I ännu ett infall av eskapism så flyr jag till mina drömmars plats; Arninge. Ofta hör man att folk med entusiastbilar gärna parkerar bredvid andra entusiastbilar. "För att undvika dörruppslag från oaktsamma bilister", hävdar säkert de flesta. "Och för att det ser trevligt ut" är jag inte sen att inflika. Objekten för dagen är två sextiotalare, något bedagade men ändå med ägare som uppenbart bryr sig om dem. Varför väljer man annars att utrusta sin Chrysler 300 med breda däck och fälgar? I mina ögon en något missriktad omtanke, men ändå bevis för att detta är ägarens ögonsten.
En Chrysler 300, alltså. Dessa kallas 300 non letter series, för att skilja dem från den lyxigare letter series, som i sin tur fick sitt namn av att varje årsmodell fick en ny bokstav ur alfabetet. Bilen här är av årsmodell 1965. Den kom till Sverige 2009, gissningsvis från USA, och har sedan dess hunnit med hela fem ägare.
Som brukligt är hos amerikanska bilar hittar man under motorhuven en V8, och som brukligt har denna ganska stor cylindervolym. 7,2 liter för att vara exakt.
Amazonen bredvid har råkat ut för s.k. dekaltrimning, ett djärvt tilltag av dess ägare om man betänker vilket fint skick den verkar vara i. Eftermarknadsemblem på bakluckan förfular vilken bil de än sitter på, men i detta fall gränsar det till helgerån. Dock måste jag säga att jag gillar de röda fälgarna med snobbringar. Hade ägaren nöjt sig där, så hade han/hon fått antydan till hot rod-tappning på bilen, men klisterkromet där bak förstör intrycket. Det är som att tillsätta en nypa chili för att få lite lagom sting på fläsket och löksåsen, för att sedan dränka hela anrättningen i ketchup. Det blir liksom för mycket. I och för sig är ju de från sent 60- och tidigt 70-tal kända som den ironiska generationen, så kanske är det det det handlar om?Lyckligtvis är det ju en smal sak att plocka bort plastkromet, t.o.m. något enklare än att separera ketchup från löksås. Husmansrätten är en -67:a och den klåfingriga/humoristiska ägaren är nummer sex i ordningen.
Inlägg
Jag är också sån där att jag gärna parkerar bredvid en gammal bil om tillfälle ges. Lackskador är väl inget jag bekymrar mig för utan anledningen att parkera min Pontiac bredvid ett annat entusiastfordon är lika enkel som konstig:
SvaraRaderaJag vill inte att min bil ska behöva stå där alldeles ensam.
Dessutom ger det ju en möjlighet till en pratstund med någon likasinnad
Den anledningen är bara konstig för någon icke bilintresserad - jag förstår precis! I mitt fall är det dock lika delar varsamhet om lacken och att skona den från ensamheten...
SvaraRaderaDet känns tryggt på något sätt. Jag tycker alltid min bil känns extra ensam på en stormarknadsparkering bland 9-5 kombi, XC90, A3, i20 eller vad de nu kan heta. Hyrda minibussar eller skåpbilar vågar jag dock aldrig parkera bredvid.
SvaraRaderaFinns förresten Chryslern med på topplistan över "Bilar med störst bagagelucka"?
Jag passar mig för bilar med barnstolar också, i synnerhet sådana för större barn (barn som är tillräckligt stora för att sätta sig i bilen på egen hand, men inte tillräckligt stora för att akta bilen bredvid...)
SvaraRaderaDu har rätt, jag har inte tänkt på det men den bakluckan är stor nog att landa en mindre flygplan på!
Osökt slår det mig att det är precis så men gör, omedvetet. Om det finns en äldre bil i närheten så parkerar man där.
SvaraRadera...enligt devisen "var skall sleven vara om inte i grytan?"
SvaraRadera