På väg mot Nirvana

De flesta bilar går efter avslutad tjänstgöring någorlunda liknande öden till mötes; de pressas ihop till små kuber, återvinns till konservburkar eller dumpas vid en vägkant. Dock finns det ett litet fåtal bilar som istället för att rulla genom pärleporten konverterar till bilvärldens svar på hinduismen, och som därigenom garanteras nästintill evigt liv. De som omregistreras till A-traktorer.

Dessa fordon hålls rullande med gaffatejp, ståltråd och en stor portion bondtur. Och inte ens när de är nedgångna bortom räddning så tillåts de dö. Då flyttas helt enkelt papper och registreringsskylt över till ett något mindre förfallet objekt, och deras livscirkel fortsätter liksom hade de återfötts.

Igår, på en av mina promenader i senvintersolen hittade jag två lysande exemplar av dessa reinkarnerade reliker.

Här har vi en Ford Transit av 1970 års modell. Enligt bilregistret så är den röd men som syns så har den fått ett färgschema typiskt för A-traktorer; svartrollad.
Under årens lopp har den bytt ägare inte mindre än 33 gånger, vilket även det är typiskt för denna fordonstyp. De köps av motorintresserade 15-16-åringar som kör dem tills de tar sitt B-körkort och sedan säljer traktorn vidare till en ny 15-16-åring. Reinkarnation i ägarleden också, således.

Traktor två är sinnebilden av hur en A-traktor ska se ut: Duett med träflak och gangsterkeps, lackad av någon som tröttnade efter det att grundfärgen applicerats. Jag kan inte ge er någon ytterligare information än det uppenbara, eftersom ägaren har plockat bort den lagstadgade främre registreringsskylten.

Jag är kluven i mitt förhållande till A-traktorer. Som uppvuxen på landet så förstår jag tjusningen med att köra något som i praktiken är en bil (om än en mycket långsam sådan) ett par år innan man egentligen får köra. Samtidigt så inser mitt vuxna jag att de inte fyller någon som helst funktion. Men det gör ju å andra sidan inte en Porsche heller, egentligen. Så vilken rätt har jag att smäda en världsreligion?