Menar ni verkligen allvar, Volvo?

Så har vi då nåtts av nyheten att våra svenska stoltheter har fått tillökning. Jag talar förstås om nya Volvo V40, vars utseende läckte ut på nätet i veckan. En bekant till mig med inblick i Volvos marknadsföringsstrategi när det gäller denna modell har berättat att man kommer dra stora växlar på det nya glastaket. En detalj som enligt Volvo är såväl unik som nyskapande.

Om man på allvar tror att allmänheten kommer luras av detta prat så tycks man inte hysa alltför höga tankar om sina potentiella kunder. Glastak har ju Peugeot sysslat med i gott och väl tio år, men inte heller de var ju först. Redan i mitten av femtiotalet kunde man njuta av solsken på flinten i Ford Fairlane Crown Victoria (inte ens här slipper man helt undan den rojalistiska uppståndelsen!) Skyliner, vars främre takdel gjordes i genomskinlig plast.

Men om man tänker på det så är ju detta bara en fortsättning på den under tjugo- och trettiotalet populära sedanca-karossen, i Amerika kallad Town Car, där chauffören satt oskyddad i den främre delen av bilen och dess passagerare åtnjöt lyxen att slippa bli regnade på, eftersom den bakre delen var täckt.

Fast å andra sidan, om man tänker på det ett varv till så torde ju idén till denna karossmodell vara tagen från 1800-talets hästvagnar, s.k. Coaches, där kusken satt under bar himmel framför eller ovanpå passagerarutrymmet. Så nej Volvo, ert glastak -som på bilderna dessutom ser löjligt litet ut- är vare sig unikt, nyskapande eller uppfunnet av er. Vi har synat er bluff, redan innan ni har spelat ut er hand.

Pictures taken off the Internet. If you own the copyright and disapprove to them being published here, please contact me.

Småstadens diskreta charmknuttar del III: Lukes pappas gamla bil

För tredje och sista(?) gången besöker vi så parkeringsplatsen i Hallstahammar för att där studera raggarbilen i dess naturliga miljö. Dagens objekt är verkligen ett praktexemplar där få av de i 140-kretsar populära stilgreppen saknas:

• Demonterad främre kofångare
• Sänkningssats (i sann raggaranda förmodligen bestående av kapade spiralfjädrar)
• Bortplockade lister
• Svartmålat krom
  
• Mattsvart lack
• Extraljus
• Tonade rutor
• Modernare aluminiumfälgar, i detta fall från en 260 från tidigt 80-tal
  
• Extramätare på instrumentpanelen

Det enda jag saknar är ett bakrutejalusi och kanske det för denna modell under 80-talet så populära tilltaget; dubbla bakljus.

Jag har, som ni säkert lagt märke till, svårt för s.k. styling, men jag måste tillstå att denna bil har något visst. Avsaknaden av krom och allt det svarta gör att den ser ganska ondskefull ut. Den har haft totalt arton ägare, så chansen är ju ganska stor att en av dessa var en fjunig Darth Vader, innan han rakade av sig moppemuschen och bytte upp sig till Dödsstjärnan.

Småstadens diskreta charmknuttar del II: Ettförtifemman

Efter mitt lilla utbrott över Porsche Sveriges avsaknad av PR-mässig tajming så återgår härmed verksamheten till det normala. Vi återvänder alltså till parkeringen i Hallstahammar för ännu en raggarbil, denna gång dock en bil som är en något vanligare syn i såväl stadsbilden som på denna blogg; en Volvo 145. Liksom Opeln i det förrförra inlägget så har även denna bil försetts med modernare fälgar och den tycks dessutom ha sänkts ett par centimeter, allt för det rätta raggarstuket.

Årsmodellen har mina Volvokunniga läsare säkert redan luskat ut; 1973. Det första året med den nya fronten och det sista med de smalare kofångarna.
Sedan bilen togs i trafik den 26 juli samma år har den hunnit med inte färre ägare än 22 och inte färre mil än 36 500. Någon gång under sin levnad har den även hunnit med att ha inte färre än fyra extraljus, men dessa lyser nu endast med sin frånvaro(!).

Det är alltid intressant att studera hur bilarnas storlek har förändrats under årtiondena. Att 145:ans barnbarnsbarnbarnsbarn V70 är betydligt större är inte speciellt förvånande, men att en Astra är så stor kom som något av en överraskning.

Menar ni verkligen allvar, Porsche?

Jag vittjade just brevlådan på dess innehåll, och fann däri en försändelse från Porsche Sverige. Av framsidan kan man utläsa mitt namn bland en massa andra namn, och avsikten är förstås att få mig att känna mig som en del av en exklusiv skara. En skara där man är du och bror med något slags elit. Så varför fylls jag inte av en oförställd glädje och jubel i mitt bröst? Kanske för att jag inte vill vara del av någon elit, kanske för att just denna samling namn inte är särskilt imponerande. Vem blir stolt över att buntas ihop med ett antal skådespelare vars talang sträcker sig från halvhyfsad, via medioker och usel för att till sist landa i Keanu Reeves liga? Är det meningen att jag ska kunna skryta över att jag råkar köra samma bilmärke som Victoria och Carl Philip? Jag? En övertygad republikan som skäms över att mitt hemland fortfarande krampaktigt håller fast vid ett odemokratiskt och heltigenom förlegat statsskick?
Vilken David som avses i listan är inte helt självklart, men min gissning är att man snarare avser mannen med de många frisyrerna och den anorektiska hustrun snarare än killen som slog ihjäl en jätte för ett par tusen år sedan.

Nej, hörni Porsche, det här får ni allt göra om. Varför inte istället ta namnen på folk som faktiskt gillar eller har gillat sina Porschar? Folk som på riktigt förknippas med märket? Hellre Jerry och Steve än Arnold och Reese. Eller var dessa de enda som ställde upp på att få sina förnamn tryckta i reklamsammanhang?

Vad som var inuti? Reklam för ett kreditkort. Så jag kan köpa saker som jag inte har råd till nu och betala dem i framtiden, när jag fortfarande inte har råd. Tack, men nej tack.

Småstadens diskreta charmknuttar del I: Rekordraggaren

När jag ändå är inne på saker som hände i slutet av förra året, så kan jag lika gärna dela med mig av en bil som jag såg på juldagen.
Jag har länge hävdat att landsbygden är bättre jaktmarker om man tycker om gamla fordon, och för att bevisa detta så kommer dagens bildmaterial från Hallstahammar, den smått deprimerande bruksorten utanför Västerås och tillika min hustrus barndomsbygd. Här hittades denna Opel Rekord kupé -64 i raggarskick. Bland de raggare som inte varit tillräckligt stadda i kassa för en amerikanare har Oplarna ju alltid utgjort billigare substitut, tack vare sin amerikanskinfluerade formgivning. I detta avseende är Rekorden inget undantag, även om jag framförallt kommer att tänka på den Sovjetiska Gaz-24 Volga (som ju säkerligen också sneglat på amerikanerna, även om de nog inte skulle erkänna det själva).

Som de flesta Oplar från den här tiden var Rekorden en stilig vagn, om man bortser från att hjulen tycks vara två nummer för små.

Denna bil är inne på sin elfte ägare och är mörkröd enligt Transportstyrelsen. I sann raggaranda är dock färgschemat mattsvart. Under huven återfinns en motor på1,7 (1,68) liter och 60 hk, vilket ger tillräckliga fartresurser för att i promenadtakt glida längs boulevarderna. Andra raggarepitet är de obligatoriska plyschtärningarna i backspegeln och den samhörighetsmarkerande texten i bakrutan. Den svenska flaggan, stolt släpande i vägdammet efter bilen är en mer avantgardistisk touch.

Parkeringen på vilken denna bil stod kommer jag ha anledning att återkomma till i framtiden. Även temat raggare kommer vara detsamma.

Bekräftelse i biltrafiken

I slutet av förra året publicerade jag en spottad Saab 900 från -88, som verkade en smula underlig då den trots årsmodellen hade den tidigare, upprätta, fronten. Nu har jag fått klarhet i frågan, från läsaren Mattias Johansson. Han skriver:

"Teorierna stämmer. 1988 såldes en modell som bara hette "900", med förgasarmotor, fyrväxlat, och gamla fronten, som ett prisbilligt alternativ som fyllde luckan efter Saab 90. Nästa steg hette "900c" och innebar fem växlar och nya fronten."

Jag tackar så mycket för informationen, och illustrerar dagens inlägg med en bild som jag tog på hemväg från jobbet, bakom ratten på min Saab av nyare årsmodell:

Vackert så det förslår!

Var försiktig med det du önskar dig

I mitt inlägg "Fönsterspotting" nämnde jag en Mazda 929 kupé som jag skulle vilja fånga på bild. Gissa vad som häromdagen stod parkerat på exakt samma ställe som Fiaten i tidigare nämnda inlägg?

Att bilen stod på samma ställe betyder ju dock tyvärr att bilderna blir lika uschliga denna gång, men den komiska effekten blir ju å andra sidan desto större. Jag hoppas kunna fånga några bättre bilder på detta exemplar längre fram, men tills dess får ni hålla till godo med dessa.
Årsmodellen är 1983, antalet ägare 4 och mätarställningen 25 169 mil.

Detta inlägg blir ett av de kortaste i denna bloggs historia, men eftersom jag har arbetat tolv dagar i rad så flödar inte kreativiteten nämnvärt. Trevlig helg och väl mött vid annat tillfälle!

Glädjande nyheter

De senaste dagarna har vi Saabfrälsta lidit alla helvetets kval, eftersom det fram tills för några timmar sedan såg ut som att Saabmuseets inventarier skulle komma att spridas för vinden. Men så ikväll kom glädjebeskedet att Trollhättans kommun tillsammans med (flygplanstillverkaren) Saab och familjen Wallenberg vann konkursförvaltarens budgivning. Museet är därigenom räddat och vi kan alla andas ut!

Eskapism i gulgrönt och blått

I dessa tider av ovisshet, med knackigt ekonomiskt läge, ett Saabmuseum vars inventarier riskerar att spridas för vinden och en ynkrygg till sjökapten som grundstöter sitt fartyg i ett försök att imponera för att sedan, likt råttan, fly fältet, så behöver man en fast punkt. Man behöver sällskap av en trotjänare, någon som är lugn, sansad och trygg i sig själv. Cue Mercedes W123. Jag har tidigare (här, här, här och här) på olika sätt visat på modellens förträfflighet, och jag kommer nu ännu en gång att lovsjunga den. För i dessa tider så behöver man som sagt ibland något oföränderligt att hålla fast vid, ett slags snuttefilt om man så vill. Och det är just det W123:an är för mig, en snuttefilt. Så nu, kära vänner, ger jag er en möjlighet att under ett par minuter glömma världens hemskheter.

Denna 240D är av årsmodell 1977, har haft åtta tidigare ägare och har tillryggalagt drygt 30 000 mil. Kort sagt; många kriser av olika slag har passerat under dess livstid.

Dessa har dock inte förtagit dess majestätiska, rakryggade hållning, även om hjulsidorna från Biltema och solskyddsfilmen från samma ställe måhända har gjort det.

Denna 280TE från 1984 importerades 2003 av samma person som nu äger den. 38 000 mil, navkapslar i plåt och total avsaknad av solskyddsfilm - som det ska vara.

Så, nu har vi tillsammans slagit ihjäl lite tid. Nu återgår vi till grubblerierna om tillståndet i världen.

Den bestialiska verkligheten gör sig påmind

Denna Opel Manta i gott bruksskick snubblade jag över dagarna innan lucia. Årsmodell -77, med tidstypiska kantiga lådhögtalare på hatthyllan, som gjorda för att dekapitera förare och passagerare vid en eventuell kollision.

Trots åtta ägare (vid fototillfället, mer om det senare) och att den bevisligen brukats året runt verkade den förvånansvärt frisk. Frisk på ytan, kanske man borde tillägga, för ganska exakt en månad senare, i fredags närmare bestämt, bytte bilen ägare en åttonde gång. De som förvärvade den var Folksam motorskador, vilket inte kan misstolkas.

Jag hoppas innerligt att man har vett att inte låta bilen gå till skroten, för tala om ovärdigt slut. Man kämpar på för att hålla rosten stången (och lyckas ganska väl), för att sedan falla på en skuren motor. Med tanke på att de flesta Oplar (och alla andra märken också för den delen) gått ett diametralt motsatt öde till mötes så torde det finnas ett stort antal motorer sans bil som inget hellre önskar än att ge denna lagom medfarna krigare livet åter.

Den enda trösten i denna historia är att, eftersom bilen nu ägs av ett företag, så har jag inga moraliska dubier inför att publicera dess registreringsnummer, något som jag tycker ger ett helt annat liv åt bilderna.

Bloggmässigt finputs

Jag har nu lagt till etiketter för att markera vilket decennium som de olika spottade bilarna är sprungna ur, allt hämningslöst plagierat från Old Parked Cars. En positiv bieffekt av detta är att man får ett hum om hur åldersfördelningen ser ut här på bloggen. Etiketten 70-tal är för tillfället mest populär, vilket också tyder på att bloggens underrubrik inte är helt gripen ur luften. Etiketten 00-tal är en "slasketikett" som innefattar allting nyare än årsmodell 1999.

Fönsterspotting

För ett par dagar sedan fick jag syn på denna Fiat Regatta Weekend vilken stod parkerad utanför min arbetsplats. Dessvärre var det lite för mycket att göra för att jag skulle kunna smita ut för att ta några bättre bilder, men hade det varit färre kunder inne så hade jag inte tvekat för en sekund att springa ut i tofflorna och med den vita rocken fladdrandes kring benen. Ty en bilspottare drivs av samma kraft som den som driver en åttaåring till att lägga alla sina veckopengar på Pokemon; Gotta catch'em all!

Nå, en Fiat Regatta Weekend alltså. En åttiofemma, i fint, orört skick. Tio tusen mil på mätaren.
Weekend betyder, som en del av er säkert vet och som ni andra säkert gissat, kombi på Fiatspråk. Unikt för denna kombi var att den bakre kofångaren kunde fällas ned för att underlätta in- och urlastning. Varför man valde denna lösning istället för att låta bakluckan gå längre ner (eller låta kofångaren följa med bakluckan upp och därigenom skydda lacken i garage med låg takhöjd) vet jag inte, men någon unique selling point behövde väl bilen, antar jag.

Fiat Regatta var en halvhyfsat populär modell i Sverige, även om de flesta bilarna nog var sedaner. Faktiskt var det bara i Sverige och Latinamerika som den hette Regatta, på övriga marknader hette den Regata.
Två motorer fanns hos oss; en 1,5-liters radfyra med enkel överliggande kamaxel, vilken utvecklade 82 hk, samt en 1,6-liters med dubbla kamaxlar och 99 hk. Denna bil har den svagare motorn och kallas alltså en smula överdrivet för Regatta 85.

Det är märkligt vilken sorts bilar som gör en mest uppspelt. Detta exemplar var riktigt roligt att se. Förhoppningsvis får jag dessutom snart tillfälle att fotografera den Mazda 929 coupe som brukar synas utanför apoteket. Ännu en bortglömd åttiotalare!

In memoriam

Vi dröjer oss kvar i Falköping för en kort hyllning till Saab - bilmärket som nu för alltid tycks ha lämnat oss. Det lämnar ett tomrum, inte bara hos oss frälsta utan även, inbillar jag mig, hos folk i allmänhet. Saab var en biltillverkare som alltid befann sig i ekonomiskt trångmål, vilket tvingade dem att hålla fast vid modellerna under lång tid. Detta resulterade i bilar som ofta var en smula gammalmodiga, men alltid egensinniga och aldrig någonsin tråkiga.
Jag tror att vetskapen om att man inte hade pengar nog att ta fram nya pressverktyg gjorde att man redan från början gav bilarna en formgivning som inte nödvändigtvis följde modets nycker, men som därigenom höll sig modern under längre tid. Att kalla förra generationens 9-3 en tidlös klassiker är måhända att ta i en smula, men jämför en tio år gammal 9-5 med en lika gammal V70 och se vilken som åldrats med störst värdighet.

Här ser vi ett praktexempel på en Saab av den gamla skolan; En 96 tvåtakt från 1962. Denna form är den ursprungliga, med trubbig nos och stående grill. Den är inte speciellt rostig, men matt och flammig i lacken. Hade det rört sig om en Volkswagen hade den nog kallats rat-looker, men på Saabspråk finns inget motsvarande ord, möjligtvis då rallystukad och i detta fall även dekaltrimmad. Bloggkollegan Bilspanaren har i sitt senaste inlägg även han med en Saab 96 prydd med allehanda sportiga dekaler.

Förr om åren var ett enkelt sätt att få sin bil att ge ett tuffare intryck, oavsett om det rörde sig om en Amazon, en Folkvagn eller, som här, en Saab, att plocka bort kofångarna. Varför man här har nöjt sig med att bara plocka bort den bakre har jag ingen aning om, men resultatet är ändå lyckat.
Jag är osäker på om fälgarna är rätt för årsmodellen, om jag skulle våga mig på en gissning skulle jag nog säga att de är från en senare modell. Kort sagt styling helt i linje med Saabs filosofi; Ändra så lite som möjligt och med så liten budget som möjligt.

Ironiskt nog var det alltså Saabs armod som i viss mån gav märket dess själ men som i slutändan även orsakade dess frånfälle. Vila i frid Saab, vi kommer sakna dig.

Tillbaka till rötterna

Bilderna i de kommande inläggen är alla tagna i Falköping, staden där jag till viss del växte upp och har mina rötter. Ur ett bilspottningsperspektiv så är mindre städer att föredra, eftersom bilparken generellt tenderar att vara äldre och därför mer intressant.

Denna BMW 528i verkar fortfarande användas som bruksbil. Dubbdäcken och det faktum att den fortfarande var påställd i november styrker det.
Detta är faktiskt den första generationens 5-serie vilken hade den interna beteckningen E12 och som tillverkades mellan 1972-81. Bilen här är av årsmodell 1980.

Trots framtoningen som bruksfordon så är den sparsamt använd. Mätarställningen var vid den senaste besiktningen inte mer än drygt 12 000 mil. Denna ägde dock rum för hela fem år sedan, och har kanske ökat något sedan dess.
De senaste registreringsbevisen utfärdades i höstas, vilket kan tyda på ett ägarbyte. Ett av få, bör tilläggas, eftersom det totala antalet nu är uppe i tre. Kanske det rör sig om en gubbil?
Det vore en sportig gubbe i sådana fall, 2,8-literssexan på runt 180 hk var den näst kralligaste motorn man kunde ha, endast överträffad av M535i. Ägaren kostade i alla fall på sig, detta var knappast en billig bil när det begav sig.
Skicket är som man kan förvänta sig, bilen är blank i lacken och rak i plåten, även om det har börjat krypa en del vid tanklocket och bakdörren. Detta stör dock inte så mycket som den saknade listen på densamma.

Jag gillar tidiga BMW, de har en nätthet i linjeföringen som utstrålar tidlös elegans. Långt ifrån nutidens överjästa berlinermunkar. Inga excesser, inget prål och inget skryt. Ingenting som skriker ut "FLYTTA PÅ DIG! JAG ÄR VIKTIG OCH HAR BRÅTTOM!". Det enda som avslöjar prislappens storlek är emblemen på bakstammen och i grillen; 528i. Vill du vara så vänlig att flytta på dig. Respekt, som ungdomarna skulle säga.

...ända tills man i backspegeln får syn på en likadan front, men med ett emblem som säger M535i, alltså.

Ratt ska vara ratt

En vis människa myntade en gång aforismen "när fan blir gammal blir han religiös", och visst ligger det någonting i detta. I mitt fall tog sig åldrandet uttryck i att jag en dag tänkte; "Borde man inte byta ratten i Porschen till en original?" Jag, som för bara ett år sedan tyckte att den ursprungliga ratten i min bil var bland det fulaste som någonsin monterats, gjorde alltså en kovändning.

350 mm Momo Prototipo

Jag fick med den från fabrik monterade ratten vid köpet av min bil, men skicket på denna lämnade en hel del övrigt att önska. Sliten och med spruckna sömmar förde den tankarna till en uteliggares skodon snarare än manöverorgan till en sportbil. Lyckligtvis satt en bilskrot utanför Västerås på en likadan ratt, emedan i mycket bättre skick, och genom inte helt subtila påtryckningar på min kära fru landade denna under årets julgran.

Standardratt med prålig mitt

Nu i mellandagarna är jag gräsänkling och passade alltså på att få lite tid i garaget. Bytet var precis så enkelt som man kan tro. Eftersom den tidigare monterade klassiska Momo Prototipon är 3 cm mindre i diameter än standardratten tvingas man vrida hastighetsmätaren för att kunna se en användbar del av skalan. Även detta åtgärdade jag så nu slipper fler människor ställa frågor om det.

Standardratt utan prålig mitt

Nästa fråga att ta ställning till är huruvida jag ska vara originalspecifikationen trogen och montera rattcentrumet med Porschevapnet i fullfärg eller om jag ska välja det mer återhållna alternativet med vapnet präglat i plasten. Just nu gillar jag det sistnämnda bäst, men i takt med att jag blir äldre kanske jag vill återställa bilen som den såg ut när den rullade av bandet i Stuttgart. Konstigare saker har ju bevisligen hänt.

God jul!

Med den traditionsenliga bilden på en Porsche i snö önskar jag er, kära läsare, en god jul! I mellandagarna är jag åter.

Picture taken off the Internet. If you own the copyright and disapprove of it being published here, please contact me.

Expedition tvådörrarssedan del 2: 242+900

I mitt inlägg från den sjunde december figurerade en Volvo 142 som hamnat i händerna på en ungdom. I dagens inlägg figurerar en Volvo 242 som gått samma öde till mötes.

Båda bilarna har begåvats med aluminiumfälgar från en annan bil, i fallet med det äldre exemplaret en Ford Granada/Consul av första generation (tack Bilspanaren för hjälp med identifikation!) och i detta fall en Volvo 740. Märkligt nog passar Fordfälgarna bättre på 140:n än Volvofälgarna på 240:n. Kanske bevisar detta att det inte är fälgens ursprung som är det viktigaste, utan att de tillhör samma tidsålder som bilen vilken de pryder.

Ägaren av denna bil har inte nöjt sig med en uppsättning alltför moderna fälgar, utan han (en ren gissning!) har även låtit montera däck med olika profilhöjd fram och bak. En fiffig lösning för den som inte har råd med hijackers. Jag gissar att varken fram- eller bakaxel har korrekt rullomkrets för bilen då ingen av dem ser ut att ha rätt dimension.

Det sista och mest invasiva "styling"-ingreppet är dock de kromade M3-backspeglarna i äkta plast. Bilens ägare har valt den dyrare varianten med inbyggda blinkers. En riktig vattendelare som skiljer de sunda människorna från de som borde stå under förmyndarskap.

Roligare är då att hitta en bil som är helt orörd. Ännu roligare är det när man upptäcker att den ägs av en bilverkstad. Uppenbarligen finns det företag som har vett att uppskatta äldre ting.

Detta tycks ha varit en äkta gubbil innan ägarbytet. Att det är en tvådörrarssedan är självskrivet då den annars inte hade kvalificerat sig till detta inlägg. Den tycks dessutom vara ganska basutrustad med plåtfälgar och mycket krom (inte nödvändigtvis lyxutrustning under 80-talet), två ägare (innan den nuvarande) och endast 9 000 mil på mätaren. Beteckningen 900 (utan i på slutet) anger dessutom att bilen är bestyckad med enkelförgasare, typiskt för gubbilen.

En smula förbryllande är att årsmodellen anges till 1988 men att bilen fortfarande har den trubbigare nosen, vilken försvann till årsmodellen innan. Måhända är detta en utgående modell? En 900 gubbspecial?

Skarpögda läsare ser dessutom att det i en av bilderna skymtar denna bils totala antites, en gul 900 Turbo S cabriolet vilken jag hoppas kunna återkomma till i ett senare inlägg.

An offer I couldn't refuse

Får man ett erbjudande om att låna en ny Alfa Romeo Giulietta under ett helt dygn, så tackar man ja. Det var just det som hände mig för någon vecka sedan. Om man sedan råkar ha en blogg där man skriver om bilar så tar man tillfället i akt att leka Christer Glenning*. Det är just det som händer nu.

Den slogan som används för att sälja denna bil är, som ni kanske känner till, Jag är Giulietta. Och jag är sådant som drömmar är gjorda av. Innan jag försöker utreda sanningshalten i detta ganska djärva påstående vill jag dröja mig kvar vid själva ordvalet. Förstås är det en direkt översättning från engelskan; I am Giulietta. And I am such stuff as dreams are made on. Detta är i sin tur en parafras på Shakespeares pjäs Stormen, men det hör inte hit. Nej, det som fångar min uppmärksamhet är hur klumpig meningen låter på svenska. Hade jag fått råda, hade den istället lytt Jag är Giulietta. Och jag är sådant drömmar vävs av.

Nå, åter till bilen. Till skillnad från dess lillasyster MiTo, som är en ganska ful skapelse, är Giuliettan harmonisk i linjeföringen, och som modet föreskriver pryds såväl front som akter av lysdioder.

Snyggheten fortsätter på insidan, även om all mörkgrå och svart plast gör miljön lite väl dyster. Hastighetsmätare och varvräknare sitter, som brukligt är hos Alfa, monterade djupt i instrumenthusen, en blinkning åt gamla tiders Bertonekupéer. Tydliga och lättavlästa, men med ett typsnitt som känns sådär fräscht 2011. Materialvalen är ojämna med fin kvalitetskänsla i vissa reglage och halvtaskig i andra.

Bilen som jag fick låna var utrustad med Fiatkoncernens 1,4-liters MultiAir-motor. Den har turbo och utvecklar 170 hk. Motorn ger bilen bra skjuts och är förhållandevis snål (0,58 l/mil enligt Alfa själva), men är för övrigt en ganska trist historia med ett ljud som snarare påminde om plågad japansk småbil än det "skönsjungande italienska fullblodet" som vi biltestare vill ha. Genom att slå om strömbrytaren framför växelspaken från Normal till Dynamic skärps gasresponsen upp märkbart och bilen känns mer "on edge", men motorljudet är fortfarande dötrist.

"Min" bil hade den sexväxlade manuella växellådan som jag däremot gillade skarpt. Korta slag och exakta lägen är två saker som jag inte är bortskämd med i min vanliga Saab 9-5.

Vägkänslan är fin, med lagom fast chassisättning och stolarna är bekväma. Dock var bilen utrustad med dubbfria vinterdäck vilka gav ett ganska högt vägbrus.

Är Giuliettan då sådant som drömmar vävs av? Nä. Vill jag ha en? Ja. Vill jag köpa en? Nä. Det är ju fortfarande en Alfa, så den kommer ju tappa hela sitt värde så snart underskriften landat på köpekontraktet. Så jag väntar tills de första begagnade exemplaren kommer ut på marknaden. Då kanske jag slår till. För även om den är långt ifrån perfekt så är det ju fortfarande en Alfa, och dessutom en mycket snygg sådan. Det är en bil som, även om man bara betalat en spottstyver för den, ser ut att vara dyr. Det är glamour till lågpris.

*Not till yngre läsare: Christer Glenning var en mycket tjock man med stora glasögon som under sjuttio-, åttio- och en bit in på nittiotalet testade bilar i tidningen Teknikens Värld och TV-programmet trafikmagasinet.