Mer engelska

Idag var det min gamla Saab som behövde lite ompyssling i form av nya gasdämpare till bakluckan. Således styrdes kosan till Garaget för lite inspiration och för att hämta lite verktyg. Bytet gick smidigt och jag passade även på att lufta Porschen en smula i det vackra sommarvädret.

Jag huserar, som tidigare nämnts, i en garagelänga som delas av andra motorintresserade. Således finns ofta nya intressanta bilar att studera. Denna gång stod denna gamla E-type serie 2 FHC parkerad. Att beskriva dess skick som "patinerat" hade varit en underdrift, slitet är nog en mer träffande beskrivning. Den är importerad från Texas (och borde egentligen på amerikanskt vis benämnas XKE).
Trots att den ser ut att ha levt ett hårt liv verkade den komplett och renoveringsbar. Låt oss hoppas att den så småningom kommer ut i trafik igen, antingen helrenoverad eller -ännu häftigare- i samma yttre skick som nu. Jaguar-rat rods hör ju inte direkt till vanligheterna.

Sett på en mack

När jag väl, med ganska tom tank (se nedan), anlände till macken möttes jag av följande anslag. Ibland är det bra att svälja sin stolthet och be någon om hjälp med översättningen.

En ganska ful italienare

En gång i tiden byggde Lancia några av världens vackraste bilar med några av världens vackraste namn. Modeller som Flaminia, Fulvia och Stratos - man liksom riktigt hör att de inte är några trollungar. Under åttiotalet byggdes fortfarande eleganta vagnar - Beta coupé t.ex., men även några mindre lyckade designer med några mindre lyckade namn. Nedan ses ett sådant exempel; Delta Integrale. En fantastisk rallybil under sportens guldålder, men inget vidare att se på.

Eventuellt så är jag orättvis när jag jämför en rallybil med vanliga gatubilar. Naturligtvis kommer rallybilen, med alla dess luftintag, fenor och skärmbreddare se designmässigt rörigare ut. Kanske ska jag istället jämföra den med andra rallybilar, t.ex. Mitsubishi Evo och Subaru Impreza. I en sådan jämförelse avgår ännu en gång Lancia med segern.

Om snålhet

Vad gör man om man har 17 km till Sverige och vår billigare bensin, och färddatorn säger att man har 16 km kvar i tanken?Man ser hur långt man kommer! Jag hade hoppats på någon typ av fanfar eller ett i alla fall något tufft varningsmeddelande när mätaren till slut slog över till noll, men icke. Nå, jag klarade mig i alla fall till en mack på den svenska sidan vilket ändå får klassas som en seger.

Anyone for english?

Här nedan kommer jag presentera två typiskt brittiska bilar. Typiskt brittiska eftersom dessa modeller har förändrats ytterst lite under väldigt många år. Hade nedanstående bilar varit personer (istället för endast personligheter), inbillar jag mig att de hade varit äldre lorder, iklädda tweed och ständigt lätt salongsberusade.
Världen har förändrats, men dessa bilar har inte insett det, eller så låtsas de inte om det. Long live H.R.H. the Queen and the Empire!

Vi börjar med ett märke som fortfarande lever i yttersta välmåga, trots obefintlig produktutveckling de senaste sextio åren; Morgan. Det krävs en britt för att år 2010 sälja en bil med chassi av askträ, rullandes på ekerfälgar. Och det helt utan marknadsföring! Hemligheten bakom är förstås trogna kunder. Elaka tungor (däribland min egen) ställer sig dock frågan om återväxten i leden är speciellt stor.
Richard Hammond (från Top Gear) är f.ö. ett stort fan av Morgan.
På en bensinmack i Göteborg fann jag en annan engelsman, En Rolls-Royce Corniche Drophead. Detta är även detta ett märke som inte behöver göra reklam för sig, tack vare det stora antalet ambassadörer för märket, i form av amerikanska rappare. De har ju som bekant ovanan att förstöra den legendariska komforten genom att montera fyrtioåttatumsfälgar och enorma ljudsystem. I mina ögon är det så här en RR skall avnjutas; standard med fälgar av normal diameter och däck med omodernt hög profil.Och för er som har undrat så kan jag avslöja att även om jag ser ut som tjugosex, så gömmer sig i mitt inre en femtioårig man med helskägg som då och då glimtar fram.

Lite mera Habo

Under Porscheträffen i Habo (se nedan) träffade jag två trevliga typer med nästintill identiska bilar till min. Här nedan återfinns bilder på alla tre. Tilläggas bör, för den intresserade, att min bil är den med en radioantenn som är tillräckligt lång för att pilla Gud Fader själv i ändalykten.
Tilläggas bör att vädret inte gjorde färgen platinummetallic rättvisa, ej heller fotografen bilarna.

Om svettiga pannor i Stuttgart

Det verkar som om Porsche har målat in sig i ett hörn. Jag talar förstås om de interna modellbeteckningarna för bilarna de tillverkar.
Ända sedan 911:an lanserades för fyrtiosex år sedan har Porsche haft tresiffriga beteckningar som börjat med en nia. Dock börjar man helt enkelt få slut på siffror. I och med att den nuvarande 911:an har internkod 997 och den kommande får 998, behöver man inte ha ett speciellt utpräglat logiskt sinne för att räkna ut att Porsche på sin höjd kan krama ur ytterligare en beteckning ur detta system.
Så, vad göra? Börja med fyrsiffriga kombinationer, eller gå baklänges och täcka in de beteckningar som ännu inte använts? Om de inte redan har löst det, kan vi kallt räkna med att ett antal svettiga tyska pannor inom en snar framtid kommer läggas i djupa tyska veck.

En annan exilsvensk

Idag tog jag, eftersom det i denna norska stad inte finns annat att göra, ännu en promenad i kvällssolen. Inte heller denna promenad var förgäves eftersom jag, som så många gånger förr, snubblade över en klassisk bil. Denna gång en Saab 96. Bilen på bilden är av 1965 års modell, då den har den nyare fronten (s.k. långnos) men endast en enkel yttre backspegel.
Jag kikade runt bilen på jakt efter V4-emblem, men dessa stod ej att finna. Således drar jag, i ett ögonblick av nästan övermänsklig slutledningsförmåga, slutsatsen att denna bil har den trecylindriga tvåtaktsmotorn under huven. Svenskt egensinne när det är som näst bäst!

På besök i Habo

Den här dagen har helt vigts åt Porscherelaterade saker; det har nämligen varit dags för den årligt återkommande släktträffen hos Ferdinand i Habo. Vädret var bra, såtillvida att det ser dramatiskt ut när åsk- och regnmoln reflekteras i regnvåt lack. Här nedan återfinns de tretton bilder som var tillräckligt bra för att publiceras på det världsomspännande datornätverket:

Om vikten av märkning

Jag är nyss hemkommen från garaget där jag ägnat mig åt att rostskydda balkarna i Porschen. Detta arbete är alldeles för tråkigt och alldeles för smutsigt för att omnämnas mer än i dessa två rader. Vidare har jag monterat 911 SC-emblemet.
Jag har alltid tyckt att motorluckan på en klassisk 911 ser allt för tom ut utan ett märke, och jag har ända sedan jag köpte bilen irriterat mig på att emblemet legat i en låda, och det enda som vittnat om dess existens har varit rester av dubbelhäftande tejp i bakändan av bilen.
Äntligen har jag alltså fått ut den berömda tummen ur den lika berömda kroppsöppningen och korrigerat felaktigheten.

Jag låter nu före- och efterbilderna tala istället för mig:

Biltrafik - nu med rörliga bilder och ljud!

I morse, på den mördande tråkiga vägen hem från Norge, passerade jag dessa två synnerligen exklusiva Porschar och en än mer exklusiv nästan-Porsche. De båda Porscharna är en silverfärgad 964 Carrera RS och en 993 GT2. Nästan-Porschen då? Inget mindre än en Ruf RT12, enkelt uttryckt en 997 GT3 med en vässad version av 996:ans turbomotor på antingen 530, 560 eller, i uppborrad 3,8-liters form, 730 hästkrafter.
993:an var en tidig version, detta då det på motorluckan endast stod 911 GT.

För en Porschefanatiker som jag var detta en snudd på religiös upplevelse. Varken Carrera RS eller 993 GT2 är några dussinbilar, men deras produktionstal räknas ändå i tusenden. RT12 är något mer exklusiv än så med sina 13 (tretton!) tillverkade exemplar.

Jag vill också passa på att be om ursäkt för mitt risiga kamera- och klipparbete men, förnuftig som jag är låter jag trafiksäkerheten gå i första rummet.

En lyckad helg

Denna helg har Porschen fått röra på sig; trettiofem mil närmare bestämt. Den har tillryggalagt hela sträckan utan minsta knot. Dessutom fann jag på en loppis någonting som kommer rädda mången regnig kväll; Formel 1-brädspelet, välsignat av Ronnie Peterson i egen hög person!
40 kronor måste betraktas som ett mycket humant pris för denna rejäla skiva sjuttiotal.

En gästspaning

Jag fick häromdagen ett mail från min kusin och tillika gode vän, låt oss kalla honom Chrustjev. Han har under ett besök i Laholm snubblat över en klassisk brittisk sportbil, en Lotus Europa, och passade då på att knäppa ett par bilder. Notera hur låg bilen är i relation till Passaten som står parkerad bredvid!

Japaner, japaner, japaner...

Bilbeståndet i den norska stad där jag för tillfället är bosatt kan närmast liknas vid en sengångare. Många av bilarna som rullar där borde för länge sedan vara utrotade, men p.g.a. avsaknad av naturliga fiender (d.v.s. vägsalt) lever de och har hälsan än idag, till stor glädje för oss bilfanatiker.
Idag bjuder jag på två av Toyotas modeller, den ena tämligen bortglömd, den andra inte det minsta.
Den bortglömda modellen är en Cressida coupe av första generation (tillverkad mellan 1977 och -80). Cressida var en lyxig mellanklassvagn med alla moderna bekvämligheter och en, i sann tidstypisk anda, mycket USA-inspirerad design. Just USA-marknaden var också "hemmamarknad" för såväl alla generationer av denna modell såväl som det efterföljande märket som denna bil indirekt var med och startade; Lexus.
Den inte-det-minsta bortglömda modellen kräver egentligen ingen introduktion. Tillverkad i över 40 år och i över 35 miljoner exemplar är det en sann ikon; Corollan.
Bilen på bilderna är av generation 3, vilken tillverkades 1974-79. Jag ber om ursäkt för den usla kvaliteten på bilderna, då de togs med en risig mobilkamera i mörker. Dessvärre återges inte heller den typiska sjuttiotalsfärgen vilken pryder bilen; varmt gul. Bilderna gör det också lätt att missa de oerhört eleganta navkapslarna!

Lastbilsnostalgi

Jag har lätt att bli nostalgisk över lastbilar och långtradare. Kanske är det så att det var dessa imposanta skapelser som gjorde mest intryck på en som liten, långt mer så än andra fordon?

Att påstå att jag egentligen kan någonting om just lastbilar vore en lögn, inte ens beteckningarna är någonting som fastnar nämnvärt. Varför kan man inte, istället för att kalla dem något kryptiskt som FH16 (16 tror jag förresten avser cylindervolymen), återgå till de gamla beteckningarna? Volvo Starke. Det är ett namn på en lastbil, det!

Nå, min lastbilsnostalgiska ådra fick sig i alla fall sitt lystmäte häromdagen, då jag snubblade över denna gamla Volvo, ritad och byggd vid en tidpunkt då man inte tog hänsyn till vare sig aerodynamik eller krocksäkerhet (i synnerhet inte för de stackare som kom i vägen).

På promenad i Norge

Jag har, som ni kanske har märkt, en vad engelsmännen brukar kalla för soft spot för Mercedes W123-serien. Detta kan ha att göra med att den absolut första bilen jag körde var en 200D. Jag var tretton-fjorton år och bilen ifråga hörde hemma på flygklubben jag var medlem i. Den var katastrofalt långsam, infernaliskt rostig och den hade den säreget gungande gången som endast uppkommer hos en bil helt utan bakre stötdämpare. Allt detta till trots lyckades den bibehålla en air av absolut kvalitet.
Jag har en hemlig önskan om att någon gång ha en W123, och helst då en kombi, Touring på Mercedesspråk, som bruksbil. Detta är en önskan som en av mina norska grannar tycks ha förverkligat in absurdum, i och med att denne en dag hade två W123 Touring parkerade utanför. Och inte nog med detta, några dagar senare stod en tredje utanför huset. Jag skulle som sagt ha nöjt mig med en, men alla är vi ju lyckligtvis olika.
Ytterligare en bit från min lägenhet såg jag denna ovanliga gamla Mazda 616. Modellen i fråga är en mk I. Denna tillverkades mellan 1970 och -74 och var en viktig kugge för Mazdas expansion på den amerikanska marknaden, där den såldes under namnet Capella. Sedermera byttes ettan ut mot en tvåa, och den i Mazdasammanhang mer välkända beteckningen 626 var född.
Ytterligare lite senare ramlade jag över ett annat av sjuttiotalets barn i samma kulör som den tidigare; sjuttiotalsbrun. Daf 66 blev senare en Volvo, även om varken modellbeteckningen eller den variomatiska transmissionen ändrades. Detta exemplar har den större 1300-kubiks Renaultmotorn som även återfanns i Volvo 340 (då kallad B14).
Intressant med den steglösa variomatic-växellådan var att backväxel utgjordes av ett enkelt backslag, varför bilens toppfart var i stort sett oberoende av om man körde framåt eller bakåt.
Nästgårds till Daf:en spottades även en Opel Manta A i en annan trevlig sjuttiotalsfärg; orange. Notera de vrålsnygga eftermarknadsfälgarna. Det ser ut att handla om samma fälgar som återfanns på diverse engelska bilar under sjuttiotalet, bl.a. LE-modellerna av MGB och diverse Triumphmodeller.
Just när jag trodde dagen inte kunde bli mer givande , så hör jag ett vackert motorljud från en rondell. Ur densamma accelererar just då en BMW CS. Att ägaren valt att sätta på BBS kryssekerfälgar som är minst tio år nyare än bilen får jag försöka att ha överseende med, även om det emellanåt är svårt. Dessvärre var jag och BMW:n åtskilda av ett mycket snårigt norskt buskage, varför detta är allt som syntes av skönsjungaren. Nå, you can’t win them all!

En i dubbel bemärkelse bortglömd 911

En dag för några veckor sedan, under en av mina promenader på norsk mark, såg jag en välbekant front sticka fram bakom lite bråte. Dessvärre var avståndet för stort för min trogna Sony Ericsson, men jag noterade platsen och återvände i veckan, beväpnad med teleobjektivsbestyckad systemkamera.
Bilen är, som ni utan tvekan ser, en Porsche 911, närmare bestämt en tidig bil med gummistötfångare. Värda att notera är backspeglarna. Så vitt jag vet var dessa endast tillgängliga årsmodellerna 1974-77 (och de var inte speciellt populära ens då). Jag tycker annars de balanserar upp bilen på ett bra sätt, och klär den mycket bättre än de senare "flagg"-speglarna, "elefantöron" även kallade. Om ni inte vet hur dessa ser ut, kasta en blick på bilderna på min bil.

Mitten av sjuttiotalet var en period som ur ett 911-perspektiv präglades av ganska stora förändringar. Till lanseringen av den nya G-modellen 1974, hade man slagit samman de båda tidigare 911:orna T (Touring) och E (Einspritz) till en enda instegsmodell, lämpligen kallad 911. Benämningen 911 S (Super) behölls men beteckningen blev en smula urvattnad, mer om det senare.
Motorn borrades upp från 84 till 90 mm vilket ökade cylindervolymen från 2341 cm3 till 2687 cm3 samtidigt som både 911 och 911 S bestyckades med Bosch K-jetronic-insprutning. Kompressionen behölls på samma nivå som på tidigare E- och S-modeller (8,0 resp. 8,5:1).
För att möta ständigt hårdare utsläppskrav sänktes effekten från 165 hk för E-modellen till 150 hk för den vanliga 911, samt från 190 hk till 175 hk för S-modellen. Detta gjorde att den officiella tiden för 0-100 km/tim ökade från 7,9 till 8,5 sek för E- kontra 911-modellen, samt från 7,0 till 7,6 sek för S-modellen.

Ovanstående, tillsammans med de nya USA-anpassade s.k. impact bumpers, gjorde under lång tid inga underverk för andrahandsvärdet för dessa 911:or av årsmodellerna 1974-77. Folk som varit ute efter en ”klassisk” 911 har hellre köpt en tidigare modell och de som velat ha något mer modernt har hellre köpt de nyare SC-modellerna. Detta har gjort att dessa ”mellanspels”-Porschar har varit lovligt byte för folk som inte haft pengar eller kunskap att underhålla dem, eller folk som har kastat på skärmbreddare och vederstyggliga s.k. flat nose-kits. Detta undermåliga underhåll har dessutom haft en negativ inverkan på ett rostskydd som redan var att betrakta som i bästa fall marginellt (i alla fall innan årsmodell -76, då alla 911:or blev helgalvaniserade).

Nu har emellertid marknaden svängt, och fler och fler får upp ögonen för dessa tidiga impact bumper-bilar med den smala karossen. Jag måste erkänna att jag själv har vigt en plats i mitt drömgarage till en tidig targa med kakformsfälgar, gärna med den ovanliga halvautomatiska Sportomatic-växellådan.