Biltrafik – nästan fast i 80-talet

Varje år sedan jag fick nys om detta evenemang har jag haft för avsikt att åka till Träffpunkt 80, och varje gång har dessa planer gått i stöpet. Så dock inte i år! Ironiskt nog var det nära att jag inte skulle komma hem när det var dags att ge sig av, men mer om detta senare.
I förhand såg uppslutningen ut att bli en smula skral, dels med tanke på vädret, vilket spåddes bli ostadigt, dels med tanke på att träffen hölls på självaste valdagen. Bättre förutsättningar kan ett utomhusarrangemang ha. Men pessimisterna fick fel, antalet besökare såväl som utställare var stort och vädret förbättrades stadigt.

Här nedan har jag samlat ett antal bilder som får representera träffen så väl som åttiotalet i sin helhet. Träffens (och även årtiondets) pièce de résistance var utan tvekan de två vitlackerade italienska fullbloden; Ferrari Testarossa och Lamborghini Countach. Längst ner i detta inlägg återfinns en video som visar denna dynamiska duos hemfärd.

Annars var det variationen som var det roligaste med denna tilldragelse. Att bredvid dessa exotiska maskiner få se bilar som en gång för inte så värst länge sedan tillhörde stadsbilden, men som nu är borta och i allt för få fall saknade.

Och anledningen till att jag (och många med mig) höll på att få stanna kvar? Jo, nybilsparkeringens infart var förlagd högst upp i en gräsbevuxen backe som i och med de senaste dagarnas fuktiga väderlek blivit svår att ta sig upp för i någonting mindre kapabelt än en Range Rover. Lyckligtvis var utfarten belägen längst ner i backen varför min sorti, delvis med gravitationens hjälp, skedde smärtfritt. Jag är dock inte säker på att den modiga själ som parkerade sin Ferrari 365 i denna veritabla lerpöl hade samma tur med framkomligheten.

Den andliga anfadern till den fullkomligt bindgalna Clio V6; Renault 5 Turbo 2.

Tillbaka till framtiden med Citroën CX.

Tillbaka till forntiden med Trabant.

Lada i finare-än-nyskick, vilket på Ladaspråk betyder att dörrarna sitter fast ordenligt.

Allt blir bättre med turbo! Även en Mitsubishi Colt.

Modigt parkerat, får man säga.

Indiskret ankomst.

Citroën Visa - inte vacker när den kom och fortfarande inte vacker. Men numera gammelbilscharmig.

Porsche 911 Turbo LE. Högglanspolerade fuchsfälgar och testarossagälar i bakskärmarna får en att dra en lättnadens suck över att åttiotalet är slut.

Det enda däcksmönster som passar på en Countach; Pirelli Asimmetrico.

Golf I GTI med frontläpp som får den att se ut som en labrador en varm sommardag.

I jämförelse med dess granne så framstår Testarossans formspråk som tillbakahållet och förståndigt.

När tyskarna lossar på slipsen och gör något tokigt så blir resultatet detta; en fyrhjulsdriven bil i silver som pratar tyska när man slår till tändningen; Bitte die Bremse prüfen!

Svensk-italienska hemslöjdscoupéer med amerikansk garnityr; Volvo 780 och 262C Bertone.

Att åttiotalet var överflödet och överdrifternas årtionde har aldrig varit tydligare. Mer röd plysch än i en lyxbordell.

Något överflöd eller någon överdrift är det emellertid inte fråga om här. Fransk funkis. Smala däck är snyggt, och hör sen!

Kit-car? Icke; Lamborghiniinredning anno 1979.

Indiskret sorti. (Om du klickar på videon så har du minsann möjlighet att se den i såväl obeskuret som i högupplöst format.)

Om garagefynd och amerikansk påhittighet

För ett par veckor sedan valde jag att lägga några timmar av min lediga dag på en tur ner till Haninge, för att (endast för skojs skull) titta på en bil. Efter en hel del trixande fick jag instruktioner om hur jag skulle ta mig till garaget där bilen i fråga stod. Men allt besvär var mödan värt när jag kom ner i garaget och såg vilka pärlor som där stod. Jag hann bara ta ett par snabba bilder på de mest intressanta; en Ferrari 330 GT 2+2 -66 och en Lancia Aurelia -55. Bland övriga bilar återfanns pärlor såsom Fiat 500 ”Topolino” (just denna bil kan ses i bakgrunden i en av bilderna på Ferrarin), Maserati Quattroporte, Mercedes 420 SE, Alfa Spider, några amerikanare och ett antal andra vagnar i till synes mycket gott skick.Åter till bilen till salu. Det rörde sig om en tidig Porsche 912, importerad från USA. Rejält rostig och med en typiskt amerikanskt grovhuggen modifikation för att få lite mer fart på bitarna. Man har helt sonika ersatt den 4-cylindriga boxermotorn med en Cheva 350-motor. Detta vederstyggliga tilltag är tyvärr inte helt ovanligt i Staterna. I mina ögon är det som att köpa en gammal Alfa GTV Bertonecoupe och riva ut twin cam-motorn för att ersätta den med en Volvo B20-klump.

Väghållningen i en Porsche med den kortare hjulbasen och ett par-tre hundra kilo gjutjärnsåtta i bakänden kan nog beskrivas som -diplomatiskt uttryckt- intressant.Om du har mer pengar än förstånd och har lust att betala alldeles för mycket pengar för en risig Porsche med livsfarliga vägegenskaper så finns det fortfarande möjlighet, annonsen återfinns här.

Nyheter i biltrafiken

Jag var nyligen på blixtvisit i västkustens huvudstad. Där, hemma hos den tidigare omnämnde kusin Chrustjev, kom jag av en slump mig till att bläddra i ett nummer av -och detta är något som inte ofta inträffar- Dagens Industri. Som ni säkert begripit så bryr jag mig inte allt för mycket om nya bilar, men när jag läste följande nyhet så kunde jag helt enkelt inte hålla mig från att ta upp den i detta forum;

Den brittiska minibilstillverkaren Peel har återuppstått och kommer att nytillverka bilen som ännu idag är upptagen i Guinnes rekordbok som världens minsta serietillverkade bil; P50:n.
Med en prislapp på runt 140 000 kr så är den väl inte direkt billig jämfört med en modern småbil men med tanke på det värde ursprungliga P50:or betingar idag (runt miljonen enligt DI) så har du knappt råd att inte köpa en.

Här nedan återfinns ett klassiskt Top Gear-klipp, i vilket Jeremy Clarkson åker P50 till jobbet.

Ett par britter i lilla London

För ungefär en månad sedan, under en resa till min tidigare hemstad och där på väg till krogen stötte jag på dessa två exempel på brittisk ingenjörskonst, en Lotus Elise S1 från 1996 och en Land Rover SIII från 1978. Det de har gemensamt är låg motoreffekt (120 hk från Lotusens Rover K-seriemotor och 63 hk från Landiens diesel) men där slutar likheterna. De är inte ens parkerade på samma sätt, då Land Rovern står helt lagligt uppställd.

För att travestera en krullhårig motorjournalist...

...we're back!

Ironiskt nog har besökarantalet under mitt uppehåll i bloggandet passerat både 1000 och 1200, vilket torde betyda att om jag ger attan i att blogga i fortsättningen så kommer jag snart ligga sjua på bloggtoppen. Men, eftersom den här bloggen inte handlar om att göra mig rik och berömd så byter jag läsare mot skrivande.

Häftigt på vägen

Med ett stort bilintresse så undersöker man alltid bilrelaterade saker när man är ute på stan. Häromdagen, i min lokala mataffär, så hittade jag följande trycksak:En målarbok, till bredden fylld med tuffa bilar. En sådan sak som jag för tjugo-tjugofem år sedan hade blivit oerhört glad över att få och en sådan sak som jag fortfarande blir glad över att se i min lokala mataffär. Nyfiken som jag är var jag tvungen att bläddra lite i den, och det här var den första bilden som mötte mig:En bild på en Shopper. En handikappsmoped. Visserligen med både flames och plyschtärningar, men kanske ingenting som skulle förtjäna epitetet "Häftigt på vägen". Inte utan en stor portion ironi i alla fall.

Nya jaktmarker

P.g.a. min flytt till Stockholmstrakten så har jag inte haft möjlighet att uppdatera bloggen på ett tag, och innan min internetuppkoppling är uppe och rullar så kommer uppdateringarna även ett tag framöver ske en smula sporadiskt.
Dagens inlägg är ännu en bilspotting, eller snarare två. Idag bjuder jag på den sista spottningen från Göteborg, och den första från Stockholm. Göteborg får representeras av en bil som inte ser mycket ut för världen, och som just därför är så sällsynt idag. Man har helt enkelt inte tagit hand om dem på det sätt som de förtjänar. Det är en praktisk och ändamålsenligt snygg Fiat 127 från 1974. Jag är -som ni säkert vid det här laget har förstått- barnsligt förtjust i patinerat originalskick. Just därför får denna bil mig att bli alldeles varm inombords. Och färgen sedan! En typisk 70-talsgul som av tidens tand blivit helt matt. Jag behöver bara sluta ögonen så känner jag doften av inredningen, av damm och plast.Ironiskt nog får Stockholms färger försvaras av (som Veiron i ottan skulle sagt); "en renrasig Homo Sapiens, en härförare, en titan! Kort å gott; en göteborgare!" Nu kanske inte just renrasig Homo Sapiens passar så bra här, eftersom det rör sig om en bil, men härförare och titan kan vi nog leva med. Här har vi en tidig Volvo 142, närmare bestämt en -68. Denna stod parkerad utanför mitt nya hem och är även den i ett bruksat originalskick, även om rosten verkar ha fått ett något bättre fäste här än på italienaren.

Bilspotting on-the-go

Jag ber om ursäkt för min något långsammare uppdateringstakt. Detta hänger samman med en nära förestående omlokalisering till östkusten, varför detta lägre tempo förmodligen kommer hålla i sig ett tag.
Nå, helgen spenderades i Skåne tillsammans med vänner och under nedfärden observerades följande klassiker, först en Mercedes 220 S cabriolet. Detta var den större, lyxigare modellen av bilen som i folkmun kallades (och kallas) bullmercan. Bilen på bilden är av 1958 års modell, och har således den kraftigare versionen av 2,2-literssexan, med 106 hk (mot tidigare 100 hk).Bil nummer två spanades in i Laholm, staden som verkar vara ett veritabelt Mecka för gamla (och i det här fallet nyare) bilar. Här har vi en 911, med den s.k. 964-karossen. Denna tillverkades mellan 1989-94 och hade en 3,6-liters boxersexa (förstås) på 250 hk.

Ett missljud får sin förklaring

Jag ägnade några minuter av gårdagen till att se till att inte dräneringshålen var igensatta. När jag låg där, krälande runt min kära ägodel, passade jag även på att titta på andra saker inom synhåll. Det gjorde att jag upptäckte statusen på bussningen till krängningshämmaren:Detta torde förklara klonkljudet från bakvagnen jag undrat över ända sedan jag köpte bilen. Byte av dessa hamnar på att göra-listan.

Annars har bilen uppfört sig ypperligt även under denna resa. Dock känns det som att det skulle finnas mer att hämta från låga varv. Jag vet inte om det är så enkelt att jag vant mig vid draget, men motorn har trots allt en del ventiltick. I vår ska jag göra en stor service med ventiljustering och nya tänddelar, vi får se om det hjälper.

Jag passade även på att ta lite interiör- och exteriörbilder när jag ändå var igång; håll till godo.

Fler jubileum

Om man är Porscheintresserad och vill uppmärksamma Porscherelaterade besökarantal, får man bråda dagar när räknaren passerat 900. Här är en lista på andra siffror värda att fira:

901
904
906
912
914
917

och snart kommer vi in i frontmotor-antal!

Svensk bilspotting

Jag trodde att det skulle bli något mera tunnsått bland de intressanta bruksbilarna, i och med min flytt från Norge. Emellertid verkar dessa farhågor dock inte ha besannats, då jag på bara ett par dagar lyckats fånga två på bild (och då utan att ha rört mig speciellt mycket utomhus).

Den första är Hondas sportcoupé Prelude av första generation. Denna modell tillverkades endast under tre år, 1979-82. Den baserades på småbilen Civic och hade en 1,8-liters radfyra på 75 hk. De flesta av dessa har för många år sedan rostat bort, men inte den här. Skattemärket avslöjade att den varit avställd, så den kanske bara används som sommar-bruksbil eller så har den inte varit i trafik på några år. En sökning hos Transportstyrelsen avslöjar att denna bil är av 1980 års modell men inte togs i trafik förrän 1983. Den har endast haft tre tidigare ägare och under dessa 28 år endast avverkat (1)4 000 mil.Den andra och i mina ögon än mer intressanta bilen såg jag igår, i regn och mörker. Eftersom det finns två saker min mobilkamera inte gillar (regn och mörker) så blev bilderna lite sisådär. Nå, bilen är en Simca 1100, modellen som faktiskt var Frankrikes mest tillverkade under slutet av 60-talet. Modellen som sådan tillverkades under hela 18 år, från 1967 till 1985. Dock rostade de friskt, precis som så många andra saker från den här tiden, varför antalet överlevande är litet. Bilen jag såg verkar ha levt ett ganska bekvämt liv. Det är en -75:a, svensksåld och med endast tre ägare. Förmodligen är denna bil monterad av den svenska importören av Simca och Mercedes-Benz, Philipssons.
1100:an hade under sin levnad olika motorer som sträckte sig från 944 till 1442 cc och från 45 till 83 hk.Båda dessa bilar var i ett trevligt bruksskick, dock var Preluden (som bilderna även visar) lite simpelt lagad med gaffatejp. Simcan såg riktigt fin ut, och den är utan tvekan en ovanlig syn idag.

Jubileum i biltrafiken

Jag ser just att det totala antalet besökare sprungit upp i......det ska firas!

Picture taken off the Internet. Own the copyright? Contact me.

En sista bilspotting

Jag är medveten om att mina norska bilspottningars dagar torde vara räknade, men en sista dödsryckning får vi allt tillåta oss. Denna gång är objektet fångat i flykten under vår sista tur hem från Norge. Bilen är en linjeskön italienska; en Alfa Romeo Giulia Spider Duetto av tidig årsmodell. Den har det tyskarna, detta poetiskt lagda folk, brukar benämna rundheck, vilket översättes till ungefär samma sak på svenska.

Ytterligare en tur

Igår kom jag hem efter att ha hälsat på familjen ute på vischan. Ånyo har Porschen agerat bruksbil, och gjort det med den äran bortsett från i förrgår morse. Då vägrade den helt sonika att starta, och jag hann tänka alla de där tankarna man tänker när ens nyförvärv inte fungerar; "vad är det för mög jag har köpt", "vad kommer det här kosta", "förjävla bra tajming att det skulle braka nu", o.s.v. o.s.v. Dessutom ackompanjerades som alltid dessa tankar av en stark ångestkänsla från magtrakten. Nå, jag svalde min självömkan och påbörjade felsökningen. Jag tyckte mig inte höra bränslepumpen, och strax konstaterades att säkringen var intakt men blecken runt om hade ärgat ganska påtagligt, vilket ökat motståndet såpass mycket att höljet runt sladden var lite svett. Efter en upputsning och lite 5-56 startade så bilen igen och jag var ånyo nöjd med livet.
Nu är emellertid bruks-Saaben kurerad och Porschen har fått återta sin roll som söndagsnöje, precis som det skall vara. Dock blir vilan kortvarig för detta söndagsnöje, då nästa vecka bjuder på semester i Halland.

Farväl Norge

Nu har jag alltså återvänt till Sverige. Porschen har avverkat ganska exakt 100 mil på en vecka, och har gjort det helt utan knot. Att den dessutom fick agera flyttbuss var ingenting som påverkade dess samarbetsvilja. En gammal elva är minsann ganska praktisk:Vi passade på att åka en mer naturskön väg hem, eftersom vi inte hade bråttom. Just natursköna vägar är någonting vårt västra grannland är ganska duktiga på. Dessvärre kan inte det samma sägas om slät vägbeläggning. Nå, man kan inte få allt, och att sitta och hoppa i sätet är ett lågt pris att betala för att få åka på en nästan folktom väg utan fartkameror som dessutom ser ut så här:Eftersom jag hade en co-driver i form av min flickvän, fick hon agera kameraoperatör. Således kan jag även bjuda på lite rörliga bilder som dessutom innehåller mer motorljud än mitt tidigare bidrag. Dock är det lika mörkt som förut, eftersom kameran var inställd på underexponering och jag inte upptäckte det förrän alldeles nyss.