Den "ironiska" generationen

I ännu ett infall av eskapism så flyr jag till mina drömmars plats; Arninge. Ofta hör man att folk med entusiastbilar gärna parkerar bredvid andra entusiastbilar. "För att undvika dörruppslag från oaktsamma bilister", hävdar säkert de flesta. "Och för att det ser trevligt ut" är jag inte sen att inflika. Objekten för dagen är två sextiotalare, något bedagade men ändå med ägare som uppenbart bryr sig om dem. Varför väljer man annars att utrusta sin Chrysler 300 med breda däck och fälgar? I mina ögon en något missriktad omtanke, men ändå bevis för att detta är ägarens ögonsten.

En Chrysler 300, alltså. Dessa kallas 300 non letter series, för att skilja dem från den lyxigare letter series, som i sin tur fick sitt namn av att varje årsmodell fick en ny bokstav ur alfabetet. Bilen här är av årsmodell 1965. Den kom till Sverige 2009, gissningsvis från USA, och har sedan dess hunnit med hela fem ägare.

Som brukligt är hos amerikanska bilar hittar man under motorhuven en V8, och som brukligt har denna ganska stor cylindervolym. 7,2 liter för att vara exakt.

Amazonen bredvid har råkat ut för s.k. dekaltrimning, ett djärvt tilltag av dess ägare om man betänker vilket fint skick den verkar vara i. Eftermarknadsemblem på bakluckan förfular vilken bil de än sitter på, men i detta fall gränsar det till helgerån. Dock måste jag säga att jag gillar de röda fälgarna med snobbringar. Hade ägaren nöjt sig där, så hade han/hon fått antydan till hot rod-tappning på bilen, men klisterkromet där bak förstör intrycket. Det är som att tillsätta en nypa chili för att få lite lagom sting på fläsket och löksåsen, för att sedan dränka hela anrättningen i ketchup. Det blir liksom för mycket. I och för sig är ju de från sent 60- och tidigt 70-tal kända som den ironiska generationen, så kanske är det det det handlar om?

Lyckligtvis är det ju en smal sak att plocka bort plastkromet, t.o.m. något enklare än att separera ketchup från löksås. Husmansrätten är en -67:a och den klåfingriga/humoristiska ägaren är nummer sex i ordningen.

Nyhetstorka i biltrafiken?

Nu är det hög tid att skörda frukterna av mitt hårda arbete. Och med hårt arbete menar jag förstås "köra omkring i min Porsche och bli fotograferad" och med frukter menar jag förstås biltidning. Eller, för att uttrycka mig något mindre svårbegripligt; numret av Teknikens Värld Klassiska Bilar till vilket min bil fick agera omslagsflicka har äntligen landat i handeln. Till min stora förvåning (och glädje) har man ägnat den hela tre(!) uppslag plus omslaget. Det är inte utan att jag ställer mig frågan om den i dagstidningssammanhang så välkända nyhetstorkan spillt över på de motorinriktade tidskrifterna, när man väljer att ge min gamla elva så stort utrymme.

Att Porsche 911 är något av en vattendelare bland bilintresserade är knappast någon nyhet. Antingen älskar man dem (jfr. James May, Richard Hammond) eller så avskyr man dem (jfr. Jeremy Clarkson). Det intressanta med detta är att det oftast tycks vara skribenter från den första gruppen som testar modellen i fråga, men att den reporter som skrev om min bil inte verkade vara något riktigt 911-fan, vilket på sina ställen i texten lyser igenom. Detta skall dock inte tolkas som någon kritik, utan bara ett kallt konstaterande. Å andra sidan kan jag också kallt konstatera att han körde bilen i sammanlagt fem-tio minuter i högst 40 km/tim (för att få till bra bilder), och att detta är en något för kort tid och något för låg hastighet för att riktigt kunna insupa bilens karaktär.

Naturligtvis har ett par faktafel smugit sig in i artikeln, men det är jag en tillräckligt stor människa för att förlåta. Jag är hur som helst mycket hedrad över publiciteten och hoppas på höga läsarsiffror! Och på tal om det; tidningen finns i handeln nu och kostar dig sextionio kronor.

Tillbaks i en ny verklighet

I lördags så anlände då tingesten som föranlett såväl flytt till kedjehus som inköp av kombi: vår förstfödde son. Dock har vi p.g.a. en enveten gulsot inte fått komma hem från sjukhuset förrän idag. Hans nedkomst och vår hemkomst firas lämpligast med bilspotting. Förstås.

Saab 96 -69 är fortfarande inte helt ovanlig som bruksbil och jag misstänker att denna är just en sådan, även om den kanske inte körs vintertid.

1969 var det första året för de rektangulära strålkastarna vilka ersatte den runda varianten och som följde med modellen ända fram till nedläggningen (och som återfanns på modellerna 99 och 90 ända fram till 1987). Den har dock kvar de eleganta kromlisterna på skärmarna, vilka inte försvann förrän 1971. Sammantaget gör detta bilen till en av de snyggaste 96:orna i mitt tycke, även om jag personligen hade valt en av årsmodell 1970. Detta för att man till detta år valde att koppla strålkastarna över tändningslåset för att man på så vis inte kan glömma ljuset på. Att inte flera biltillverkare gör på detta vis!

Bilen är inne på ägare nummer tio, och skicket vittnar om många års hård och trogen tjänst. Den var dock inte så rostig som man skulle kunna tro, men den hade däremot en ganska bucklig bakskärm.

Bilen och miljön uppmuntrar till fotomanipulativa eskapader. Det jag har gjort är att lägga på filtret 70's i Camera+.

Dags för mig att samla krafter inför nattens och morgondagens ljuva stunder av familjeliv; Amning (sköts av min fru), rapning (sköts av vår son) och blöjbyte (sköts av mig). Dessa ljuva stunder hade dock varit ännu ljuvare om de inte inträffade med fullt så korta mellanrum, men detta är ju svårt att påverka. Alltså, kära läsare, godnatt.

Vid stugan under bron mötas vi...

Sommaren börjar lida mot sitt slut, och så även min semester. I ett försök att krama ut det sista ur denna min favoritårstid så plockade jag igår ut Porschen och styrde mina färde till Café Brostugans parkering. Som vanligt var det gott om nyare bilar, men sämre ställt med de tidiga. Några åttiotalare, däribland min egen, och en gammal 356 hjälpte dock till med att få upp medelåldern till en hälsosammare nivå.

Min bil närmast kameran, bredvid en tidigare omskriven, välanvänd SC -80 och en Carrera som nästan blir en klyscha, röd och bevingad.

993:an beskrivs av många som "den sista riktiga Porschen". Jag vet inte vad man ska säga om det, men den sista luftkylda är det i alla fall. Här 1996 års Carrera 2, modifierad med diverse detaljer från RS-modellen.

En annan nästintill klyschig Carrera; en vit -85:a med vinge.

En helt fabriksny 997 Speedster gjorde en allt annat än diskret entré. Detta är en bil som inte tilltalar mig ett dugg, av den enkla anledningen att man helt enkelt byggt en bil som reklamavdelningen konstaterat att kunderna efterfrågar, med lagom mycket retrodetaljer inslängt. Dessutom lider den av den för Speedstermodellerna så typiska puckelryggen.

Den i särklass äldsta -och i mina ögon även den tuffaste- bilen; en 356A från 1959. Motorn är en standard 1600 på 60 hk. För den som inte har något att bevisa.

Guldkant på vardagen

Vi drar till med ett Arninge-fynd till; denna kväll en lyxigare laståsna. Eller vad sägs om solskyddsrand i vindrutan, extrakrom, snobbringar och skyport? Bilen är en Volvo 245 GL från 1980, bilen som signalerade att du lyckats extra bra i ditt jobb som resande säljare i trikå-/rep-/fröbranschen. Och, eftersom du inte var rädd att visa din framgång lite extra så såg du förstås till att betala extra för att få bilen i guldbrunmetallic.

Bilen är inne på ägare nummer sex och har under de tjugonio år som gick fram tills dess senaste besiktning rullat 33 000 mil.
Få bilar är så djupt rotade i den svenska folksjälen som just Volvo 240. Bara genom att titta på dessa bilder så hör jag i mitt huvud det säregna "blåsande" motorljudet från B21-motorn, klangen när förardörren stängs, gnisslet från kopplingspedalen och det hysteriska klickandet från bältesvarnaren. Och då är jag ändå Saabmänniska...

Vid ett par tillfällen (här och här) har jag ondgjort mig över den fula designen av fronten på Volvo 240 från 1979 och -80, men de gäller bara de enklare L- (luxe) och DL- (de luxe) modellerna. GL (grand luxe) fick de bredare, mera flärdfulla strålkastarna som syns här. Sedermera slopades L- och DL-beteckningarna och istället blev GL basmodell och GLT och GLE (touring respektive executive) de mera påkostade, men det är en annan historia.

Luftigare planlösningar

I förrgår bytte jag en form av inredningsarbete mot en annan. Jag har länge irriterat mig på mittkonsolen i Porschen som inte fyller någon vettigare funktion än att skramla när man kör. En gång i tiden huserade den en kasettbandshållare, men eftersom såväl den som kasettstereon sedan länge är förkomna så gjorde jag slag i saken och monterade ur den. Till saken hör att äldre 911:or inte har någon mittkonsol, så i och med mitt tilltag har jag gett kupén ett mera klassiskt utseende. Egentligen skulle även mattan bytas ut, men det låter jag bero tills finanserna tillåter (d.v.s. tills jag har köpt alla andra saker som borde köpas till Porschen).

Med mittkonsol...
...och utan.

Samma dag tog jag även en tur i sensommarvärmen. Under denna gjorde jag ett fynd som får anses som ganska märkligt om man betänker var det gjordes; långt från en flygplats.

Experimentflygplan kategoriseras av att vara amatörbyggda, oftast från byggsatser. Enkelt uttryckt är de för luftrummet vad kit-cars är för biltrafiken, och de känns igen på att registreringsbeteckningen börjar med X eller Y. Planet här är av konstruktion Avid Amphibian. Vid något tillfälle har den fått en smäll på stabilisatorn, och det skulle kunna förklara varför den nu står vid vägkanten med vingarna demonterade och en presenning över motorn. Få saker ser så sorgliga ut som till synes övergivna flygplan. Det skulle i sådana fall vara båtar på land, men sådana intresserar mig inte.

Opålitlig och obesiktigad

Man skulle kunna tycka att jag, eftersom jag har semester, borde ha obegränsat med tid att blogga men så är som ni säkert upptäckt inte fallet. Nu har jag emellertid fått en lucka mellan bilköp och husrenovering så idag bjuder jag på godbitar ur gatubilden. Ännu en gång är skådeplatsen Arninge, handelsplatsen med den tämligen missvisande sloganen "smidigare shopping".

En vecka innan julafton förra året publicerade jag bilder på en s.k. Solvallamerca tagna utanför ett köpcentrum i Stockholmstrakten och i dag är det dags för mera av samma vara. Då som nu stod objektet i fråga på vanprydande aluminiumfälgar - att folk inte begriper att navkapslar lackade i bilens färg är höjden av raffinerad elegans!

I inlägget från i december hade jag en utläggning om att ägarna till dessa bilar gärna stämplas som ganska dubiösa typer, och i detta fall verkar det befogat. Bilen här är nämligen obesiktigad sedan 1999, trots att den ser ut att kunna klara besiktningen på ett ganska enkelt sätt. På övriga punkter har denna 280SE ganska många rätt; Svensksåld med endast fyra ägare. För tolv år sedan hade den gått 21 000 mil, men det kan ha blivit några till sedan dess. Liksom i fallet med Camryn häromsistens pryds hatthyllan av ett par rejäla lådhögtalare, perfekt till årets upplaga av Träffpunkt 80 som ju har åttiotalstillbehör som tema.

PS. På en av bilderna syns även en del av mig, närmare bestämt lite av mitt långfinger. Jag gillar min iPhone 4 skarpt, men den som bestämde kameralinsens placering borde omplaceras till en avdelning där han/hon inte kan göra så stor skada.

PPS. Jag ser till min stora glädje att besökarantalet nu (med god marginal) passerat 10 000. Detta glädjer mig, inte minst eftersom jag för knappt ett år sedan jublade över 911 besökare! Tack till alla trogna och otrogna läsare!