Vi dröjer oss kvar på Ekbacken i Åkersberga och American car show. Min blogollega
Bildrömmar och Drömbilar var även han på plats, och hans (betydligt bättre) bilder hittar ni
här.
En högrövad, högröd Ford convertible -46.
En charmigt patinerad PV444 från 1947, i bakgrunden Dodge Coronet -68 och Chevrolet Chevelle -69.
Ytterligare en Volvo, en P1800 från 1964. Denna var dock inte det minsta patinerad, utan tvärt om verkade ägaren ha ägnat lite för mycket tid åt att putsa upp den. Hela motorrummet var högglanspolerat...
Prydlig motorinstallation i en Plymouth Barracuda -71. Jag har svårt att värja mig för sjuttiotalets muskelbilar, i synnerhet när de är lackade i "grabber"-nyans och har manuell låda med den urfåniga "pistol grip"-växelspaken, vilken skymtas på bilden här nedan:
En tidig Alfa Romeo GT Veloce, med den s.k. osthyveln på motorhuven. Denna sjuttiotvåa har förvandlats till tävlingsredskap, med bur och R-däck.
Trans Am. V8. Sex liter. Nu blåser vi snuten.
Denna lilla lastbil lyckades smälta mitt hjärta. Den fantastiska patinan genomsyrade allting, t.o.m. lukten inuti var den där hemtrevliga blandningen av läder, tagelstoppning och olja. Och nej, det är inget riktigt barn som står och gråter vid kofångaren, även om jag faktiskt lurades en kort stund.
En Chevrolet Bel Air -55. Jag vill så gärna tro att denna bil är svensksåld, att det är den ursprungliga Stockholmsregistreringsskylten som hänger där i grillen, men om det är så har jag ingen aning om. Den har varit inregistrerad sedan 1999, men är inte privatimporterad, så kanske är det så.
En bil som jag
vet är svensksåld, en Dodge Dart Hardtop GT från -66. Den svarta taksektionen ger intrycket av att bilen är en targa, men det är bara en raffinerad illusion.
Har man sådan här säkerhetsutrustning monterad så gäller det att varna bakomvarande fordon, och vilket bättre sätt att göra det på än med hjälp av en minimal varningsskylt monterad nere vid kofångaren?
En högrövad, högröd Ford convertible -46.
En charmigt patinerad PV444 från 1947, i bakgrunden Dodge Coronet -68 och Chevrolet Chevelle -69.
Ytterligare en Volvo, en P1800 från 1964. Denna var dock inte det minsta patinerad, utan tvärt om verkade ägaren ha ägnat lite för mycket tid åt att putsa upp den. Hela motorrummet var högglanspolerat...
Prydlig motorinstallation i en Plymouth Barracuda -71. Jag har svårt att värja mig för sjuttiotalets muskelbilar, i synnerhet när de är lackade i "grabber"-nyans och har manuell låda med den urfåniga "pistol grip"-växelspaken, vilken skymtas på bilden här nedan:
En tidig Alfa Romeo GT Veloce, med den s.k. osthyveln på motorhuven. Denna sjuttiotvåa har förvandlats till tävlingsredskap, med bur och R-däck.
Trans Am. V8. Sex liter. Nu blåser vi snuten.
Denna lilla lastbil lyckades smälta mitt hjärta. Den fantastiska patinan genomsyrade allting, t.o.m. lukten inuti var den där hemtrevliga blandningen av läder, tagelstoppning och olja. Och nej, det är inget riktigt barn som står och gråter vid kofångaren, även om jag faktiskt lurades en kort stund.
En Chevrolet Bel Air -55. Jag vill så gärna tro att denna bil är svensksåld, att det är den ursprungliga Stockholmsregistreringsskylten som hänger där i grillen, men om det är så har jag ingen aning om. Den har varit inregistrerad sedan 1999, men är inte privatimporterad, så kanske är det så.
En bil som jag vet är svensksåld, en Dodge Dart Hardtop GT från -66. Den svarta taksektionen ger intrycket av att bilen är en targa, men det är bara en raffinerad illusion.
Har man sådan här säkerhetsutrustning monterad så gäller det att varna bakomvarande fordon, och vilket bättre sätt att göra det på än med hjälp av en minimal varningsskylt monterad nere vid kofångaren?
Inlägg
Tack för kredd! :-D
SvaraRaderaI give it where it's due!
SvaraRaderaJag tror mitt objektiv måste göras rent, alla bilder ser ut att vara tagna med softad lins. Irriterande värre!