På promenad i Norge

Jag har, som ni kanske har märkt, en vad engelsmännen brukar kalla för soft spot för Mercedes W123-serien. Detta kan ha att göra med att den absolut första bilen jag körde var en 200D. Jag var tretton-fjorton år och bilen ifråga hörde hemma på flygklubben jag var medlem i. Den var katastrofalt långsam, infernaliskt rostig och den hade den säreget gungande gången som endast uppkommer hos en bil helt utan bakre stötdämpare. Allt detta till trots lyckades den bibehålla en air av absolut kvalitet.
Jag har en hemlig önskan om att någon gång ha en W123, och helst då en kombi, Touring på Mercedesspråk, som bruksbil. Detta är en önskan som en av mina norska grannar tycks ha förverkligat in absurdum, i och med att denne en dag hade två W123 Touring parkerade utanför. Och inte nog med detta, några dagar senare stod en tredje utanför huset. Jag skulle som sagt ha nöjt mig med en, men alla är vi ju lyckligtvis olika.
Ytterligare en bit från min lägenhet såg jag denna ovanliga gamla Mazda 616. Modellen i fråga är en mk I. Denna tillverkades mellan 1970 och -74 och var en viktig kugge för Mazdas expansion på den amerikanska marknaden, där den såldes under namnet Capella. Sedermera byttes ettan ut mot en tvåa, och den i Mazdasammanhang mer välkända beteckningen 626 var född.
Ytterligare lite senare ramlade jag över ett annat av sjuttiotalets barn i samma kulör som den tidigare; sjuttiotalsbrun. Daf 66 blev senare en Volvo, även om varken modellbeteckningen eller den variomatiska transmissionen ändrades. Detta exemplar har den större 1300-kubiks Renaultmotorn som även återfanns i Volvo 340 (då kallad B14).
Intressant med den steglösa variomatic-växellådan var att backväxel utgjordes av ett enkelt backslag, varför bilens toppfart var i stort sett oberoende av om man körde framåt eller bakåt.
Nästgårds till Daf:en spottades även en Opel Manta A i en annan trevlig sjuttiotalsfärg; orange. Notera de vrålsnygga eftermarknadsfälgarna. Det ser ut att handla om samma fälgar som återfanns på diverse engelska bilar under sjuttiotalet, bl.a. LE-modellerna av MGB och diverse Triumphmodeller.
Just när jag trodde dagen inte kunde bli mer givande , så hör jag ett vackert motorljud från en rondell. Ur densamma accelererar just då en BMW CS. Att ägaren valt att sätta på BBS kryssekerfälgar som är minst tio år nyare än bilen får jag försöka att ha överseende med, även om det emellanåt är svårt. Dessvärre var jag och BMW:n åtskilda av ett mycket snårigt norskt buskage, varför detta är allt som syntes av skönsjungaren. Nå, you can’t win them all!

En i dubbel bemärkelse bortglömd 911

En dag för några veckor sedan, under en av mina promenader på norsk mark, såg jag en välbekant front sticka fram bakom lite bråte. Dessvärre var avståndet för stort för min trogna Sony Ericsson, men jag noterade platsen och återvände i veckan, beväpnad med teleobjektivsbestyckad systemkamera.
Bilen är, som ni utan tvekan ser, en Porsche 911, närmare bestämt en tidig bil med gummistötfångare. Värda att notera är backspeglarna. Så vitt jag vet var dessa endast tillgängliga årsmodellerna 1974-77 (och de var inte speciellt populära ens då). Jag tycker annars de balanserar upp bilen på ett bra sätt, och klär den mycket bättre än de senare "flagg"-speglarna, "elefantöron" även kallade. Om ni inte vet hur dessa ser ut, kasta en blick på bilderna på min bil.

Mitten av sjuttiotalet var en period som ur ett 911-perspektiv präglades av ganska stora förändringar. Till lanseringen av den nya G-modellen 1974, hade man slagit samman de båda tidigare 911:orna T (Touring) och E (Einspritz) till en enda instegsmodell, lämpligen kallad 911. Benämningen 911 S (Super) behölls men beteckningen blev en smula urvattnad, mer om det senare.
Motorn borrades upp från 84 till 90 mm vilket ökade cylindervolymen från 2341 cm3 till 2687 cm3 samtidigt som både 911 och 911 S bestyckades med Bosch K-jetronic-insprutning. Kompressionen behölls på samma nivå som på tidigare E- och S-modeller (8,0 resp. 8,5:1).
För att möta ständigt hårdare utsläppskrav sänktes effekten från 165 hk för E-modellen till 150 hk för den vanliga 911, samt från 190 hk till 175 hk för S-modellen. Detta gjorde att den officiella tiden för 0-100 km/tim ökade från 7,9 till 8,5 sek för E- kontra 911-modellen, samt från 7,0 till 7,6 sek för S-modellen.

Ovanstående, tillsammans med de nya USA-anpassade s.k. impact bumpers, gjorde under lång tid inga underverk för andrahandsvärdet för dessa 911:or av årsmodellerna 1974-77. Folk som varit ute efter en ”klassisk” 911 har hellre köpt en tidigare modell och de som velat ha något mer modernt har hellre köpt de nyare SC-modellerna. Detta har gjort att dessa ”mellanspels”-Porschar har varit lovligt byte för folk som inte haft pengar eller kunskap att underhålla dem, eller folk som har kastat på skärmbreddare och vederstyggliga s.k. flat nose-kits. Detta undermåliga underhåll har dessutom haft en negativ inverkan på ett rostskydd som redan var att betrakta som i bästa fall marginellt (i alla fall innan årsmodell -76, då alla 911:or blev helgalvaniserade).

Nu har emellertid marknaden svängt, och fler och fler får upp ögonen för dessa tidiga impact bumper-bilar med den smala karossen. Jag måste erkänna att jag själv har vigt en plats i mitt drömgarage till en tidig targa med kakformsfälgar, gärna med den ovanliga halvautomatiska Sportomatic-växellådan.

Uppehåll

Jag åker nu till Norge och kommer därför inte ha någon möjlighet att uppdatera bloggen förrän den 23 april. Då kommer det bl.a. handla om en oälskad 911.
På återseende!

Carspotting: Aston Martin DB9 Volante

Nu är våren här på allvar, och fler och fler pärlor vaknar ur sin törnrosasömn. Denna boulevardkryssare stod parkerad i Linnéstaden här i Göteborg. Linjeskön och ovanlig, men frågan är om jag inte blev gladare av att se Heinkeln. Nyare sportbilar (och andra bilar också för den delen) är lite för allvarsamma för min smak. Det är lite för mycket airbags, lite för mycket komforthöjande attiraljer och alldeles för mycket pengar. Ändock en rolig bil att se, och en ganska udda fågel i stadsbilden.

Carspotting: Heinkel bubbelbil

Vissa spottingar är roligare än andra. Förstå mig rätt, nog är det roligt att se en Ferrari eller en Lamborghini på gatan, men man kan aldrig vara riktigt säker på att ägaren verkligen är en bilfantast eller bara har mycket pengar att spendera.
När man ser sådana här bilar på gatan finns inga sådana tvivel, dock. Denna trevliga skapelse stod parkerad utanför ett hyreshus, vackert blänkande i kvällssolen. T.o.m. komplett med gammal registreringsskylt!

Om bilar som investering

Alla har vi väl någon gång läst annonserna i en tidning om klassiska bilar och förundrats över värdestegringen på vissa modeller? Jag har det sannerligen, och allt som oftast i samband med detta tänkt tanken ”Man skulle ha köpt en sådan när de var billiga”. Jag kan nu erbjuda er en exklusiv inblick i framtiden såväl som ett par tips på sportbilar vars priser redan har eller snart kommer att ge sig av uppåt.

Ferrari Testarossa
Har du en halv miljon över och känner för att köpa en bil som i slutändan kan bli en riktigt bra affär? Slå då till på en av åttiotalets ikoner; bilen som under ett årtionde inspirerade otalet Vallåkrabyggen och gav upphov till ett helt begrepp inom stylingen; Testarossagälarna.
Ett varningens ord dock; som alltid med den här typen av bilar räcker det inte med att ha tillräckligt med pengar för att köpa bilen, man måste ha tillräckligt med pengar för att äga den också! Men har man det kan man med största säkerhet se fram emot en fördubbling av priset inom två-tre år. Se på Testarossans föregångare, 512 Berlinetta Boxer, där man nu får betala en miljon för ett solitt exemplar.

Porsche 911 Turbo
Bereden väg i garaget för en annan pojkrumsikon; den ständigt aktuella Porsche 911 Turbo av första och andra generation.
För mellan 250-300 000 kronor får du hinkvis med ketchupeffekt och en bakvinge som skulle ge en blåval mindervärdeskomplex. Se bara till att få med de ursprungliga, breda och svindyra Fuchsfälgarna. Årsmodellerna 1975-77 hade trelitersmotor och 260 hk, men mindre vikt att släpa runt på och är således smidigare. Dessa betingar också ett något högre värde idag. Mellan 1978-89 var cylindervolymen 3,3 liter och effekten 300 hk. Under modellens sista levnadsår letade en modifierad version av G50-växellådan ner i Turbon, varför även denna blev 5-växlad.

Porsche 924
OK, så du har inte en halv, eller ens en kvarts miljon att spendera? En Porsche 924 i bra skick kostar en tiondel av vad en Turbo gör, men kan ändå generera en rund liten vinst vid en framtida försäljning.
Min gissning är att 924 kommer gå samma väg som dess föregångare; VW-Porsche 914, som först på senare tid (i takt med att majoriteten av dessa bilar förvandlats till rödbruna pulverhögar) fått någon uppskattning.
Der Volks-Porsche Neunhundertvierundzwanzig har redan börjat öka i popularitet, det vittnar inte minst hastigheten med vilken de försvinner från Blocket om.
Populärast är 924 S med 2,5-litersmotor från 944, först nedtrimmad till 150 hk (för att inte 924 S skulle vara snabbare än 944), men senare med samma 163 hk som storebrodern.
Tidiga bilar hade 4-växlad låda (5-växlad som tillval) och trumbromsar bak. Dessa bilar känns igen på 4-bultsmönstrade hjulhubbar.

Mercedes SLC (W107)
SL-varianterna (cabbarna) av denna modell har länge varit på uppgång, men av någon anledning har coupemodellerna halkat efter. Detta kommer snart att ändras. 1,7 ton tysk kvalitet och långfärdskomfort får du för runt 50 lappar. Populära tillval är automatlåda och läderklädsel, men jag och många med mig ser även charmen i den outslitliga MB-tex-klädseln.

Men, för all del, glöm inte heller Nissan 200SX, Alfa GTV6 (80-talarna) eller Ferrari/Dino 208/308 GT4. Listan kan göras lika lång som den till innehållet i ditt drömgarage!

All pictures taken off the Internet. Own the copyright to any of them? Contact me.

Om miljömedvetenhet kontra dumhet

Om man letar efter en bil som på allvar slösar på jordens resurser och förpestar vår miljö lite extra så finns det ett alldeles utmärkt alternativ från Toyota; "miljö-" bilen Prius.
För er som inte känner till denna vederstyggliga skapelse så är det i grund och botten en vanlig bil med en vanlig bensinmotor (om än en mikroskopiskt liten sådan). Dock har Toyota valt att i tillägg till denna motor ha en elektrisk dito. För att driva denna var man tvungen att fylla bagageutrymmet med litiumjonbatterier. Under normal körning kan alltså bilen drivas antingen av enbart elmotorn, el- och bensinmotorn i kombination (under acceleration) eller så driver bensinmotorn bilen samtidigt som batterierna laddas. Allt sker automatiskt och hjälper till att hålla nere bränsleförbrukningen. I sanning en miljövänlig bil.
Bortsett från att det inte är en miljövänlig bil.

Alla ni som någon gång lyft en bärbar dator eller en mobiltelefon där batteriet varit urplockat vet att batteriet utgör en betydande del av totalvikten. Inte ens Toyotas team av -i sanning briljanta- ingenjörer har lyckats upphäva fysikens lagar, varför en Prius väger ungefär 200 kg mer än motsvarande VW Golf. Oavsett om du vill göra en bil som är rolig att köra, snabb eller miljövänlig så är det vikt du vill göra dig av med, inte lägga på.
Toyota hävdar att en Prius ska nöja sig med 0,38 liter per mil vid blandad körning, vilket onekligen låter imponerande, men jag har hittills inte sett en enda provkörning där de lyckats komma i närheten av dessa siffror, som då i stället legat kring 0,42-0,44 liter per mil. Den snålaste dieselgolfen har samma angivna förbrukning som en Prius, utan batteridrift.

Att proppa en bil full av batterier innebär också att dessa förr eller senare måste bytas ut mot nya (Toyota lämnar 5 års/10 000 mils garanti för tillverkningsfel, men så vitt jag förstår ingen garanti för livslängden). Litiumet till batterierna utvinns till stor del i Sydamerika, även om Kina anses ha stora resurser av litium, framför allt i området i och kring Tibet (anar vi etiska grubblerier?). De gamla batterierna måste så klart också tas om hand. Inget av detta medför, som vi alla förstår, någon som helst påverkan på naturen.

Så vad ska man då köra, om man vill vara en äkta miljövän? Om man prompt måste ha en ny bil, så är väl egentligen diesel- eller gasdrift att föredra. Dock innebär ju själva tillverkningen av bilen en påfrestan på miljön. Så nedan har jag listat ett antal bilar som gör dig till en äkta miljökämpe:

Mercedes W123
Detta praktexempel på tysk ingenjörskonst tillverkades mellan 1976-85 och var precis så kassaskåpssäker som den ser ut. Inga direkta typfel, inte ens särskilt rostbenägen tack vare sin tjocka plåt.
Volvo 240
Den svenska motsvarigheten till Mercedesen ovan. En evighetsmaskin så länge man håller rosten borta. Kan med lätthet gå över 50 000 mil.
Porsche 924
Om du inte behöver baksäte, varför släpa runt på ett då? Inte den snabbaste Porschen som gjorts, utan snarare en av de långsammare (dock bör det tilläggas att prestanda är i paritet med en Prius). Tack vare att den till stor del består av VW- och Audidelar är denna Porsche t.o.m ekonomisk. Börjar gå upp i värde, en fin kostar mellan 15-30 000. Se upp för rost! De är visserligen helgalvade, men har rosten väl fått fäste knaprar den glatt i sig plåten ändå.

All pictures taken off the Internet. Own the copyright to any of them? Contact me.

Vårtur och tvätt

Är nu hemma igen, efter ett Västeråsbesök som tvingades avslutas i förtid p.g.a. att karosskillen verkade arbeta i superfart och dessutom behövde garageplatsen för nya projekt. Rostlagningen som den tidigare ägaren så vänligt tillhandahöll bestod av punktsvetsar och spackel, så jag är glad att åtminstone högersidan är åtgärdad nu. Vänstersidan ska också tas om hand, men inte förrän jag har njutit av bilen ett tag.

Bilen är nu förd till sitt nya hem där den fått en välbehövlig tvätt (jämför med bilderna i förra inlägget).

Bilen har fått sträcka ut en smula idag, innan det bar iväg till garagering. Trycket i ryggslutet och ljudsensationen som väntar på rätt sida om 4000 varv per minut tröttnar man inte på, någonsin. Det tar sin lilla tid att värma upp elva liter(!) motorolja, men det är värt att vänta på, tro mig!

Nästa projekt på listan är ett oljebyte, vilket förhoppningsvis kommer kunna bockas av nästa helg.

Jag upptäckte idag att motorluckan är bytt på bilen, den som sitter på nu har tidigare varit röd. Det är roligt med gamla bilar, att man börjar skrapa på ytan och upptäcka små egenheter och annat.
Jag bifogar ett par mobilbilder på den nytvättade skönheten. Den delar nu hem med en Alfa GT Junior, en av världens vackraste bilar (se sista bilden om ni inte tror mig). Det finns helt enkelt tråkigare garage att slå upp portarna till! Att garagegrannarna är ytterligare två nioelvor gör inte direkt saken sämre.

Familjelycka i paradiset

Här kommer några bilder på mitt senaste inköp, som ni kan läsa om nedan. Jag är lika glad som ett barn på julafton, just för att jag i princip är ett barn på julafton!

Om bilintressets drivkraft

Jag har alltid varit oförklarligt bilintresserad. Jag skriver oförklarligt, eftersom ingen annan i min familj delat detta intresse.
Detta oförstånd från min omvärld hindrade inte mig från att, så snart min finmotorik var tillräckligt utvecklad, leka med bilar. Långt innan begreppet ”drifting” blev populärt, sladdade jag min metallicblå Majorette-Corvette i vackert kontrollerade ställ runt bordsbenskurvor och i mattrondeller. I en tid då Testarossa-gälar fortfarande var populära, varvade jag ur min 12-cylindriga Ferrari längs plankgolvsrakorna. Naturligtvis fanns även ett antal Porschar i mitt garage, bl.a. en 1983 års SC cabriolet i silvermetallic, med den fula treekrade ratten och de bespottade ATS-fälgarna. Denna fick regelbundet sträcka ut längs grönskande stolsbensalléer.
Under mina första tolv-tretton levnadsår inskränkte sig mitt bilintresse inte till något speciellt märke. Så länge bilarna var snabba så var de intressanta och värda att lära sig allting om. Detta ändrades dock någon gång under nittiotalets andra hälft. Jag låg i min säng och läste gamla tummade nummer av Teknikens värld och Bilsport när jag stötte på en provkörning av Porsche 993 Carrera 4S.
Jag kastade mig girigt över artikeln och läste vartenda ord med samma känsla av vördnad som lyrikälskaren känner inför en dikt av Dagerman eller Lagerkvist. Där stod underbart målande beskrivningar som ”i högre farter rör sig fronten som nosen på en pilsk hanhund”, ”de fyrhjulsdrivna varianterna är bättre, ungefär som en kastrerad jycke” och ”egentligen är jag ganska förtjust i 911:an, trots att jag snurrat av banan i en elak gammal Turbo”. Just där och då klickade någonting till inom mig. Jag förstod i den stunden att en Porsche är något alldeles speciellt. En bil som kräver något alldeles speciellt av sin förare, men som också ger något alldeles speciellt i retur. Det var ögonblicket när jag bestämde mig för att någon gång äga en Porsche.
Nyligen uppfyllde jag det där löftet jag gav mig själv för tretton-fjorton år sedan, i och med att jag lade handpenningen på en alldeles egen, alldeles riktig Porsche. Ingen silverfärgad cabriolet med kakformsfälgar, men väl en guldfärgad coupe med fuchsdito.
I mina ögon är det detta mycket av bilhobbyn handlar om, att bevisa för sitt vuxna jag att barnet inom en fortfarande har en plats såväl som att bevisa för barnet inom en att man inte helt och hållet har vuxit upp. Jag har det i alla fall inte, och jag tänker bevisa det genom att låta mitt nyförvärv regelbundet sträcka ut längs grönskande alléer.

En patinerad klassiker

Samtidigt som Den Stora Snöstormen drog in över Västsverige, var jag ute och körde. Jag ramlade då över en klassisk BMW, en 3.0 Si från 1972. Väl patinerad men fortfarande i trafik, har denna imposanta västtyska pjäs avverkat blott 4 tidigare ägare och
8 000 mil, även om just patinan vittnar om att vägmätaren förmodligen har gått varvet runt ett par gånger.

Bilen är av den s.k. E3-serien, som tillverkades mellan 1968-77. Bilen på bilderna var, då den var ny, såväl exklusiv som snabb, med en effekt på 200 hästkrafter, tack vare sin 3-liters raka sexcylindriga motor, bestyckad med Bosch D-jetronic-insprutning. Dessutom är den besläktad med en av 70-talets mest framgångsrika touringbilar, 3.0 CSL "Batmobile".

I mångt och mycket tycker jag att det är mer intressant att se en sådan här bil, som bruksats under nästan 40 år (och fortfarande gör det), än en concoursvinnande garagedrottning.

I Norge...

Är herr Gårman stenhård, mycket hårdare än i Sverige!

För övrigt...

Passerade min gamla Saab nyligen den magiska gränsen 177777 km.

Norsk vardags-bilspotting

Jag arbetar för tillfället i Norge, ett litet land med vansinnigt höga priser på nya bilar. Som exempel kan nämnas att en ny Renault Megane, en bil som i Sverige kostar från 153 900 kr, i vårt västra grannland kostar från 212 900 kr. Norska. Om man räknar in växelkursen mellan SEK och NOK ger detta en prisskillnad på 66 %!
En fördel med dessa orimligt höga priser på nya bilar är att man ser till att hålla de gamla bilarna rullande så länge som möjligt. Alltså en stor chans för att se intressanta bilar från tidigt åttiotal, något jag blev varse under en kort promenad häromdagen. När såg man senast en Mazda 323 -84 i till synes bra skick?
Eller en Audi 80 med den kantiga karossen och de smala bakljusen?
Eller för den skull en Granada -85?
Märk mina ord, dessa bilar är utrotningshotade och snart helt borta. Rädda en nu innan det är för sent!