Länge leve Biltrafik!

Ni som fortfarande hittar hit emellanåt har rimligtvis märkt att det har varit oerhört stilla här på bloggen de senaste tre åren (och, i ärlighetens namn även ett bra tag innan dess). Anledningen är, som alltid, att livet har kommit emellan. Hur som helst har jag idag glädjen att avslöja att även om bloggen Biltrafik för tillfället(?) ligger i träda, så finns fr.o.m. i eftermiddags instagramkontot Biltrafik! Denna nås via adressen http://www.instagram.com/biltrafik eller, för dem av er med app och konto, genom att söka på Biltrafik. Väl mött där!

För mycket och för lite skämtar allt

I mitt förra inlägg skrev jag att det kommer en tid för cabrioleter, så småningom. Och kanske, kanske börjar den tiden nu att närma sig. Idag har temperaturen stigit till flera plusgrader, solen värmer som aldrig förr och jag har sett såväl Porschar som motorcyklar och en strandad gammal fenmerca på vägarna. Och för att fira vårens ankomst har jag bokat besiktningstid för Porschen till slutet av denna månad.

Idag bjuder jag dock varken på Porschar eller motorcyklar, men väl på ett fynd från april. Närmare bestämt den 27 april i fjol. Och visst kan man även se en cabriolet i vimlet!

Volvo P1800 har förekommit tidigare här på bloggen, då i sin mer praktiska ES-skepnad. Det inlägget avslutades med en teori om varför shooting brake-modellen inte är så populär längre. Denna teori kan vi nu en gång för alla avskriva, eftersom det sedan dess lanserats shooting brake-modeller från såväl Mercedes som Jaguar, och det dessutom viskas om en sådan variant (ursäkta ordvitsandet) av Porsche Panamera.

Nå, åter till dagens subjekt. En P1800, alltså. Exporterad till USA 1964, importerad från samma ställe 2008 och sedan dess inne på sin andra ägare. Fälgarna hoppas jag är något slags försenat aprilskämt, för de var de fulaste jag sett på en bil av denna årgång. Annars är bilen orörd, inte ens ratten är utbytt mot något sportigare.

Om vädret håller i sig så får vi förhoppningsvis se fler liknande bilar på våra vägar, dock helst utan tramsiga eftermarknadsfälgar.

Lite välbehövlig peppning

När vädret har gått från kallt och djävligt till snöigt, kallt och djävligt så kan det vara bra att påminna sig om att cabrioleternas tid kommer, tids nog:

Återbesöket del 3: Kooperativa Förbundet

Idag handlar det inte om något återbesök i egentlig mening, ty dessa bilder togs vid samma tillfälle som de på den vita valen, men eftersom jag har varit på Coops parkering både före och efter detta tillfälle så får det ändå falla under rubriken "återbesök".

Dagens spottning är i viss mån Saabens absoluta antites; en Mercedes 560 SEC från 1990. Importerad till Sverige 1999 och med två ägare sedan dess, knappt inkörd med 40 000 mil på mätaren.

W126 var Mercedes flaggskepp under hela 80-talet och 560 var crème de la crème. Denna beteckning betydde, med Mercedes märkligt otyska logik, drygt 5,5 liters slagvolym och ca 280 hk. Inte tillräckligt för att göra en racer, men för att möjliggöra en värdig, men rask sorti för 2 ton lyxkupé. Observera att detta var innan det kontinentala hästkraftskriget på allvar brutit ut. Mercedes moderna motsvarighet, CL, kan som mest fås med en dubbelturbomatad V12 på 629 hk. Med det effektuttaget omöjliggörs all form av värdig sorti, kvar blir bara däckrök och föraktfulla blickar.

Mercedes modeller från den här tiden är, om än inte spännande, så i alla fall imponerande. Detta var tiden då ingenjörerna inte stördes i onödan av kostnadsbesparande revisorer, och man ostört kunde fokusera på att bygga världens bästa bilar. Förvisso tunga och törstiga, men med en känsla av absolut kvalitet. Hur många bilar skulle se så här vitala ut efter tio varv runt jorden? Dessutom skulle en SEC av denna ålder inte se helt malplacerad ut utanför ett kasino i Monte Carlo. Detsamma kommer nog inte kunna sägas om en CL om tjugofem år.

Ärligheten själv

Denna blocketannons gjorde min dag! Jag undrar just om humorn är avsiktlig.

Klicka på skärmdumpen för att se den i större format.

Samma gamla ljud i nyputsad skälla

Arbetet med elsystemet går vidare. Idag riktades uppmärksamheten mot kablarna till stereon. Arbetet med dessa skulle kunna ha varit utfört av mig vid arton års ålder, med fullt fokus på funktion och inget alls på utseende. Sockelbitar fungerar till det mesta och går fort att jobba med!

Så här såg kablarna ut komna direkt ur bilen:

Och efter en timmes jobb med lödtång och krympslang:

Snyggare än någonsin och jag har lärt mig att löda... hjälpligt. Turligt nog döljer krympslangen mitt suboptimala handarbete.

Den strandade valens svanesång

Det är inte alltid man får tillfälle att ta en bild när en intressant bil uppenbarar sig. Har man tur så kanske man får syn på den igen, förhoppningsvis då vid en tidpunkt när fotografering lämpar sig bättre. Ganska snart efter det att jag och min sambo (och sedermera fru) flyttat hit till Åkersberga så skymtade jag en tidig Saab 900 vilken under lång tid skulle komma att gäcka mig. Den stod aldrig parkerad, utan passerade alltid en bit bort. Ibland mötte jag den när jag själv var ute och körde. För min del kom den att bli något av en vit val, något som inte lämnade mig någon ro utan som, så fort jag närmade mig området där jag misstänkte att den hörde hemma, gjorde att jag var på helspänn. Men alla mina ansträngningar och alla mina promenader som av en händelse kom att föra mig till detta område, var förgäves.

Så småningom flyttade vi till ett annat område och minnet av min Saaby Dick började så sakteliga att blekna. 

Ni vet vad de säger, att man hittar kärleken först när man slutar leta efter den? Det visar sig att samma sak gäller för gamla Saabar. För plötsligt en dag, på parkeringen till den nybyggda handelsplatsen i Åkersberga, ett stenkast från vår gamla lägenhet, stod den där. Niohundran. Sliten och matt i lacken, men ändå rakryggad och, viktigast av allt, med alla tidiga attribut på plats. Såväl backspeglar som grill och de enkla bakljusen som endast fanns på 1979 års modell satt ungefär där de skulle.

Modellen visade sig vara en GL, basmodellen med 100 hk. De som läser denna blogg regelbundet vet att jag har en speciell fascination för just basmodeller och i detta fall var jag om möjligt ännu gladare över att det visade sig vara en sådan. Det kändes liksom så rätt att en brun Saab 900 med femdörrarskaross också hade det förnuftigaste valet av motor.

Vid fototillfället var den inne på sin sjätte ägare, inte våldsamt många för att ha varit i trafik i 33 år. Styvt 18 000 mil har den tillryggalagt, återigen ganska lite. Utslaget motsvarar det en årlig körsträcka på runt 550 mil.

När jag nu gör en sökning på bilnumret så ser jag att jag lyckades fånga min vita val i sista stund. Sedan i februari ägs den nämligen av Folksam, vilket förmodligen tyvärr betyder att dess saga är all. Likheten med förra vinterns Opelfynd är slående. Försäkringsbolag har föga förståelse för hur ett högt kulturhistoriskt värde kan kompensera för ett lågt monetärt sådant. Låt oss hoppas att en vänlig själ vill förbarma sig över denna klenod. Hur många Saab 900 av första årsmodellen har egentligen överlevt tills idag? Vill vi att våra barn skall växa upp utan att veta hur den åttkantiga grillen såg ut? Jag vill det då rakt inte.