N'est pas une voiture.....c'est un art de vivre

För en gångs skull bjuder jag på något annat än gammal skåpmat. Dagens spottning är om inte pinfärsk, så i alla fall gott och väl inom hållbarhetsdatum. Detta är mer än man kan säga om bilen, men eftersom jag gillar mina franska bilar som jag gillar mina franska ostar; vällagrade, så föll denna Citroën 2CV mig ändå på läppen.

Lillcittran är intressant på så många sätt, inte minst eftersom det tycks finnas lika många specialmodeller som det finns årsmodeller. Exemplaret på bilderna heter i andranamn Perrier, och var ett samarbete mellan buteljvattenföretaget och Citroën. Detta betyder i sin tur att bilen är av årsmodell 1988 och alltså en av de sista bilarna att tillverkas i Frankrike. Produktionen kom dock att fortsätta i Portugal under ytterligare två år.

Även om man, liksom jag, inte kan franska så är det inga problem att gissa sig till vad där står; "Det är ingen bil.....det är ett sätt att leva". Lite lagom klyschigt sådär.

Många bilar som ser bäst ut snett bakifrån, och Citroën 2CV är en av dem. Trots att det var en konstruktion enkom ägnad som ett billigt transportmedel så stammar dess formgivning omisskännligen från art déco.

Om 2CV är ett exempel på Citroëns briljans, så är BX Break ett exempel på något annat. Inte ser den bra ut snett bakifrån (eller från någon annan vinkel) och inte heller har dess formgivning rötterna i art déco. Snart är de i stadsbilden ett minne blott, saknade av få.

Med detta inlägg önskar jag er, kära läsare, ett gott nytt år.

Mera Tradera

Jag är av den bestämda uppfattningen att man som människa behöver laster för att inte bli odräglig. Alltsedan jag slutade snusa för snart två år sedan så har min (förutom moderata dryckesvanor) varit Tradera.
Lite för sent har jag insett att faran med auktioner är att jag mot slutet så gärna vill vinna att jag följer med allt för länge och i slutändan betalar alldeles för mycket för något jag egentligen inte vill ha. Speldjävulen sätter helt enkelt klorna i mig. Numera har jag dock lärt mig att tygla min entusiasm och bara ge mig in i budgivningar jag verkligen vill vinna. Under rubriken navelskådning presenterar jag här nedan de två senaste fynden från nämnda auktionssajt:

Objekt ett: Sportratt i läder från italienska tillverkaren Raid. I väntan på att någon ger mig en 370- eller 380-millimeters Momo Prototipo gratis så får denna duga. Den är ganska medfaren, men går nog att klä om och för hundra kronor plus frakt så får man vara nöjd. Hittar jag bara ett nav också så är saken biff.

Objekt två: Samlarkort från Hemmets Journal anno 1960. Det är roligt med samtida material, från när gamla bilar inte var gamla bilar utan nya bilar. Det är just vad det handlar om här, fem kort med färgbild på ena sidan och information på den andra. Som det ska vara alltså, och till ett nästan hutlöst lågt pris; 16 kr.

En faluröd bil med vita knutar

Den nyss avklarade högtiden till ära så presenterar jag idag en Amazon -62 i tomteskrud. Någon av de nio ägarna bestämt sig för att bättre rusta bilen för närkontakt med kreatur av amerikanskt omfång, varför han eller hon låtit montera USA-kofångare. Den skarpsynte har säkert redan upptäckt strålkastarskärmarna och navkapslarna, som visserligen är av rätt märke, men av tidigare årgång då dessa egentligen hör hemma på en PV444.

Under bildresearch inför detta inlägg så insåg jag vilken nödlösning Amazonernas tvåtonslackering var. Om man tittar noga så ser man att dörrkarmarna fortfarande är av samma nyans som nederdelen av bilen. Detta går ju för sig, men studera övergången mellan färgerna nedanför vindrutan. Helt utan finess har man bara dragit en linje en bit upp på A-stolpen där den ena färgen slutar och den andra tar vid. Och inte har man heller brytt sig om att (på samma sätt som i bak) maskera eländet med en liten kromlist. Först trodde jag att det handlade om att just detta exemplar fått sitt californiavita tak i efterhand, men efter att ha bläddrat runt bland bilderna på Internet så har jag insett att det såg så ut redan från fabrik.

Bilden togs i maj i Falköping, en stad som tidigare figurerat på bloggen i Amazonsammanhang.

God jul!

Med nedanstående inlägg och en bild på en Porsche 912E i vinterlandskap önskar jag er läsare en god jul. Verksamheten återupptas igen i mellandagarna. Fram tills dess kan ni antingen glädja er åt att del 1 av Top Gears julspecial sändes på BBC 2 ikväll, eller gräma er över att ni missade det.

Picture taken off the Internet. Own the copyright? Contact me.

Kejsarens fula kläder

För några månader sedan lovade jag dyrt och heligt att tiden för norsk bilspotting var över. Nu har jag i mina arkiv funnit fler, ännu opublicerade, bilder från vårt västliga grannland varför jag har beslutat att bryta mitt löfte och falla tillbaks i gamla mönster.

Ett otal gånger har jag förklarat att jag inte är förtjust i amerikanska krompråmar och exakt lika många gånger har detta påstående följts av bilder på en bil från detta det västligaste av alla västländer. Eftersom detta inlägg ändå handlar om brutna löften och bedragna ideal så är det väl på sin plats med en bild på en bil som har så mycket krom att den gav min mobilkamera frispel. Studera graden av överexponering så förstår ni vad jag menar.

Nå, bilen alltså. Efter noggrant bildgooglande har jag kommit fram till att årsmodellen är 1953 och att modellen förmodligen heter Manhattan. Märket då? Jo, det är det idag bortglömda Kaiser.
Kaiser Motors amerikanska biltillverkning drevs i endast tio år, mellan 1945-55. Under denna tid hann de dock med att tillsammans med postorderföretaget Sears ta fram en bil för försäljning i varuhus; denna fick namnet Allstate. Dessutom utvecklade man den första sportbilen med glasfiberkaross, Darrin, vilken lanserades några månader före Chevrolet Corvette. Dock får framgångarna relativt denna betraktas som modesta, med 435 tillverkade exemplar under ett modellår jämfört med Corvettens nästan 60 år och sex generationer.

Nå, Manhattan alltså. Eftersom jag inte vet så mycket om bilen så väljer jag att ta upp det uppenbara. Eller, för att använda en mer träffande beskrivning; Jag väljer att sparka på den som redan ligger. Formgivningen är milt uttryckt spretig, med märkligt formade vind- och bakrutor, och två kylarprydnader som var för sig får anses vulgära, men tillsammans blir en styggelse utan motstycke. Och inte slutar det där heller; sidorutorna är märkligt upprätta, vilket skär sig mot den kurviga nederdelen. Kofångarna tänker jag inte ens nämna.

Att Kaiser inte överlevde är nog inte så konstigt, trots allt. Folk insåg nog att kejsaren var naken, och även om han skulle vara påklädd, så var han ändå inte speciellt fager.

På skogspromenad

När snötäcket ligger halvmeterdjupt och SMHI förutspår temperaturer på tjugo minusgrader så gör man klokt i att ta en kopp kaffe och titta på gamla sommarbilder. Inte dem från besöket i någons sommarstuga utan förstås något bilrelaterat, t.ex. Midnattssolsrallyt 2009. Jag har just gått igenom de runt 450 bilderna jag tog vid detta tillfälle, och hittat inte mindre än elva(!) som var tillräckligt skarpa för att visas upp för allmänheten.

Som ni borde ha förstått vid det här laget så gillar jag när gamla bilar används, och detta är ju något bilarna på bilderna görs i allra högsta grad.
Detta var min första kontakt med rally i någon form, men det gav definitivt mersmak. Dessvärre gjorde min Norgevistelse att jag inte kunde närvara vid årets upplaga, men 2011 tar vi nya tag!

Saab Sonett i... inte full karriär direkt. Regularity är lättare att fotografera, tack vare det sävligare tempot.

Saab 96. Av ljudet att döma går det i tvåhundra knutar, men oss emellan sagt så gör det inte det.

Stig Blomqvist har förstått att man inte behöver vara rädd om hyrbilar.

Just denna bil låg jag bakom på vägen och undrade vad i hela friden det var för något. Rätt svar är förstås Skoda 110S.

Rullgrus och damm gjorde denna kurva tacksam att fota i. Det är anledningen till att trettio procent av bilderna här är just härifrån.

En i rallysammanhang välkänd 911, för tillfället till salu. Färgmatchningen är en slump, mannen på bilden har ingen övrig anknytning till bilen.

Ford Cortina. Träd i förgrunden ger onekligen fartkänsla!

Ännu en regularity-Porsche. Dessutom i ett utförande som jag är mycket svag för: duck-tail, extraljus och sidodekaler. Att man dessutom bytt ut elefantöronen till mindre backspeglar förstör inte heller helhetsintrycket.

Ännu en bild på ännu en Escort, tagen i samma kurva. Kom med något nytt. Det kan jag inte, så det får vara det hela för nu.

En bil, en sliten skinnjacka och en låda smuggelcigaretter

Jag fortsätter att tömma mitt arkiv på dess innehåll av intressanta bilar och presenterar ett fynd som gjordes i mitten av oktober. Jag gillar sättet på vilket denna välanvända Mercedes 280 SE påminner om en väl ingången favorittoffla (fast visa mig den toffla som överlever 39 000 mil).
Tofflan på bilderna är alltså av årsmodell sjuttiofyra, men den kom inte in i det svenska registret förrän 1982.
Fotograferingen associerades med samma typ av vånda som jag upplevde när jag tog bilder av Camaron för några månader sedan. Som bilderna avslöjar är Mercedesen i ett skick som inte avslöjar huruvida det rör sig om ett entusiastfordon eller en lokal smågangsters bruksbil.
Skicket gör dock att bilen på ett bra sätt smälter in i miljön. Det är liksom helt rätt att denna risiga bil med halvkriminellt utseende står parkerad på en grusplan. Dock hade jag gärna sett att den stod på originalhjul. Dessa moderna aluminiumfälgar passar den inte alls.

Ny lektyr

Jag har tidigare skrivit om min nya favorittidskrift Classic Porsche, och i dagarna kom ett nytt nummer ut. Det landar i Press stop:s butiker strax innan jul och ett exemplar kostar dig runt en hunka. Men om ni är som jag och ogärna spenderar mer pengar än du behöver så kan man starta en prenumeration direkt från förlagets hemsida. Tjugo pund ger dig fyra nummer - halva priset mot lösnummer.

Fler reliker

Mitt turnerande mellan allehanda tyska bilmuseum gav mig mersmak, varför jag nu flyttar konceptet till svensk mark och dito museum. Först ut: Autoseum i Simrishamn.
Detta är ett museum med inventarier från sent 1800-tal och fram till våra dagar. Här finns såväl elbilar från tidigt 1900-tal som en tävlingspreparerad Porsche 911 Carrera 2,7 RS och ett antal linjesköna Lancia. Totalt omfattar samlingen ett hundratal bilar, två flygplan och, för den som är så funtad, ett femtiotal motorcyklar.

Samlingens omfattning är imponerande och vid mitt besök var det dessutom ganska folktomt, vilket gjorde besöket ännu mera njutbart. Dock har jag mina invändningar mot belysningen som är lite för dunkel och som gjorde det svårt att till fullo uppskatta skönheten hos museiföremålen (det är alltid lättare att göra just detta om man kan se ordentligt).

Men -naturligtvis- rekommenderar jag ett besök. Det är ett museum med bilar. Mer behöver jag inte.

Den pensionerade konsuln

Idag bjuder jag på en riktig dussinbil; en Ford Consul Cortina mk I från 1964. Under sextiotalet var dessa stilrena vagnar en vanlig syn på våra vägar; en dåtidens Focus.
Ford har länge haft rykte om sig att göra snabba versioner av sina standardbilar, och det var med modellvarianter som Cortina GT (en dåtidens Focus ST) och Lotus Cortina (en dåtidens Focus RS) som allting började. Bilen på bilderna är dock en helt vanlig standard-Cortina med den minsta motorn på 1,2 liter och 49 hästkrafter. Bilen tycks leva ett ganska stillsamt liv, med tanke på att den ställdes av ett par veckor efter det att bilderna togs.

Hellre ingen skit i hörnen...

En ledig förmiddag nu i veckan spenderade jag med att rengöra min nyinköpta bilstereo som kommer ersätta den som för tillfället sitter monterad. Beväpnad med tops, kompresser från apoteket (bättre än bomull eller papper, för de luddar inte) och T-röd skred jag verket an. En halvtimmes arbete senare så hade stereon gått från det här:

Till det här:

En högst marginell skillnad alltså, men jag lyckades i alla fall få bort det värsta dammet från hörnen i displayen.
Nu återstår montering, men det får vänta tills utetemperaturen stigit till mer humana nivåer.

Bruksbilen definierad

Som bilgalen spenderar man, som ni säkert vet, en hel del tid på blocket. Inte för att jag nödvändigtvis är på jakt efter något nytt (eller gammalt), utan bara för att inventera utbudet en smula. Min favoritsökning är bilar t.o.m. sjuttiotalet, 10-40 000 kr. Då tror jag mig täcka in de flesta bilar som är finare än skrot, men ändå i det skick att de tål att användas utan dåligt samvete.
Igår, under en av många besök på hemsidan ifråga, hittade jag något mycket intressant. En VW typ 2-televerkare, närmare bestämt en pickup med dubbelhytt, komplett med gammal dekor. Håll med om att såväl bruksfordonen som logotyperna var snyggare förr!
Enligt annonsen kräver den lite jobb, men jag hoppas att den nya ägaren har vett att bevara den läckra patinan. En SERVICEBIL (enligt text på densamma) i finare-än-nyskick går liksom inte ihop i mitt huvud.

För hugade spekulanter: Annonsen. Men agera fort, enligt texten är säljaren villig att exportera till VW-tokiga Storbritannien. Frågan är om britterna förstår vikten av att bevara svensk televerkshistoria!

Figaro, Figaro, Figaro

Vi gräver vidare i historiens annaler och stannar vid den 28 juni 2009, där vi finner en på våra breddgrader ovanlig fågel. Det är en Nissan Figaro, en jubileumsmodell tillverkad 1991, i en begränsad upplaga om 20 000 exemplar.

Denna bil såldes officiellt aldrig utanför Japan. Ändå har ett antal importerats privat, främst då förstås till de brittiska öarna, där man liksom i Japan har vänstertrafik. Endast ett alternativ för framdrivning fanns: en 1-liters turboladdad trecylindrig bensinmotor kopplad till en 3-växlad automatlåda. Övrig teknik lånades framförallt från Micra.

Om man är beredd att töja begreppet stjärnglans till bristningsgränsen så kan man säga att denna modell har just detta. Detta eftersom Galenskaparnas Kerstin Granlund i början av nittiotalet privatimporterade ett exemplar. Det är dock inte bilen på bilderna, då denna kom till Sverige först år 2008.

Ett litet råd i all välmening

Ponera att du äger en bil med stora fälgar och däck med låg profil, säg en Jaguar XKR. Tänk dig sedan att du vill parkera denna bil längs med en trottoar med höga kantstenar. Se då till att veta exakt var du har bilen, annars finns en risk att fälgen ser ut så här efteråt:

Av det behöriga avståndet mellan trottoarkant och fälg att döma, så har föraren lärt sig en dyrköpt läxa. Det var så dags nu.

En bedagad Plyma

När termometern visar på tolv minusgrader och marken är täckt av i alla fall ett par centimeter snö, så är det vad vi brukar kalla lågsäsong för bilintresserade. Så, om man har en blogg som handlar om bilar, vad göra för att få ihop material? Svar: man tittar bakåt. Mer specifikt så plockar man fram sin gamla mobiltelefon och tittar igenom bildmaterialet som, halvt bortglömt, ligger däri.
När jag gjorde just detta så fann jag två bilder som knyter an till mitt tidigare inlägg om Plymouth Valiant. Jag hittade alltså ytterligare bilder på -just det- en Plymouth Valiant. Denna dock nyare, och betydligt mer patinerad än den förra.

Denna karossmodell ersatte den som jag tidigare berört, och den tidigare ganska djärva karossen blev nu betydligt mer slätstruken -hörde jag till och med tråkigare?
Bilen på bilderna är en svensksåld -68 med endast 4 ägare, vilket brukar borga för gott bruksskick, men så icke här. Varför? En förklaring står att finna i bakrutan; en dekal med texten Nasco Yankees. För er som inte är så bevandrade i den västgötska raggarkulturen kan jag upplysa om att Nasco Yankees är en förening för män och kvinnor som har gemensamt en förkärlek för amerikanska bilar, sydstatsflaggor, starksprit och Eddie Meduza. Denna har sitt säte i Falköping, där även bilderna togs.
Det finns ett antal ord och slogans som, så snart de landat på en bil, har kapacitet att öka slitaget nästan oändligt mycket. Nasco Yankees är en sådan, så även "Bevara raggarkulturen - kulturminne", "Förbjud sportradion", "Det föds en parkeringsvakt varje dag. Använd P-piller" och den numera ganska föråldrade "Kör som polisen; En i framsätet, sex i baksätet". Just den sistnämnda ser man emellanåt, men ingen tycks komma ihåg den polisiära sexskandalen som den sprang ur.