Ytterligare bilspaningar

I vad som mycket väl kan komma att bli den sista carspotting-rapporten från min norska hemstad bjuds på en bussigt bruksad tysk-amerikan och en putsad amerika-amerikan. Hade jag gått efter devisen "störst går först" så hade den sistnämnda presenterats nu, men eftersom det är min blogg och jag bestämmer så tar vi det åt andra hållet.

Om man ser till intern-, kaross- och motorkoder så är nog Ford Taunus en av världens mest invecklade modeller. Modellnamnet levde mellan åren 1939-1994 (sic) och innefattade ett antal olika karosser. Dessutom användes namnet på två olika bilstorlekar, vilka separerades av motorkoderna. De mindre kallades 12M och 15M, men att tro att det är så enkelt så att 12M respektive 15M hade 1,2- respektive 1,5-litersmotor är att lura sig själv. 12M fanns nämligen även med en motor med 1,3 liters cylindervolym, och 15M fanns med 1,7. Dock får inte 15M 1,7 förväxlas med den större 17M (som först fanns med 1,5, 1,7 och 1,8-litersmotorer). Dessutom fanns de lyxigare 20M och 26M. Lägg därefter till att de olika modellerna kunde fås som 2- och 4-dörrars sedan och som coupé. Och det här är bara början! Alltså, istället för att fortsätta stapla meningslösheter på varandra konstateras att bilen på bilderna är en 12M P6 och således av årsmodell 1966-70. Bilen var i ett mysigt bruksat skick, med lite rostangrepp på framskärmen och revor i förarsätet. Min farfar hade en vit 17M -69, varför Taunusar alltid kommer ligga mig varmt om hjärtat. Dock inte så varmt att jag kommer bry mig om att lära mig kodspråket.Bil nummer två är ett rejält stycke amerikapråm. Byggd i och för ett land där vägarna är breda och raka och såld till ett land där de inte är det. Bilen på bilderna är av andra generation, vilket betyder samma tidsspann som Taunusen ovan. Märk de i grillen infällda strålkastarna, vilka täcks av luckor när de är släckta. Rivieran fanns endast i detta karossutförande, en 2-dörrars hardtop coupé med tre olika motoralternativ på 7,0, 7,1 samt 7,6 liter. Samtliga (förstås) V8. Modellen som efterträdde denna är något mera känd, den s.k. Boat tail-Rivieran.

Norsk riksväg

Efter att ha kört samma sträcka fram och tillbaks gott och väl trettio gånger de senaste månaderna, börjar jag så smått tröttna på denna sträckning. Men, nog har den sina ljusglimtar, i alla fall om man sitter i rätt bil... Mitt relativt sävliga tempo har ett antal olika förklaringar: Jag hade när detta filmades kört ca 40 mil, det regnade, norska böter = höga böter och sist men inte minst, i just detta område går en stor mängd får och betar, men att hindra dem från att ta sig upp på vägen, det är det ingen som tänkt på. Riksväg var det ja.

I Norge igen

Nå, jag kom alltså fram utan problem och bilen har uppfört sig exemplariskt, trots en enorm bilkö utanför Tanumshede. Vädret var varierande längs vägen, med allt från duggregn till spöregn. Mina reflektioner efter denna långtur:

• En gammal 911 är en oväntat komfortabel långfärdsvagn.
• Det vänstra värmespjället har hängt sig, vilket ger ett ofrivilligt tvåzons värmesystem.
• Känslan som förmedlas genom ratten är helt fenomenal. Richard Hammond har beskrivit det som att "dra fingrarna längs asfalten" och det är faktiskt ganska träffande.

Att åka in i Oslo i ösregn, med mycket trafik på vägen och lite lätt igenimmade rutor var en tämligen skrämmande upplevelse.
Under resan höll sig bränsleförbrukningen kring ganska exakt litern V-power per mil, vilket ändå är ganska rimligt för en tjugoåtta år gammal sportbil. Som jämförelse tar bruks-Saaben 0,8 på samma sträcka. Nu nöjer ju den sig med billigare saker än Shells finaste årgång, men ändå.
Jag passade även på att filma lite, men då jag för tillfället sitter på en uppkoppling som är långsammare än långsamma saker, så får det vänta några dagar. Tillsvidare får ni nöja er med min utsikt i bilkön utanför Tanumshede:

Oordning i leden

Eftersom min bruksbil för en vecka sedan beslutade sig för att börja låta som ett tröskverk, har veckans transportbehov lösts genom en av min mor inlånad 9-5 BioPower. Denna skall dock lämnas tillbaka i dag, varför jag nu ånyo står utan bil. Således har jag fattat ett i mitt tycke ganska vågat beslut, att den sista Norgeveckans transporter ska ske medelst Porsche! Imorgon bär det av, och det är inte utan att jag är lite nervös. Innan avfärd skall en dylik tingest emellertid inhandlas:

Picture taken off the Internet. Own the copyright? Contact me.

Lite tur måste man ha...

...när man registrerar sin nya Porsche! Hade jag kunnat spendera
245 000 kr utan att det märktes så hade jag definitivt slagit till. Om inte annat så för att bevisa min egen tes.Klicka på bilden för att komma till annonsen.

Bilden tagen från Blocket. Äger du upphovsrätten? Kontakta mig.

Video: Ferrari 458 Italia

Häromdagen, just söder om den norska gränsen, blev jag omkörd av Ferraris senaste bidrag till omvärlden; 458 Italia. Jag hängde på, vilt filmandes. Resultatet återfinns nedan. Två ting är på sin plats; först ett tack till föraren av Ferrarin, som valde att inte hänga av mig utan lät mig hållas. Det andra är en ursäkt för mitt milt sagt mediokra filmarbete.

Honk in the name of love

Igår monterade jag min nya, med Porschevapnet prydda, tutknapp. Tillhörande före- och efterbilder nedan:Och nej, rattnavet har inte växt tack vare min nya tutknapp. Det är en optisk illusion eftersom bilderna är tagna på olika avstånd. Förstås.

In med det gamla, ut med det nya

Jag var en sväng i garaget igår och fick där se min garagegrannes nya projekt, en 911T från 1969 som förhoppningsvis sakta kommer återfödas under ett par-tre år framöver. En snabb titt (kanske för snabb) avslöjade en del rosthål, men inte så illa som dessa gamla bilar kan vara.

Den första ägaren hade onekligen en säregen smak, då han/hon specificerade bilen till att vara Bahamagelb (se första bilden) med vit skinninredning. Fördelen med det är att man inte lockas till att vara originalet alltför troget under renoveringen.

Hursomhelst hoppas jag på att slutresultatet blir bra och att renoveringen inte avslöjar allt för många hemskheter. Vi önskar den nye ägaren lycka till!

En särdeles superb samling Saabar

Vid ett stopp på en mack utanför Huskvarna stod denna samling ovanliga och halvovanliga Saabar parkerad. Först har vi en 9-3 Aero av första generation, utrustad med sovpåbyggnad från Toppola, lösningen som förvandlade din 9-3 (och tidigare 900) till en veritabel paradvåning. På släp bakom denna har vi modellen som gav Saab dess image som tillverkare av sportiga, bekväma vagnar; en 99 Turbo från 1980. Enligt vägmätaren hade den inte gått mer än knappt 12 000 mil, en siffra som backades upp av det oerhört fina skicket. Passa på att beundra de läckra s.k. Inka-fälgarna.
Bakerst i ledet har vi en 9-3 Viggen cabriolet. Denna bil var enkelt uttryckt en 9-3 med 2,3-litersmotorn från 9-5 Aero, vilken gav 230 hästar. Samtida tester klagade ofta på att chassit var för vekt för motorstyrkan, och vi kan nog sluta oss till uppfattningen att vridstyvheten inte hjälptes av att man kapade taket på bilen.

En rapport från vår man i Halland

I dessa tider då ryska spioner avslöjas till höger och vänster, vad passar då bättre än ytterligare en räcka bilder från min trogna informatör med kodnamn Chrustjev? Han rapporterar att då han nyligen besökte Halland, invaderades granngår’n av Hallands fordonsveteraner, vilka hade bestämt att denna plats skulle passa utmärkt för en bilträff. Även fast min informatör i huvudsak intresserar sig för aktier och inte alls för bilar, promenerade han dit för att ta några bilder. Dessa bilder kommer nu mig (och således även er) till gagn. Håll till godo!

Vi inleder med en DKW av årsmodell 1958. Bakluckan på dessa bilar pryddes av den något kryptiska texten 3=6. Detta kom sig av att DKW:n, liksom vår egen folkhemsprodukt Saab, drevs av en 3-cylindrig tvåtaktsmotor. Enligt DKW:s sätt att räkna var detta att anse som motsvarande en 6-cylindrig fyrtaktsmotor. Och om man bara ser till antalet förbränningscykler per vevaxelvarv så har de ju faktiskt rätt. Ser man det till många andra saker så är det att töja verkligheten lite väl långt. Men nå, nu när DKW sedan länge är dött och begravet så får vi lämna det, gå vidare och nöja oss med att det var ett snajdigt emblem och en bra marknadsföringsidé.
Som nummer två har vi ett exemplar av Stuttgarts finaste fullblod, en 911 Targa i färgen blutorange. Av de svarta tutgallren i fronten att döma är bilen av 1973 års modell. Dock kan man inte så noga veta, eftersom delarna passar på många olika årsmodeller och ofta byts ut sinsemellan. Således är t.ex. inredningen i läckert s.k. paschamönster från en senare modell.
Bilen är även utrustad med framspoilern från S-modellen, men saknar de matchande sidolisterna.
Härefter kommer ett fint exemplar av Alec Issigonis mästerverk; Minin. Bilen är av årsmodell -68, vilket var första året med den metallblanka grillen. Att det är en tidig modell ses också på att sidorutorna skjuts för att öppnas, snarare än att vevas upp och ner.
Vi fortsätter med en annan absolut klassiker, en 1930 års A-Ford. Denna hade det otacksamma uppdraget att ersätta folkbilens urfader, T-Forden, vilken hade sålts i mer än femton miljoner exemplar. Nu nådde inte A-Forden riktigt upp till anfaderns framgångar, men såldes ändå i 4,8 miljoner exemplar vilket får anses som godkänt.
Vi återgår så till Storbritanniens bilindustri och tittar på en Morris Minor från 1951. Alec Issigonis hade ett finger med i designen av denna bil, även om det förstås är för den tidigare nämnda Minin han är mest känd. Karl’n blev ju för tusan adlad tack vare Hundkojan!

Sist men inte minst har vi en bil från en halvt bortglömd biltillverkare; Sunbeam. Bilen på bilden är en Rapier av 1965 års modell, vilket gör den till antingen en serie IV eller V. Skillnaden mellan de båda är att serie V fick en ny femlagrad motor på 1725 cc. Denna ackompanjerades av märken på framskärmar och baklucka, stolt skanderande ”1725”. Då jag inte ser några sådana på denna bil, låter jag det vara sagt att detta är en serie IV.Bilder © Kristoffer Nilsson, använda med tillåtelse

Entreprenadmaskiner och lyteskomik

Jag har ånyo varit på kvällspromenad, och har således ytterligare ett par guldkorn att bjuda på. Eller nå, kanske ett guldkorn och ett fall av lyteskomik.

Guldkornet i fråga fångades på ett bygge. Det rör sig om en skönt insliten kranbil av märket Faun, gissningsvis från sent sextio- eller tidigt sjuttiotal. En arbetarklasshjälte med många års tjänstgöring i ryggen och förhoppningsvis ett antal år kvar till pensionen.
Lyteskomiken då? Jo, den följer här nedan. Jag vet att jag inte borde bli förvånad, och det blir jag kanske inte heller, men OM du nu prompt vill ha en BMW, och OM du nu inte har råd med en av nyare årgång, och OM du nödvändigtvis ska göra den mer personlig med diverse Biltema-tillbehör, och OM du så himla gärna vill ha något ”fyndigt” skrivet i bakrutan, och OM detta fyndiga nu måste vara på engelska, ta mitt råd och kolla upp hur det stavas innan du gör dig själv till ytterligare åtlöje (ty det är faktiskt möjligt att göra sig till det!).

Bruksfordon i vila

Jag ger er ännu ett par intressanta bilar från Norges inland. Jag måste passa på nu, eftersom det nu bara är en knapp månad kvar innan jag flyttar hem igen. Lyckligtvis finns det ju som ni vet intressanta bilar även i Sverige, men för tillfället är som bekant bilbeståndet i vårt västliga grannland som fångar min blick. Denna gång är objekten två till antalet, först en f.d. ambulans, baserad på en Volvo Duett. Det andra är en Subaru pick-up utan rost men med targaluckor, något som var och en för sig är tämligen unikt men tillsammans skapar en i sanning rar företeelse. Att bilarna dessutom står parkerade sida vid sida gör hela anrättningen än mer smaklig.

Rubrik: Utsliten ordvits

Detta inläggs rubrik skulle utan problem kunna innehålla ordet "(h)julafton", men för att hålla något slags skenbar höjd så valde jag att inte låta den göra det. Men jag har fått en försändelse, efter sju sorger, åtta bedrövelser och en och en halv månads väntan har äntligen mina från England beställda varor anlänt. Jag jublar, inte bara för att min bil nu kommer att få två saker som tidigare saknats; en Porsche-tutknapp och en verktygsrulle, utan för att jag nu slipper ett andra telefonsamtal till firman. Det första gav visserligen resultat, men bevisade även utom allt tvivel att min engelska inte är så god som jag hoppats på.

Om blivande klassiker

Jag vet att jag har varit inne på ämnet tidigare men, eftersom det är något som intresserar mig så får ni finna er i att jag skriver om det igen. Ämnet är, som ni efter att ha läst rubriken säkert förstår, vilka bilar som i framtiden kommer att bli klassiker. Eller, för att uttrycka sig på ett annat sätt, vilka bilar som det kommer att löna sig att köpa och ställa undan nu för att sedan plocka fram om en sisådär trettio år. För enkelhetens skull och för att ni, kära läsare, inte ska tro att jag helgarderar mig, har jag sammanställt en lista över tre bilar som kommer att passa som hand i handske på framtidens veteranbilsträffar. Den lyder:

1. Citroën C6

I egenskap av släkting i rakt nedstigande led till DS är detta ingen direkt högoddsare. Lägg dessutom till det faktum att den tillverkas och säljs i små volymer, att den har ramlösa (icke att förväxla med ett välkänt mineralvatten) sidorutor och på citroënmaner säreget futuristisk formgivning och ni har en bil som redan nu har klassikerstatus. Satsa på en välutrustad bil med den stora V6-dieseln.
2. Saab 9-5

En vinnare i klassikersammanhang. I värsta fall blir ni sittandes med ett exemplar av ”den sista modellen Saab tillverkade innan dess saga var all”, i bästa fall ”modellen som räddade Saab”. Med alla klassiska attribut såsom turbo, night panel och säregen formgivning så är den (bortsett från storleken) en typisk Saab.
3. Dacia Sandero

Denna bil får representera ”den billiga folkbilen”, en nisch som i klassikersvängen av idag täcks in av Folkvagnen, Lillcittran och Renault laban. Bilar som när det begav sig var billiga i inköp och enkla i uppbyggnad. I en tid då västeuropeiska bilar är överbelamrade med moderna bekvämligheter såsom luftkonditionering, farthållare och elhissar måste man vända blicken österut för att hitta den moderna snikbilen. Dacia Sandero är denna moderna snikbil. De bilar som kommer till att säljas i Sverige kommer att vanskötas och dö sotdöden långt innan de får någon klassikerstatus (när såg ni senast en Skoda Felicia i toppskick?). Att Sanderon dessutom är byggd på gammal beprövad Renaultmekanik gör att den har bruksvärde i blodet. Välj den enklaste modellen utan några som helst extravaganser och bevara denna till eftervärlden!