Raljant om Bilsport Classic

Härförleden fick jag av en händelse en biltidning tillstucken mig; föregående nummer av Bilsport Classic. Efter min nyvunna självinsikt om att jag faktiskt gillar amerikanska bilar också så kastade jag mig glupskt över den. Språket i de flesta av artiklarna kände jag igen från andra håll; tämligen trevliga redogörelser över amerikanska femtio- och sextiotalsbilar i ny- eller finare-än-nyskick; Ett OK tidsfördriv, men ingenting jag tycker är speciellt intressant.

Dock dök det emellanåt upp en artikel om bilar som är mer i min smak; patinerade, något modifierade och ägda av yngre förmågor. Entusiastiskt började jag läsa dessa artiklar, för att ögonblicket senare inse att de tycks vara skrivna av en glad amatör utan fullständiga kunskaper i svensk meningsbyggnad. Följaktligen är vissa av artiklarna helt obegripliga, medan andra bara är en smula förbryllande.

"[...]en plirande, magerlagd man med bläck i armen och hemmarullad tobak[?] i mungipan."

Men det som irriterar mig mest, det som får det att krypa under skinnet på mig och som får mig att vrida mig av obehag, är det flåshurtiga språket. Artikelförfattaren (en komplimang i sammanhanget) brinner av iver att ge sin text nerv och liv. Tyvärr blir det så uppenbart och rentav övertydligt så han misslyckas i sina försök. Istället blir det ett ganska parodiskt rabblande av slanguttryck som för tankarna till en amatörskådespelare som försöker spela söderkis.

"Vad gör man då om man står med två rätt kassa kärror [...] jo, man drar en redig loska i kardorna och strippar skrotet, samt slår ihop de användbara delarna från två kärror till en någorlunda fungerande automobil."

I grund och botten kanske artiklarnas krystade språk är ett uttryck för skribentens egna tvivel på sin förmåga. Kanske han är osäker på om hans ambitioner att förmedla en känsla i sina texter når fram till läsaren. I sådana fall kan jag bara säga; Det gör de. Men det är inte ambitionen som är huvudsaken utan känslan man önskar förmedla.
Eller så handlar det om att upphovsmannen är så cynisk att han tror att de som läser Bilsport Classic inte kan uppfatta subtiliteter i en text. I sådana fall kan jag bara skratta gott.
Och i vilket fall tänker som helst jag fortsätta att inte köpa tidningen.

Fusklagad snåljåp

Som hängiven bilspottare är det ibland svårt att veta om bilen man fotograferar är kombinerad entusiast- och bruksbil, eller bara en billig bil som kommer skrotas så fort den inte går igenom besiktningen. Denna VW Jetta -81 hör dock otvetydligen till den senare kategorin. Efter 30 år och 25 500 mil har rosten fått ett rejält grepp om skärmkanter och dörrskarvar: Detta har man löst genom att laga hela den nedersta decimetern på bilen med silvertejp, kilovis med spackel och svart body. Det är ju en lagning som håller, eftersom varken spackel eller silvertejp rostar.
Motorn är en 1,6-liters fycylindrig diesel på 50 hk som, i kombination med att bilen i år blir skattebefriad, torde ge ett transportmedel som är (för att låna Peels reklamslogan) almost cheaper than walking. I alla fall så länge spacklet håller.

Jetta lanserades 1979 som en två- eller fyrdörrars sedanversion av Golf. Liksom sin storasyster ritades den av samma man som designade alla andra tyska sjuttiotalsbilar; Giorgetto Giugiaro. Jettan var riktad direkt mot USA-marknaden, där Golfens halvkombikaross fortfarande sågs på med viss skepsis. För att ytterligare skilja mellan modellerna var Jettan dessutom rikligare utrustad. Motoralternativen var ett antal bensinmotorer med förgasare eller insprutning och två dieslar, med eller utan turbo.
Trots den uppenbara inriktningen mot Nordamerika sålde Jetta bra även på denna sida Atlanten, inte minst här hemma i Sverige.

Oavsett om det handlar om bruks-, entusiastbilar eller bilar som är lite grann av bägge så är det alltid roligt att se bilar som har tjänstgjort under lång tid. För i en värld av silvergråa Volvo V70 behöver man då och då se en silvertejpad Volkswagen.

En kort, en lång

På parkeringen utanför ett stort möbelvaruhus av oklar nationalitet såg jag denna trevliga tysk stå parkerad. Javisst, det är ännu en Audi, men likheterna med föregående fynd är få. Ty där den tidigare var bland det mest exklusiva Audiköparen kunde unna sig, är detta lite av en snikmodell. Bilen här är en 80 CC från 1986, det sista året med det kantiga utseendet. Senare modeller fick den något överjästa Typ 89-karossen.

Antalet ägare är endast två, och det är inte någon högoddsare att gissa att den första ägaren till bilen var en äldre herre. Detta eftersom bilen är av den sista årsmodellen innan karossbyte, den saknar de flesta former av extrautrustning och den är i ett mycket gott skick. Det som talar emot denna teori är att den har gått 26 000 mil, vilket är ungefär tre gånger så långt som de flesta pensionärskörda bilar har.

Bilen har de nyare bakljusen, vilka kom 1984 och skulle återknyta till Audi 100:s design. Dock harmonierar de på "åttin" ganska dåligt med Giugiaros i övrigt nätta formgivning. I denna bloggs barndom publicerade jag en bild på en tidig Audi 80, med de smalare och i mitt tycke snyggare lyktorna.

När bilderna togs så stod bilen förmodligen i begrepp att agera laståsna. Därför har ägaren monterat takräcke. Detta var en populär extrautrustning när jag var barn, men numera ser man det sällan (om man ignorerar Mondeon bredvid och Land Rovern framför). Alltså var det dubbelt roligt att hitta denna trevliga åttiotalare, med tidsenlig huvudbonad. Dessutom fick jag vid ett rödljus på hemvägen en liten tyskbonus; en Mercedes W123 Lang. En suddig mobilbild hann jag ta även av den:

Ett erkännande

Det är dags för mig att krypa till korset och erkänna något som jag länge dolt, t.o.m. för mig själv. Jag gillar amerikanska bilar. Så, då var det sagt.

Jag har länge tyckt att amerikanska bilar bara är överlastade pråmar helt utan finess, och i vissa fall tycker jag fortfarande det. Men det är något visst med dem trots allt; de lata, lågvarviga V8:orna, den enkla men hållbara mekaniken, storleken. De är vänliga jättar som står ut med det mesta utan knot. Så vadan min tidigare aversion mot s.k. jänkare?

Kanske har jag gjort misstaget att bara tänka på amerikanska femtiotalare när jag hört orden "amerikansk bil" nämnas. Överlag är jag inte så intresserad av femtiotalets bilar, men inte låter jag det påverka mig i mina åsikter om brittiska eller tyska eller franska bilar. Så varför skulle jag låta det påverka mig ifråga om bilar från det Stora Landet i Väst?

Eller har jag låtit mina egna fördomar om bilägarna påverka min syn på bilarna? Nidbilden av Porscheägare är inte speciellt smickrande heller, men inte rör det mig i ryggen. Så vilken rätt har jag att ogilla Chevrolet bara för att en del av ägarna har brylcreme i håret och lyssnar på Eddie Meduza?

Trogna läsare av denna blogg har kunnat följa denna metamorfos i några av mina inlägg, där tonen gentemot amerikanska bilar har blivit mindre och mindre styvmoderlig:
Från det här, via det här för att sluta här. Men det som slutligen fick mig att ge upp kampen med mig själv var upptäckten av bloggen Bildrömmar och Drömbilar. Helt plötsligt fann jag mig absorberad i en värld av Edelbrockinsug, small block-V8:or och lagom mycket krom. Och som jag trivdes!

Senaste nytt från 1979

Det vanliga förfarandet när det kommer till mina bilspottingar är att jag tar en bild med min mobiltelefon, glömmer bort den, hittar den tre månader senare och att den efter ytterligare några dagar dyker upp här. Så icke idag, ty idag ger jag er en spotting som gjordes för inte fullt tre timmar sedan. Rykande färsk alltså, vilket är mer än man kan säga om objektet i fråga.

Chevrolet Caprice, från och med årsmodell 1977 kallad Caprice Classic, var en lyxigare version av Chevrolet Impala. I USA var denna en mycket vanlig polis- och taxibil, men den var faktiskt inte helt ovanlig här hemma i Sverige heller, där den såldes som sedan och som kombi. Den sistnämnda utrustades inte sällan med äkta plastträdekor på karossen.
Bilen som nätt och jämnt syns här är en Caprice Classic -79. Man skulle kunna föranledas att tro att det är en gammal amerikansk polisbil, men eftersom den är svensksåld så låter detta inte helt troligt.

Under sjuttio- och början av åttiotalet ansågs amerikanska bilar tillhöra det som idag kallas premiumsegmentet. De erbjöd överdådiga utrymmen, mjuk fjädring, hög utrustningsnivå och V8-motorer, allt fodrat med galon och krossad plysch. Som brukligt är med amerikanska bilar så fanns en uppsjö motoralternativ (bl.a. en diesel), men vanligast i Sverige var 5,7-litersåttan på ca 170 hk, och det är just denna motor som bilen här är bestyckad med. Dessvärre har den lyxiga fasaden krackelerat betänkligt under årens lopp. Bilen är avställd, men har så bara varit sedan i november, och alltså är det möjligt att det rör sig om en sommarbil som till våren kommer skottas fram ur sitt vintriga garage. Jag hoppas.

Bilspotting på svenska: Bilspotting

Jag fortsätter att grotta ner mig i parkeringshusens underbara värld. Idag presenterar jag Audis flaggskepp från förr (Audi V8 undantaget); 200.
Om en 200 var dubbelt så bra som två Audi 100 låter jag vara osagt, men i Sverige var den i alla fall dyrare än två etthundror tillsammans. Det var alltså en välbärgad svensk som 1990 beställde detta exemplar.

Här i Sverige valde importören att bara ta hem den mest exklusiva 200:an, standardutrustad med turbo, AC, färddator och Audis redan då legendariska fyrhjulsdrift; quattro. Den korta tillvalslistan inskränkte sig till skinnklädsel och taklucka, och beställaren har minsann kryssat för bägge två.
Som ny utvecklade den femcylindriga motorn 220 hk, vilket räckte för att skicka iväg denna klumpeduns till 100 på runt åtta sekunder. Det var snabbt på den tiden...

Detta exemplar befinner sig i det åldersmässiga vakuum som infinner sig när bilar blir 15-25 år gamla. Det är då framtidens entusiastexemplar skiljs från de övriga, de som slutar sina dagar på skroten. Några markörer för att just denna bil tyvärr tillhör den senare kategorin är att rutorna har tonats, två stuprör har ersatt avgasröret och att fälgarna bytts ut mot nyare fälgar från en A6.

Bilspotting på tyska: Autospottung

Detta inlägg är lika mycket till för min egen del som för er. Vi behöver alla idag en påminnelse om att det faktiskt går mot en varmare, skönare, ljusare tid. En tid då man kan ta sin entusiast- eller bruksbil och ta en tur i grönska, solsken och fågelsång. Det är inte långt kvar nu. En styv månad eller så.

Här är en man som gjort just detta. Denna man är tysk. Han kör Porsche. Han glömmer ljuset på när han ska in på Burger King utanför Heilbronn, strax norr om Stuttgart.
Den tyske mannens Porsche är en Carrera 3,2. Dessa skiljer sig visuellt från SC:n på tre punkter; dimljusen, som på 3,2 är infällda i frontspoilern, reflexrampen, som på 3,2 även huserar de bakre dimljusen, samt emblemet därbak, där det på 3,2:orna står Carrera istället för 911SC. Om man bortser från dessa tre punkter så är de båda modellerna identiska.

Blocket i backspegeln V: Alternativet

Denna bil kunde jag faktiskt ha blivit ägare till. Den kom ut på blocket ungefär samtidigt som jag, sittandes på min kammare i Norge, för första gången formulerade tanken "Nu när jag har pengar på fickan, är det inte dags att förverkliga barndomsdrömmen?". Jag ringde på annonsen, men köpte i slutändan den 911 jag nu är ägare till innan jag hann åka och titta på bilen som visas här.

Den är i ett fantastiskt tidstypiskt originalskick, heltigenom blå och den har t.o.m. Porsches originalmonterade kasettbandshållare kvar!

Jag träffade bilens nya ägare på Träffpunkt 80, och vi har kontakt emellanåt. Härförleden införskaffade han på Tradera något som ytterligare förstärker originaliteten; en Blaupunkt Köln-stereo som torde ha suttit monterad när bilen levererades till sin första ägare.
Skarpsynta läsare noterar att bilen saknar sargar till strålkastarna, men även sådana sitter monterade nu.

Jag kan även passa på att slå ett slag för den blogg som den nya ägaren driver. Den är väl värd att kika på, i synnerhet för er som intresserar er för Le Mans. Om jag inte är felinformerad så har denna bil t.o.m. fått agera färdmedel ner dit. Detta är helt enkelt ett praktexemplar som hamnat i helt rätt händer.

Bilder tagna från Blocket. Upphovsrättsinnehavare? Kontakta mig.

Ett modigt val av vinterbil

Mitt bilspottingsarkiv blir gradvis mer och mer uttunnat, men då och då fylls det på med nya fynd från gatumiljön. Nu senast ramlade jag över den perfekta vinterbilen för den suicidale bilisten. Med luftkylning och svansmotor är en VW 1300 -67 på sommardäck något av ett framgångskoncept i minusgrader och ishalka.
Just detta exemplar är lagom modifierat: framskärmarna är utbytta mot breddade varianter i glasfiber, kofångarna är bortmonterade och fälgarna är bredare än original. Resultatet är ganska lyckat, även om vare sig de breddade framskärmarna eller backspeglarna faller mig på läppen.

1967 var året bubblan fick skivbromsar fram och 12 volts elsystem. Dessutom kunde man beställa sin bil med den nya 1500 cc stora motorn på 44 hk. Bilen här har dock 1300-motorn på 40 hk, vilken lanserades året innan. Fördelen med denna motor är att den inte tillåter bilen att komma upp i hastigheter som skulle kunna medföra någon fara för förare eller medtrafikanter.

En appell

När jag såg denna blocketannons så kände jag ett hugg i magtrakten. Här har vi en svensksåld Lancia Fulvia Berlina -64 som stått avställd sedan innan jag föddes. Enligt annonsen har den lite rost, men inget irreparabelt. Den är t.o.m. körbar. Och säljaren står i begrepp att, om han inte hittar en köpare, skrota den! Dessvärre har jag ingen möjlighet att förvara ytterligare en bil, men hade jag haft det så hade jag köpt denna, bara för att rädda den från skroten. Säljaren verkar även han ovillig att låta den gå till de sälla jaktmarkerna, varför man säkert kan få ner priset om man lyckas övertyga honom om att bilen kommer att komma till ett bra hem.

Fulvian var Lancias minsta modell, tillverkad mellan 1963-76. Den ersatte Appian och blev den modell som grundlade Lancias rykte som rallybilstillverkare av rang. Drivningen sköttes av en mycket smal V4, med endast 13° mellan cylindrarna. Bilen här är en tidig Berlina, utrustad med den minsta motorn på 1091 kubik och 58 hk vilken driver framhjulen via en fyrväxlad låda. Just denna modell tillverkades endast 1963-64 och är alltså ganska sällsynt, t.o.m. för att vara en Lancia.

Så detta är helt enkelt en vädjan till dig motorvän som har en lada, en garageplats eller någon annan förvaringsmöjlighet. Rädda denna Fulvia! Ring annonsören direkt, ty tiden är knapp! Annonsen hittas här.

Edit 110218: Annonsen har nu försvunnit från Blocket, förmodligen p.g.a. att tiden har löpt ut. Men om någon av er ändå vill komma i kontakt med säljaren så har jag sparat annonsen med kontaktuppgifter. Hör i så fall av er till mig så vidarebefordrar jag dessa.

Bilder tagna från Blocket. Upphovsrättsinnehavare? Kontakta mig.

Historiens vingslag

Fram tills ganska nyligen trodde jag det fanns två alternativ för vingen på impact bumper-Porscharna (d.v.s. årsmodellerna 1974-89); Man kunde ha vinge. Eller inte.
Ovanstående bild, hämtad från internet, avslöjar dock att det fanns flera olika alternativ för hur dessa kunde se ut, och de varierades en hel del under denna karossmodells levnad.

Jag har i några tidigare inlägg berört ämnet Porschevingen och dess utveckling genom historien och tycker nu att det är på plats med en regelrätt översikt. Trots att bilden ovan säger mer än tusen ord i ämnet så tänker jag flika in lite text också, mest för att förtydliga.

De olika Porschevingarna som syns är i tur och ordning:

• Tidig carreravinge, snarlik den s.k. whale tail som monterades på Turbo 3,0.
• Ingen vinge, 911:ans enda tänkbara utseende fram till 1973.
• Två sena carreravingar, tillval som monterades på 911 SC och 3,2 Carrera.
• Två Turbo 3,3-vingar, extrautrustning på samma modeller.

För att göra det hela ännu krångligare gick det även att få sin Carrera 2,7 -74 med en klassisk duck-tail, men det lämnar jag därhän och nöjer mig med att publicera ett bildexempel. På denna bild syns även den nedre frontspoilern som för högfartsstabilitetens skull måste ackompanjera bakvingen.

Pictures taken off the Internet. Own the copyright? Contact me.

På väg mot Nirvana

De flesta bilar går efter avslutad tjänstgöring någorlunda liknande öden till mötes; de pressas ihop till små kuber, återvinns till konservburkar eller dumpas vid en vägkant. Dock finns det ett litet fåtal bilar som istället för att rulla genom pärleporten konverterar till bilvärldens svar på hinduismen, och som därigenom garanteras nästintill evigt liv. De som omregistreras till A-traktorer.

Dessa fordon hålls rullande med gaffatejp, ståltråd och en stor portion bondtur. Och inte ens när de är nedgångna bortom räddning så tillåts de dö. Då flyttas helt enkelt papper och registreringsskylt över till ett något mindre förfallet objekt, och deras livscirkel fortsätter liksom hade de återfötts.

Igår, på en av mina promenader i senvintersolen hittade jag två lysande exemplar av dessa reinkarnerade reliker.

Här har vi en Ford Transit av 1970 års modell. Enligt bilregistret så är den röd men som syns så har den fått ett färgschema typiskt för A-traktorer; svartrollad.
Under årens lopp har den bytt ägare inte mindre än 33 gånger, vilket även det är typiskt för denna fordonstyp. De köps av motorintresserade 15-16-åringar som kör dem tills de tar sitt B-körkort och sedan säljer traktorn vidare till en ny 15-16-åring. Reinkarnation i ägarleden också, således.

Traktor två är sinnebilden av hur en A-traktor ska se ut: Duett med träflak och gangsterkeps, lackad av någon som tröttnade efter det att grundfärgen applicerats. Jag kan inte ge er någon ytterligare information än det uppenbara, eftersom ägaren har plockat bort den lagstadgade främre registreringsskylten.

Jag är kluven i mitt förhållande till A-traktorer. Som uppvuxen på landet så förstår jag tjusningen med att köra något som i praktiken är en bil (om än en mycket långsam sådan) ett par år innan man egentligen får köra. Samtidigt så inser mitt vuxna jag att de inte fyller någon som helst funktion. Men det gör ju å andra sidan inte en Porsche heller, egentligen. Så vilken rätt har jag att smäda en världsreligion?

Blocket i backspegeln IV: Dubbelspelaren

Denna bil är en av ganska få tidiga nioelvor som legat ute på Blocket i två omgångar; först i augusti 2009 och därefter i januari förra året. Enligt annonserna är bilen i ett mycket bra skick, och eftersom den sedermera hamnade i en bekants ägo så kan jag intyga att så verkligen är fallet.
Den har endast tillryggalagt runt 15 000 mil och har undgått att förädlas av någon av sina tolv tidigare ägare.

I en tidigare "Blocket i backspegeln" gjorde jag er uppmärksamma på den tidiga Carreraspoilerns utseende. Denna sjuttioåtta är extrautrustad med en modernare turbospoiler, vilken känns igen på den extra stora gummikanten runt vingen. I mitt tycke är denna vinge en av de fulare, i synnerhet på en bil utan turbobreddning. Vingen blir liksom för stor för bilen i övrigt. Tydligen tyckte bilens nya ägare också det, eftersom vingen nu är bortplockad.

Bilder tagna från Blocket. Upphovsrättsinnehavare? Kontakta mig.

Om det som inte göms i snö

Frekventa läsare av denna blogg vet att jag ofta gnäller över att man inte ser några intressanta bilar på vintern. Och visst står de flesta entusiastbilarna undangömda under den mörka delen av året. Men här kommer några bevis på att det ändå inte är helt stelfruset i leden:

Denna Aston Martin DB9 Volante stod parkerad direkt utanför entrén till mitt jobb. Vi får väl kalla utsikten löneförmån.

Denna Porsche 996 Carrera 4S sågs utanför McDonald's i Åkersberga. Det är något med sportbilar i snö som får mig att tänka på exklusiva schweiziska skidanläggningar och vackra kvinnor i päls och diamanter. Och förstås på snabbmatshak i förorter.

Vid sidan av lyxbilarna är det mest fransoser som jag har sett i vinter. Tidigare har jag ju gett er såväl en Citroën 2CV som en BX Break, och nu är det dags för en baguettebärare till; en Renault Rapid. Detta är alltså en personbil som är baserad på en transportbil som är baserad på en personbil, och tillika en bil som aldrig såldes i Sverige. Exemplaret på bilderna är av årsmodell 1996 och importerades till Sverige 2003. En modern efterföljare till R4 Laban eller, om man så vill, en föregångare till Kangoo. Jag föredrar förstås det förstnämnda. Skicket är som sig bör på en fransk bruksbil; rätt risigt.

Och på tal om Frakrike; Se här vad som dyker upp efter några dagars töande; En dumpad Peugeot 205. Snart kommer de alla vara borta från gatubilden och vi kommer undra var de tog vägen, dessa snygga småbilar som faktiskt var småbilar på riktigt.