söndag 1 maj 2011

En alfahanne

Av de sjuttiotalsmodeller som överlevt in i åttiotalet så är nog Alfa GTV, tillsammans med Lamborghini Countach de som bäst bär upp det senare årtiondets plastprål. För ett par veckor sedan passerade jag denna åttiotrea, vilken stod parkerad i motljuset utanför min arbetsplats.
Bilen här är den fyrcylindriga versionen, på två liter och 130 hk.

GT:n lanserades 1974 som en karossvariant på Alfettan, då med Alfas 1,8-liters raka fyra. 1976 ersatte Alfetta GT den s.k. Bertonecoupén, varvid antalet motoralternativ ökade till att omfatta 1,6- och 2-litersmotorer, vid sidan av den tidigare 1,8:an. Från början kallades endast tvålitersversionen GTV, de andra kallades Alfetta GT. 1981 försvann de mindre motoralternativen, och Alfetta GTV döptes om till GTV 2,0. Senare samma år lanserades även GTV6, med en 2,5 liter stor V6 under huven.

Som varandes barn under 80-talet så minns jag tydligt när GTV:erna inte var en helt ovanlig syn i stadsbilden. Jag tyckte redan då att det var en av de tuffaste bilarna jag sett, och det är en åsikt jag har kvar än idag.
Framförallt gillar jag att man, på typiskt Alfamanér, har satt formgivningen i absolut främsta rummet. Se till exempel de bakre öppningsbara rutorna, vilkas form och diminutiva storlek är uppenbara offer på linjeföringens altare.

3 kommentarer:

  1. Jag håller med om att GTV klarade resan från 70- till 80-talet bra och att det är en läckerbit. Jag tycker dock att axelavståndet kan se lite kort ut. Det blir mycket "tyngd" bakom bakhjulen om man ser bilen från sidan.

    SvaraRadera
  2. Det kanske ligger något i det du säger. Ironiskt nog hade ju ökat axelavstånd även möjliggjort att en större del av bakrutorna kunnat öppnas.

    SvaraRadera
  3. Jag tycker tvärtom att det ger rätt proportioner på en bil.

    Jämför med dagens bilar som har det motsatta förhållandet (undantaget bmw), tillverkarna kan ju inte visa dem i profil utan att skämmas.

    SvaraRadera