).

Något annat klassiskt brittiskt; en Aston Martin Voltante från 1989. Notera att framblinkersen är samma som på MGB!

Efter detta besök gick jag även till grannhandlarna; Audi, Mercedes och BMW, dock utan att hitta något intressant. Värt att nämna är att även Mercedes hade fagra receptionister. Dessa bemödade sig dock inte ens med att titta åt mitt håll när jag kom in, än mindre hälsa på mig. Det är kundbemötande det, att bara hälsa på folk som har råd. Eller i alla fall folk som ser ut att ha råd. Och om du har pengar men inte klär dig passande så har du intet här att skaffa.

Blocket i backspegeln III: Härmapan

Denna åttioetta lades ut på blocket den 23 juni 2009, av en Citroën- och Mitsubishiåterförsäljare i Norrland. När jag nu i efterhand läser annonsen så slår det mig att bilen är unik, samtidigt som den inte är det. Unik såtillvida att den gått under 10 000 mil (om än med knapp marginal), och inte eftersom bilen är lackad i platinametallic, att den står på fuchsfälgar och inte har vinge. Det känns en smula gjort på något vis, men eftersom min bil är en årsmodell nyare än denna så får jag väl tillstå att om det är någon som apar efter så är det väl jag.

Platinametallic verkar ha varit en populär färg under det tidiga åttiotalet, något som jag redan tidigare har konstaterat. Jag kan förstå varför, det är en färg som framhäver 911:ans former och den kontrasterar fint till de svarta detaljerna. Och så syns ju inte smutsen heller.

Bilder tagna från Blocket. Upphovsrättsinnehavare? Kontakta mig.

Värt att notera

Idag ger jag er bilder på en bil som inte många, inte ens bilintresserade, skulle reagera på. Det är en 745:a, och ärligt talat drog jag mig för att publicera dessa bilder. Att jag bestämde mig för att ändå göra det berodde på två saker; att det råder svår nyhetstorka i gammelbilsvärlden och att bilen ändå inte är helt ointressant. För om man ser bortom det uppenbara så upptäcker man de små detaljerna som är så representativa för årtiondet bilen sprungit ur.

Nu talar jag inte om jättestora mobiltelefoner eller ännu större axelvaddar, utan om tillbehören som under några år verkade sitta i eller på majoriteten av bilarna på vägen. Ta t.ex. navkapslarna i plåt. Eller extraantennen. Eller guldfärgen. Eller, sist men absolut inte minst, anteckningsblocket i vindrutan.

Åttiotalets bilförare ville inte behöva rota efter papper och penna när de satt i bilen. Med medföljande sugkopp monterade man då en hållare för papper i A6-format, samt en penna som satt i sin speciella hållare vid sidan. En praktisk och elegant lösning, som faktiskt höll sig praktisk och elegant. I ungefär fyra månader, tills bläcket torkade i pennan, så man var tvungen att ha en vanlig reklampenna istället. Reklampennan var dock alltid lite större än den ursprungliga pennan, varför den envisades med att lossna och ramla ner på golvet. Kort efter det att pennan slutat fungera var det -p.g.a. temperaturväxlingarna i kupén- sugkoppens tur, vilket gjorde att hållaren blev liggande löst på instrumentpanelen. Således följde den, efter lite för hög fart genom en rondell, pennans väg ner i sörjan på golvet. Så var åttiotalsbilisten tillbaks på ruta ett, rotandes efter papper och penna på golvet i bilen. Hur ägaren till denna bil undvikit att råka ut för det är en gåta, men jag gissar på superlim.

Om ni nu vill återuppleva dessa glada bilminnen så bjuder Biltema på lösningen. Där kan man nämligen fortfarande köpa ett noteringsblock med hållare. Den perfekta accessoaren för den moderna bilisten.

Bilderna får även belysa byggkvaliteten hos en gammal Volvo. På 22 år har den hunnit med 42 000 mil, och det enda som avslöjar det är de mjölkiga baklyktorna!

Premiärnerver i biltrafiken

Ikväll klockan åtta, brittisk tid, på BBC2 är det dags för första avsnittet av den sextonde säsongen av Top Gear. Ni som inte får in BBC kan jag glädja med att avsnitten ganska omgående hittar ut på det världsomspännande datornätverket, för allmänt -ehuru olagligt- betittande. Har jag hört.

Picture taken off the Internet. Own the copyright? Contact me.

Blocket i backspegeln II: Posören

Jag spinner vidare på annonserna från förr. Den här gången presenterar jag en ganska ovanlig modell; Carrera 3,0. Denna tillverkades endast som 1976 och -77 års modell och var en föregångare till SC:n. Motorn var enkelt uttryckt en 3-liters turbomotor utan turbo. Effektuttaget var 200 hk, d.v.s. 20 hk mer än vad efterföljande modell hade.

Bilen är en -77:a som vid annonstillfället gått 20 000 mil. Motorn var dock bytt mot en nyrenoverad 180-hästars SC-motor, vilket gjorde denna blågröna fara till något av ett får i ulvakläder.
Denna annons låg ute tills tiden gått ut, och en sökning på registreringsnumret avslöjar att bilen sedan i april 2010 är avregistrerad. Låt oss hoppas att den är exporterad och inte skrotad.

En titt igenom mina fotogömmor avslöjar att jag faktiskt har sett den här bilen in the flesh på Tjolöholm 2008:

Passa på att begrunda den tidiga carreraspoilerns design. Denna vinge är snarlik den s.k. Whaletail som monterades på 911 Turbo 3,0. Till 3,3-litersturbon blev spoilern istället helt plan, vilket gav ett ganska klumpigt utseende, men var tvunget för att ge plats åt intercoolern.

Bilder tagna från Blocket. Upphovsrättsinnehavare? Kontakta mig.

Att dela taxi

Under kategorin "bilder som inte riktigt passar in någonstans" faller denna. Jag stod utanför Kista Galleria och fick syn på en taxibil där halva folieringen av en eller annan anledning försvunnit, och framför bilen stod ett träd som gav kompositionen en humoristisk effekt. Klicka på bilden för att se taxin inzoomad.

Blocket i backspegeln I: Bruno

När fotoskatten i mobiltelefonen sinar och årstiden inte inbjuder till bilrelaterade utsvävningar så är det hög tid för förnyelse. Och eftersom min uppfattning om förnyelse är att djupare gräva ner sig i gammal skåpmat, så är det just det jag kommer göra. Jag har under åren samlat på mig ett antal blocketannonser om Porschar, var och en ämne för mina dagdrömmar och mitt hjärtas otåliga väntan. Så varför bara låta dessa ligga på min hårddisk? Varför inte dela dem med er, kära läsare?

Först ut i denna kavalkad av tyska sportbilar med motorn där bak, är en vansinnigt brun SC.

Denna bil lades ut i början av juni 2009. Den korta och koncisa annonstexten löd: "1980 års modell. Färg mockabrun. Originalskick. Eltaklucka. Larm. Märkta rutor. Bil för entusiast."
Begärt pris var 150 000 kr, och med endast 13 000 mil på mätaren verkade den vara ett bra köp. Jag vill minnas att annonsen försvann ganska fort, så förmodligen var jag inte ensam om att tycka det.

Bilder tagna från Blocket. Upphovsrättsinnehavare? Kontakta mig.

Den gode, den onde, den fule

Firandet fortsätter med en återknytning till bloggens barndom. I ett tidigt inlägg publicerade jag en bild av en Aston Martin, parkerad på Prinsgatan i Göteborg. Idag publicerar jag ytterligare två bilder på ytterligare två bilar, parkerade på samma gata. För er som inte känner till nämnda gata så ligger den i Linnéstaden, en mer fashionabel del av Göteborgs innerstad. Detta märks inte minst på att man ofta ser intressanta eller bara dyra bilar där. Nu bjuds det på en av varje sort, samt en liten bonus. Först en intressant:

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen. Jag gillar inte amerikanska bilar, egentligen. Men i mitt fall åtföljs alltid det uttalandet av ett exempel på en amerikansk bil som ändå tilltalar mig. Den här gången har turen kommit till Ford Mustang. Denna sextiosexa uppfyller alla kriterier för att vara "en amerikansk bil som jag ändå gillar"; Den är liten, den är inte vulgär, den är sossebeige och den har den minst eftertraktade karossen.

Och så kommer vi till den dyra bilen. Jeremy Clarkson säger ofta att Ferrari nuförtiden inte gör speciellt snygga bilar, och jag håller med. Denna 430 Spider är helt enkelt inte välproportionerad, med sitt långa främre överhäng, sina mångna luftintag och -utsläpp och sina hjul som ser två nummer för små ut för bilen. Jag låter den vara med som ett bevis för att bilar var snyggare förr. Corvetten i bakgrunden får vara med som ett bevis för att de flesta amerikanska bilar är fläskiga dinosaurier av tvivelaktig byggkvalitet. Egentligen.