Idag ger jag er bilder på en bil som inte många, inte ens bilintresserade, skulle reagera på. Det är en 745:a, och ärligt talat drog jag mig för att publicera dessa bilder. Att jag bestämde mig för att ändå göra det berodde på två saker; att det råder svår nyhetstorka i gammelbilsvärlden och att bilen ändå inte är helt ointressant. För om man ser bortom det uppenbara så upptäcker man de små detaljerna som är så representativa för årtiondet bilen sprungit ur.
Nu talar jag inte om jättestora mobiltelefoner eller ännu större axelvaddar, utan om tillbehören som under några år verkade sitta i eller på majoriteten av bilarna på vägen. Ta t.ex. navkapslarna i plåt. Eller extraantennen. Eller guldfärgen. Eller, sist men absolut inte minst, anteckningsblocket i vindrutan.
Åttiotalets bilförare ville inte behöva rota efter papper och penna när de satt i bilen. Med medföljande sugkopp monterade man då en hållare för papper i A6-format, samt en penna som satt i sin speciella hållare vid sidan. En praktisk och elegant lösning, som faktiskt höll sig praktisk och elegant. I ungefär fyra månader, tills bläcket torkade i pennan, så man var tvungen att ha en vanlig reklampenna istället. Reklampennan var dock alltid lite större än den ursprungliga pennan, varför den envisades med att lossna och ramla ner på golvet. Kort efter det att pennan slutat fungera var det -p.g.a. temperaturväxlingarna i kupén- sugkoppens tur, vilket gjorde att hållaren blev liggande löst på instrumentpanelen. Således följde den, efter lite för hög fart genom en rondell, pennans väg ner i sörjan på golvet. Så var åttiotalsbilisten tillbaks på ruta ett, rotandes efter papper och penna på golvet i bilen. Hur ägaren till denna bil undvikit att råka ut för det är en gåta, men jag gissar på superlim.
Om ni nu vill återuppleva dessa glada bilminnen så bjuder Biltema på lösningen. Där kan man nämligen fortfarande köpa ett noteringsblock med hållare. Den perfekta accessoaren för den moderna bilisten.
Bilderna får även belysa byggkvaliteten hos en gammal Volvo. På 22 år har den hunnit med 42 000 mil, och det enda som avslöjar det är de mjölkiga baklyktorna!
Nu talar jag inte om jättestora mobiltelefoner eller ännu större axelvaddar, utan om tillbehören som under några år verkade sitta i eller på majoriteten av bilarna på vägen. Ta t.ex. navkapslarna i plåt. Eller extraantennen. Eller guldfärgen. Eller, sist men absolut inte minst, anteckningsblocket i vindrutan.
Åttiotalets bilförare ville inte behöva rota efter papper och penna när de satt i bilen. Med medföljande sugkopp monterade man då en hållare för papper i A6-format, samt en penna som satt i sin speciella hållare vid sidan. En praktisk och elegant lösning, som faktiskt höll sig praktisk och elegant. I ungefär fyra månader, tills bläcket torkade i pennan, så man var tvungen att ha en vanlig reklampenna istället. Reklampennan var dock alltid lite större än den ursprungliga pennan, varför den envisades med att lossna och ramla ner på golvet. Kort efter det att pennan slutat fungera var det -p.g.a. temperaturväxlingarna i kupén- sugkoppens tur, vilket gjorde att hållaren blev liggande löst på instrumentpanelen. Således följde den, efter lite för hög fart genom en rondell, pennans väg ner i sörjan på golvet. Så var åttiotalsbilisten tillbaks på ruta ett, rotandes efter papper och penna på golvet i bilen. Hur ägaren till denna bil undvikit att råka ut för det är en gåta, men jag gissar på superlim.
Om ni nu vill återuppleva dessa glada bilminnen så bjuder Biltema på lösningen. Där kan man nämligen fortfarande köpa ett noteringsblock med hållare. Den perfekta accessoaren för den moderna bilisten.
Bilderna får även belysa byggkvaliteten hos en gammal Volvo. På 22 år har den hunnit med 42 000 mil, och det enda som avslöjar det är de mjölkiga baklyktorna!
Man kan börja sköna skönheten i en 740/5 så här snart 20 år efter den slutade tillverkas.
SvaraRaderaAv denna modell har jag haft en röd 744 GLE 86:a
Lyxmodellen alltså, såpass! Men hade du anteckningsblock?
SvaraRadera