Habo revisited

I förrgår var det äntligen dags för högtiden som för Porscheälskarna är heligare än julafton. Dagen då frugan får ta ungarna och sköta hemmet. Dagen då biltokarna tillåts vara biltokar och utan restriktioner umgås med andra biltokar. Kort sagt; Släktträffen hos Ferdinand.se i Habo.

Morgonmöte i Botkyrka

Vi var fem ekipage från Stockholmstrakten som möttes upp på en mack i Botkyrka, för vidare karavankörning söderöver. In i det sista var det osäkert om vi skulle bli fulltaliga, då en bil hade problem med en trilskande laddningsregulator och en annan inte var helt regntät, men till slut gav vi oss i alla fall i sakta mak iväg. Efter en kort stund tröttnade dock två av deltagarna på detta sakta mak, och vår kvintett delades upp i en trio och en något mera dynamisk duo.

Paus i Gränna

I höjd med Ödeshög hade vi tröttnat på E4:ans monotoni och svängde av för att istället njuta av den episkt vackra turistvägen längs med Vättern. Här fick vi även en välbehövlig dos solsken, vilket ytterligare förstärkte välbefinnandet.
Strax utanför Gränna möttes vi upp med den snabbare halvan av karavanen och åkte nu i samlad tropp tills det var dags att köra ut på motorvägen igen. Då tröttnade vi alla fyra på det tidigare omnämnda sakta maket, och lämnade följaktligen deltagare nummer fem bakom oss.

Väl framme i Habo var det idel handskakningar och ryggdunkar, och den där känslan av frihet som man som bilnörd får när man vet att man är bland likasinnade.

En radda targor

Även om det inte var någon direkt variation på bilmodellerna som dök upp (en 914 undantaget) så var det stor variation i skick på bilarna. Å ena sidan kom vi en helt nyrenoverad 911S Targa -70 i den mycket tidstypiska färgen blutorange...

...och å andra sidan fanns denna helt orenoverade och av Kaliforniens sol patinerade 911SC -80. Om ni vill följa denna bils öden och äventyr så har ägaren en blogg.

Hemfärden företogs i en om möjligt ännu mindre karavan tillsammans med den icke regntäta 912:an. Summa summarum tillryggalade jag 81 mil, med 0,8 liter milen i snitt. Inte så illa pinkat för en 29 år gammal sportbil med drygt 200 hk!

Bildfrossa:

Back to life, back to reality

Eftersom mina senaste inlägg har präglats av skinande blanka sportbilar så är det nu hög tid att ta ner saker och ting på jorden igen. Ett bra sätt att göra detta på är genom att presentera bilder av två välanvända bruksbilar från två olika decennium och två olika världsdelar. Sagt och gjort, håll till godo!

Vår upptäcktsfärd tar avstamp på hemmaplan, på en parkeringsplats i Täby. Där stod denna bedagade Volvo Amazon -66 parkerad. Den är visserligen smutsig och matt i lacken, men verkar ändå förvånansvärt rostfri med tanke på den styvmoderliga behandlingen som den nuvarande ägaren (nummer tolv i ordningen) verkar utsätta den för. Den har t.ex. inte besiktigats sedan 2007, men jag känner mig ganska säker på att den inte har stått på denna parkeringsplats sedan dess. Dels för att det fortfarande är luft i däcken, dels för att det inte sitter en enda liten P-bot i framrutan.

Eftersom bilen saknar mycket av den krom som annars pryder Amazonen (bl.a. Volvotexten och kråkan på motorhuven) så kan denna bil vara en av de påvert utrustade Amazonerna, vilka ironiskt nog kallades Favorit. Dessa hade endast 3-växlad låda och drevs framåt -hjälpligt- av B18-motorn.

Vi reser vidare i såväl tid som rum, och hamnar i Japan, tjugo år framåt i tiden. 1986 registrerades nämligen denna Mazda 626 för första gången. Sedan dess har den hunnit med tio ägare och 24 000 mil. Att döma av skicket så har minst 22 000 av dessa skett på saltade vintervägar.

Jag gillar japanska åttiotalare. De är så förnuftiga och så tråkiga att de på något vis blir intressanta. Sedan gav ju en Japanresa mig fördjupad insikt i filosofin bakom dessa bilar, läs mer om detta här.
Mazda 626 har alltid varit populär i Sverige, och denna modell är inget undantag. Min kollega Bilspanaren har publicerat inte mindre än två inlägg om denna modell på ganska kort tid, varav det ena handlar om den inte jätteglamourösa tvådörrars coupéversionen.

Idag: ingen bilspotting, inga åsikter, ingenting.

Igår ägnade jag ett par-tre timmar med slang, svamp, bilschampo, sämskinn, polertrassel och vax åt att göra Porschen fin inför träffen i Habo på lördag. Dessutom gick jag rond nummer tre mot den trilskande stereon. Resultat? Blandad kompott. Bilen glänser vackert och efter ett par timmars vila så kunde jag slå in koden i stereon igen. Dessvärre var även denna kod fel, så nu är jag tillbaks på ruta ett igen. Dessutom glömde jag att ta en bild av den nytvättade, så ni får snällt hålla till godo med en ur arkivet, bland gott sällskap på förra årets träff.

Fredag: Ferrarin från Florida

När helgen närmar sig, och när dåligt väder avlöses av bättre så kommer de fram igen; de italienska fullbloden. I fredags var det en dag av just denna sort, som lockade fram dessa exotiska skapelser ur sina tilläggsisolerade, luftkonditionerade bon. Ägaren till en av dessa skapelser fattade det för mig gynnsamma beslutet att ta en tur till stället där jag arbetar och parkera just utanför.

Alla av er ser säkert att det är en Ferrari, och de av oss som någonsin sett ett avsnitt av Magnum, P.I. ser nog också att det är en 308. Den riktigt skarpögde kanske till och med har upptäckt sidomarkeringsljusen, de helorange blinkerslamporna fram, de markerade stötfångarna och den lilla registreringsskylten som avslöjar att det handlar om en USA-import. Vad som däremot är omöjligt att se är att bilen är av årsmodell 1984, och alltså en QV. QV står för quattro valvole, eller på svenska fyra ventiler. Vissa saker låter vackrare på italienska!

Om man bortser från de Amerikaspecifika detaljerna, vilka oftast gör bilar fulare, så uppskattade jag verkligen skicket bilen var i. Enligt Transportstyrelsen har bilen gått runt 6000 mil, vilket för en Ferrari är ganska långt, och det speglas i skicket. Inte så att bilen verkar sliten, men patinerad. Lacken hade den där lätt åldrade glansen och skinnet på sätena var lagom inslitet, likt det på en välanvänd plånbok. Att fälgarna är original, och däcken som klär dem är smala och med klassiskt hög profil är andra positiva saker. Och så är ju färgkombinationen den i sammanhanget rätta rosso corsa med läder i crema.
Bilen ankom svensk hamn 1999, efter 15 år i Staterna. Enligt registreringsskyltshållaren såldes bilen av Bob's Toy Cars(!) i Fort Lauderdale, Florida.

Ferrari 308 lanserades redan 1975 som en ersättare till en av världens vackraste bilar; 246 Dino. De första bilarna hade kaross i glasfiber, innan man 1976 bytte material till stål. 1981 ersattes de tidigare Weberförgasarna till Bosch K-jetronicinsprutning, vilket medföljde en sänkning av effekten från 255 till 214 hk. Två år senare höjdes effekten igen, nu till 240 hk, i och med introduktionen av fyrventilstoppar (den tidigare omnämnda QV).
1985 ersattes 308:an av den nästan identiska (men lite fulare) 328:an, vilken senare ersattes av den ännu fulare 348:an, vilken i sin tur ersattes av den snyggare 355:an. Men det är tre helt andra historier.

Flô daj!*

I avdelningen lämpliga dragbilar som inte låter som det har jag nu hittat någonting som överträffar Corvetten från början av April. Denna gång handlar det om en Porsche 928S från 1981. Här säkerställer en 4,7-liters V8 på 300 hk att flyttlasset kommer fram i tid, även om det kanske inte är riktigt i samma skick som vid avfärden. Dessutom gör Porschens höga tjänstevikt att man får dra hela 1580 kg på B-körkort. Alltså fungerar denna bil alldeles utmärkt till dragbil för husvagnen, om man nu är en sådan som njuter av att irritera sina medtrafikanter till vansinne.

Oavsett om den har dragkrok eller ej så är en 928 (så länge elektroniken fungerar) en mycket prisvärd sportbil; kraft i överflöd och fantastiska långfärdsegenskaper. Bilen här är till exempel till salu för 35 000 kr, visserligen obesiktigad sedan hösten 2009 men med fungerande AC. Priserna på 928:or hålls nere av rädslan för omnämnda elfel, men är på uppgång. Köp bilen, dra några lass och spara sedan som investering! Annons här.

*Göteborgska för "vill ni vara så vänlig att flytta er?"

Bild tagen från Blocket. Om du innehar upphovsrätten och motsätter dig publicering, kontakta mig.

Ingen tävlan på lika villkor

I Dagens Nyheters sportbilaga står det idag om kvinnors vardag inom motorsporten. Föga överraskande berättar de intervjuade historier om de sexuella trakasserier och de kränkningar som de måste stå ut med i jakten på sponsorer. Mest känd är förstås Volkswagens sportchef Kris Nissens trakasserier av Tina Thörner. I artikeln berättar även den svenska motorcyklisten Annie Seel om den "teflonhud" som hon tvingats utveckla som skydd mot gubbsjuka inviter.

Naturligtvis är detta mycket nedslående, men jag känner samtidigt glädje över att man nu tar bladet från munnen och talar om situationen som den faktiskt ser ut. När jag dessutom på nästa uppslag läser att samma Seel anordnat en kartingtävling bara för kvinnor så ställer jag mig upp och applåderar.

Montering i nivå med instrumentpanelen, montering i nivå med kabeldragningen

Igår spenderade jag ytterligare en stund tillsammans med min nygamla stereo. På inrådan av en av mina läsare (Tack Johan!) plockade jag bort monteringsramen, för att radion skulle hamna i nivå med instrumentpanelen i övrigt. Dessvärre fanns inget bra sätt att fästa den på baksidan, varför jag har blivit tvungen att göra en liten abrovinsch där, medelst en möbelvinkel och ett buntband. Crude but effective, som engelsmännen säger. Eftersom framtiden i sitt sköte ändå håller allmän uppsnyggning av elarbetet medelst lödkolv och krympslang, så får det duga för stunden.

Stereon före ingreppet, hängandes halvt utanför instrumentpanelen

Monterad som Gud och Porsches ingenjörer avsåg.
Kan tas för fabriksmonterat, om man inte studerar fästmetoden.

Vad gäller lösningen på kodproblemet så har jag gjort saker och ting värre genom att slå in fel kod tre gånger, och härigenom låst hela stereon. Efter vad jag har läst mig till så kan man nollställa en gammal Blaupunkt genom att låta den stå på i någon timme. Förhoppningsvis får jag igång den innan helgen efter nästa, då det återigen är dags för Porscheträff i Habo, vilket betyder att knappa åttio mil ska avverkas på en dag. I värsta fall får jag väl montera den gamla stereon igen, för visst blir en resa bättre med ett bra soundtrack!

Den gamle och navet

Den nyss avslutade helgen spenderade jag i mina barndoms trakter, där min sambo och jag i lördags knöt äktenskapens band, så nu är min ungdom över och jag har blivit ärbar!

Eftersom dagens inlägg kommer handla om gubbilar så är min ungdoms avslutande en alldeles utmärkt plats att göra avstamp i. För säkert har ni, liksom jag, många gånger undrat vad det är som gör att vissa bilmodeller i (mycket) större utsträckning än andra förknippas med grånade herrar i keps och beige sportjacka.
Mycket handlar förstås om färg på bilen, en nyans som matchar nämnda sportjacka kommer ju aldrig att bli populär bland yngre bilister. En annan typisk gubbmarkör är att bilarna ofta är påvert utrustade basmodeller.

Men detta ger oss bara halva sanningen. För hur kommer det sig att vissa bilar, trots beige lack och med endast bokstaven L på bakluckan ändå inte får den självklara stämpeln som gubbil? För att utreda detta vidare listade jag i huvudet några av de bilar som jag ser framför mig när jag tänker på gubbilar; Volvo 142 och 242, Ford Orion, VW Jetta och Saab 99. Dessa har en sak gemensamt; Samtliga är (eller gick att få som) tvådörrars sedaner. Denna karossform går hand i hand med den låga utrustningsnivån: De är opraktiska, men billiga. Den typiska gubben har inget behov av en praktisk bil. Han transporterar sällan saker i bagagerummet, och aldrig folk i baksätet. På sin höjd transporterar han en fru, som då förstås sitter bredvid i framsätet.

Så i detta inlägg hyllas männen i beigea sportjackor genom att jag presenterar ett par gubbilspottingar. Volvo 142 och 242 har redan figurerat här på bloggen, och någon Ford Orion har jag dessvärre inte hittat. Kvar är då VW Jetta och Saab 99, vilket ändå inte är så illa.

Denna Jetta stod parkerad utanför mitt jobb, en plats som tidigare visat sig lämplig för spottningar av det mera exklusiva slaget men som alltså duger gott även för mera jordnära transportmedel.

Denna -85:a är inne på sin andra ägare och snikfaktorn är hög: CL-markeringar i stället för sidoblinkers och plåtfälgar med enkla (men snygga) navkapslar. Jag undrar dock om fälgarna var vita från fabrik eller om det är ägare nummer två som har försökt sig på lite s.k. styling.

Saab 90 måste ändå vara gubbilarnas okrönte konung. Hur många av nybilsköparna var under sextiofem? Denna åttiosexa har faktiskt hunnit med tre ägare men är fortfarande i ett oklanderligt skick, bortsett från en ful repa på bakskärmen.

Även denna bil har sina ursprungliga plåtfälgar med navkapslar i rostfritt. Dessa påminner inte så lite om hjulen från en sextiotals Alfa Romeo, och är hjärtknipande stiliga. Egentligen är hela bilen ganska snygg, i synnerhet rakt från sidan. Den har en ganska rakryggad hållning och ser ganska nätt ut, utan att för den skull verka ömtålig.

När jag var liten var navkapslar standardutrustning och aluminiumfälgar lyx, och kanske är det nu dags för en renässans för fälgar i stål, med kåpor i rostfritt som skydd för hjulmuttrarna? Våga vägra lågprofil!

Här fanns den tid som flytt

Under en djupdykning i historiens annaler hittade jag följande guldkorn från den 23 augusti 2009. Under den tiden bodde vi fortfarande i Göteborg, men bilderna är från ett besök i Den Kungliga Hufvudstaden.

Först ut är en BMW 2000 Touring från 1973. Detta är en s.k. livsstilskombi från trettiotalet år innan begreppet livsstilskombi blev ett vedertaget begrepp. Dessa bilar var aldrig speciellt vanliga, och med tanke på hur snabbt de rostade så är det ett under att detta exemplar fortfarande är med oss. Men som bilderna avslöjar så har inte heller denna helt sluppit undan korrosionens glupska käftar.

Nästa glimmande partikel att vaskas fram är denna Lada Niva från 1996. Jag vet att den egentligen är alldeles för ny för att platsa här på bloggen, men det skulle lika gärna kunnat vara en -86:a eller en -77:a. Och med tanke på med vilken fart Nivornas plåt oxideras så är 13 år (som bilen var vid fototillfället) en ansenlig ålder.
Dessutom har den så snygg dekor, vars färgschema inte heller direkt skriker sent nittiotal. Och så är det den första Ladan här på bloggen. Anledningarna till publicering är många!

Nästa bil att fastna på film -nåja, minneskort- är en Dodge Dart -64. Bilen är den s.k. 270-modellen, vilken var rikligare utrustad än den enklare 170. Bilen här importerades 2000 och har den större 3,7-liters raka sexan på 145 hk.

Sist och kanske inte minst, men i alla fall med sämst bild, har vi en bil som övertrumfar BMW:n vad gäller ovanlighet: Alfa Romeo SZ. Denna smått mytiska bil tillverkades mellan år 1989-91 i endast 1036 exemplar, varav ca 100 exporterades till Japan. Tekniskt sett baserades den på den mycket mindre upphetsande Alfa 75. Framdrivningen sköttes av Alfas skönsjungande 3-liters V6.

På spaning efter den tid som flytt

Som jag skrev i mitt förra inlägg så har jag idag varit ledig. Eftersom vädret visade sig från sin bästa sida beslutade jag mig för att ta en liten tur med Porschen. Jag valde att styra kosan norrut, längs den s.k. kustvägen (vilken visserligen går längs med kusten, men inte så nära att man ser havet någonstans). Roslagen visade sig från sin bästa sida; strålande sol, lagom varmt och denna tårdrypande vackra väg.

Jag gjorde ett stopp vid Wira bruk, en alldeles sagolikt idyllisk plats. Strax bredvid bruket låg något som såg ut att ha varit en bilverkstad.

Den var sedan länge igenbommad, men en dörr på kortsidan var det inte. Min nyfikenhet och fascination för sådana här ställen drev mig till att titta in. Rummet till vänster innanför dörren upptogs av en stor oljetank och dito panna, men rummet till höger var desto mer intressant.

Det var inte särskilt stort, ca. 20 kvadratmeter. I hörnet hängde ett antal gamla elektriska installationer. På väggen såg det ut att en gång ha hängt en anslags- eller griffeltavla vilket gav rummet en känsla av klassrum.

Hörnet var avdelat till förråd, i vilket det stod tre gamla Nilfisk-dammsugare. Sådana fynd kittlar mig lite extra, eftersom det vittnar om att de sista personerna som lämnade huset räknade med att återvända. På golvet utanför stod ett gammalt Electrolux-kylskåp och på detta en kartong som en gång i tiden innehållit borsyra, bäst före november -73. Vad den nu innehöll undersökte jag inte närmare.

För den som, liksom jag, fascineras av denna typ av övergivna miljöer rekommenderar jag varmt ekonomie doktor Jan Jörnmarks hemsida.

Väl hemma så hittade jag i närheten av garaget ett annat utrangerat föremål; en gammal sidventilsmotor. Hur den hamnat där kan man bara spekulera i, men den låg utanför en halvt förfallen gammal stuga, så förmodligen har den någon gång legat där inne. Det kanske är dags för en ny etikett här på bloggen; sparespotting. Denna kan användas när jag hittar reservdelar, snarare än bilar. Dit hör förstås även Hundkojan som jag hittade i november.

För att visa att jag inte har glömt att denna blogg i huvudsak handlar om bilar, bjuder jag på tre bilder från parkeringen vid Wira bruk, som idag fick celebert besök:

En klen tröst

Som inbiten carspotter så får man lära sig att hantera frustrationen som uppstår när man ser en intressant bil men inte har möjlighet att fotografera den. Normalt sett lyckas jag ganska enkelt behålla mitt lugn, men idag har mitt tålamod frestats av att jag sett ett stort antal bilar som skulle göra sig bra på denna blogg. För att ni ska få en bild av situationen utan att få någon bild av bilarna så ger jag er, på klassiskt kvällstidningsmanér, "hela listan":

• 70-tals Chevrolet Camaro
• 2 st VW typ 1, varav en med tidstypisk barnvagn på tidstypiskt bagageräcke
• Jaguar XJS
• BMW 3-serie med E21-karossen
• 60-tals Ford Mustang HT
• Ferrari 355
• Lamborghini Gallardo Spyder
• Lancia Delta Integrale i ökenrallyskrud
• Mercedes W114 coupe
• Mini Cooper
• 80-tals Pontiac Firebird
• Renault Clio V6
  
• Icke identifierad kromprydd amerikansk 60-talsbil
  

För att hålla er och mig själv någorlunda glada ger jag er idag istället två bilder på en grön Polo. Det är dock roligare än vad det först låter, eftersom det verkar handla om lillasystern till den Passat som för tre veckor sedan presenterades här.

Volkswagen har alltid vinnlagt sig om att ha ett enhetligt formspråk mellan sina olika modeller, och sällan har detta dragits så långt som under den andra halvan av 1970-talet. Skillnaderna i formgivning modellerna emellan överträffas många gånger om av likheterna. Så få är skillnaderna att jag faktiskt fick anstränga mig för att hitta några andra än den rent storleksmässiga. Studera t.ex. kofångarnas utseende, de runda strålkastarna, de liggande bakljusen och antydan till "flying buttresses" kring bakrutan.

Denna Polo är av årsmodell 1977, d.v.s. samma som Passaten, och pryds av samma ärtgröna färg. Som ni ser är Polon dock i betydligt sämre skick, utan grill och med gummistroppar som motorhuvslås. Om man skulle lossa stropparna och kika under huven så skulle man hitta en fyrcylindrig motor på knappt 900 kubik och 34 hk, samma antal som en bubbla -61.
Under sin levnad har den haft 10 ägare och vid den senaste besiktningen, i mars i år, var mätarställningen 6673 mil. Jag gissar att mätaren har gått ett eller ett par varv.

På måndag är jag ledig. Då ska jag ta med kameran och åka på utflykt, på jakt efter nytt material. Kanske jag hittar en grön Golf. Sjuttiosjua.